Kirjahaku

Sigrid kröp till sängs igen, men somna om kunde hon inte. Hon blev liggande klarvaken och tänkte på Gustaf. Att han sprungit hela vägen från byn, mitt i natten, för att se henne och fråga om detta. Och att han till och med grät när hon svarade ja. Nog fanns tycket hos honom, det förstod hon nu, även om annat också var viktigt. Häst och åkrar och annat. Så fanns ändå lyckan till även för Sigrid. Att uppleva kärleken. Bli gift och få ett eget hem. Det som hon trott skulle vara omöjligt. Nog var Gustaf och hon de allra lyckligaste. För Sigrid var han den som hade kärleken. Den som fick henne att skratta och sjunga. Den hon längtade efter så snart han gick iväg. Fick man ens vara så lycklig ... "Om Ann-Marie Wikander fortsätter att berätta och utveckla sitt språk kan hon bli Jämtlands svar på Sara Lidman." Länstidningen Östersund.

Sigrid har levt ett långt liv. För långt kändes det ibland. Hon har varit med om en makalös utveckling. Har hon verkligen mer att lära eller uppleva? Glädjen och lyckan kunde hon fått mer av. Sorgerna väger över, från barndomens längtan efter moderns kärlek och erkännande, till de egna barnens brist på förtroende och närhet.Kärlekeniungdomen,varförfickhonintebehålladen? Vad var det som styrde hennes liv och tvingade på henne alla tunga bördor? Innerst inne är hon ändå densamma. Flickan med rödhåret, hon som älskade att sjunga. Som hade huvudet fullt av drömmar. Sigrid såg på trasmattan. Där, mellan ränderna låg hennes ungdom, hennes liv. Mest mörka, dystra färger. Men de ljusa, vita lyste ändå upp. Till och med lite rött fanns däri. Som kärlek. Trasmatta är fjärde och sista delen av Ann-Marie Wikanders romansvit om jämtländska Sigrid.

Sigrid låg i sängen. Hjärtat dunkade. Hon blev het i ansiktet och svettig i händerna. Var det så det var? Hon var själva skammen? Den som alla talade om? Skammen! Sigrid är tio år och oäkting. Men i hennes tigande värld får hon ingenting veta om sitt ursprung. Bara en känsla av att inte duga, eller höra till. Och en ständig kamp för att förtjäna moderns kärlek. Sigrid är den som alltid måste jämka och släta över. Bara i kammaren, hos den sängliggande farmodern, törs hon vara barn. Och under sommaren på fäbodvallen lär hon känna Greta. Tillsammans med henne får hon skratta, sjunga, dansa och gråta allt utan att se sig om. Sigrid röd som skam utspelar sig i Jämtland och det sjunger om jämtskan i denna roman! "Sigrid växer upp på en liten norrländsk gård vid tiden efter första världskriget. Familjesammanhållningen är god, med Sigrid anar att de vuxna har hemligheter och att det finns skam runt henne och hennes hem. Det är ett hårt och slitsamt liv helt beroende på naturen, men ändå är det en ljus skildring. Till att börja med ar det dialektala språket svårt att ta till sig, men sedan tycker jag det närmast att det bidrar till att ge lokalfärg åt historien. Boken är både varm och osentimental berättelse om livet förr i tiden och en fin och trovärdig barnskildring." Lektör Inger Wassenius BTJ

Sigrid är nu sjutton år och vuxen. Hemkommen från pigtjänsten med sina ägodelar, en liten sparad slant och alla sina drömmar. Nu väntar det hårda arbetet på fäbodvallen, men även en varm gemenskap med andra kvinnor. Men det sker ett rånnmord i grannbyn och modern blir kallad som vittne ... Fristående fortsättning på romanen Sigrid- röd som skam (2009). "Sigrid har nu hunnit bli 17 år. Hon är pålitlig och arbetsam och hennes mor är stolt över henne. Hon har drömmar om framtiden, men hennes liv styrs av andra och ett övergrepp förändrar för alltid hennes liv. Sigrid - en skugga av blod är en både sorglig och upprörande historia, men den är inte alltigenom dyster. Detaljrikt och delvis på jämtländskt mål berättar författaren om det hårda arbetet på fäbodvallen på 1920-talet, men här finns också den vackra naturen och här finns gemenskap och glädje och sång. Ann-Marie Wikander tecknar ett fint porträtt av en ung kvinna och bokens slut antyder att det kan komma en tredje del i serien. Jag hoppas att så är fallet för jag vill gärna läsa mer om Sigrids fortsatta liv." Inger Wassenius BTJ häfte 17 2011

Vet du vem Vera är? Hon som är så duktig i skolan och alltid kan läxan. Hon som aldrig glömmer sina böcker eller gymnastikkläder. Vera är alltid snäll mot de andra och tycker att alla ska få vara med. Hon du vet, Vera. Hennes mamma säger till de andra mammorna att Vera, hon är som en liten ängel. Alltid lydig och glad. Pappan tycker att de haft sån tur som fått just Vera. Snällare barn kan ingen önska sig. Då tänker han säkert lite på Veras lillebror som kan vara ganska jobbig ibland. Eller ibland, minst tre gånger om dagen blir han arg och hopplös. Så klart att vi älskar Vilde, det säger både mamma och pappa. Men Vera, hon är alldeles speciell. Men Vera kan visa andra sidor också ...

Mitt i lekarna kan Anna känna att mamma tittar på henne. Då stelnar hon till och kommer av sig. Vet att hon gör något fel. Hon lär sig att iaktta modern. Försöker göra rätt, även när hon inte förstår. Och bröderna, som är hennes ansvar: att inte heller de oroar modern. Hon får inte bli nervös och orolig. Hur djupt kan man dyka ner i sin barndom utan att drunkna? Finns det ens någon tröst eller mening, eller bör man bara kratta över och släta till? Är det samma flicka jag skrivit om hela tiden? Hon som är Sigrid, men även Arja-Varja, och nu Anna. Att jag bara försökt rädda henne. Ge henne olika möjligheter. Ann-Marie Wikander är mamma, mormor och farmor, född och uppvuxen i Härjedalen men numera bosatt i Tierp. Hon har gett ut flera historiska romaner och en hyllad barnbok: Arja-Varja.