Kirjahaku

Inspirerad av Jack Kerouac & Gary Snyder började författaren studera den mystiske Zen-poeten och Tao-filosofen Hans-han, Kalla Berget. Han presenteras tillsammans med en rad samtida kinesiska Zen- (Chan-) poeter som författaren stiftat bekantskap med under arbetets gång. Dessa texter har tidigare publicerats i separata utgåvor och var tryckta i små upplagor på speciellt utvalt återvinningspapper. Då de fått ett mycket fint bemötande från recensenterna och förtjänar de att få en större spridning och har därför samlats i en volym.

Första gången jag gav mig ut på vägarna var mot slutet av sommarlovet efter årskurs nio. Jag hade jobbat med bilservice en stor del av lovet och kände att jag måste iväg. Jag lånade min fars gamla ryggsäck och hans gamla sovsäck och startade ett genrep inför många kommande års liftarresor genom Europa. Första resan gick till Oslo, senare blev det Amsterdam, Paris och vidare ut i världen. Egentligen är alltihop min fars fel även om han fick god hjälp av Jack Kerouac ... Boken är den första i en serie med spännande berättelser från resor runt om i hela världen.

Hur blir man den man är? Går det att tala om slumpen eller kanske ödet? Bo Ranman har i Längs Vägen del ett berättat om hur bilderna i albumet från hans fars resor i efterkrigstidens Europa kom att inspirera honom och vad Jack Kerouacs böcker kom att betyda. Ranman gjorde sina egna resor vilka ledde till fler vilka på olika sätt ledde till många oförutsedda upplevelser och starka möten med intressanta människor. I Längs Vägen del två får vi bland annat följa med till Paris parker 1969, till det motsägelsefulla Bodh Gaya i Indien och till ett Baskien i uppror 1978. Vi får veta vad som kan hända när man vägrar att göra militärtjänst, när ens personliga övertygelse ställs emot det svenska rättsväsendet.

Inspirerad av Jack Kerouacs On the road, som han fått av sin far, liftade Bo Ranman iväg. Det är 70-tal och ungdomar är i rörelse, vilket innebär spännande händelser och många intressanta möten. Det är också de stora demonstrationernas tid och många brinner för det de tror på. Det börjar i Båstad 1975 där sjutusen demonstrerar mot Pinochets diktatur i Chile. Bo bor inte själv i den gamla buddhistmunken Milarepas grotta utan det gör Jane, en av hans äldsta vänner. Var det slutar vet vi inte. Men Bo berättar också om om en afghansk kupp, om hur han besöker västsahariska POLISARIO och hur det är att sitta i fängelse för vapenvägran. I de tidigare delarna fick vi bland annat veta hur det var i Paris parker efter 68-våren, hur han och tempelaporna drabbades av mötet med varandra, om liv och död i indiska Bodh Gaya i Indien och om Baskien i uppror.

Detta är den avslutande delen av serien. Ranman verkar leta efter något och han gör det i fotspåren av tidigare resenärer. Flera platser vittnar om befolkningens kamp för fred, frihet och rättvisa. “Det handlar om resor… Det är alltid spännande att besöka olika länder och kulturer. Men främst handlar det om alla människor jag mött. En del har jag fortfarande kontakt med, vi brevväxlar, skriver till varandra på nätet… Några träffar jag allt som oftast”, säger Ranman med ett brett leende. Läsaren får följa med till Nordafrika, militärdiktaturens Turkiet, och till sjuttiotalets paradisstränder i den grekiska övärlden. Ranman besöker den ogästvänliga packisen i Arktis och en desto mer gästvänlig liten by i det inre av Amazonas. Kontrasterna är stora, särskilt i jämförelse med hur det är här hemma i Sverige. Men det kan te sig ganska annorlunda i Ranmans kollektiv i Billdal också, eller i en granriskoja i Hälsingland. Denna samling berättelser är skriven för att öppna och inspirera varje läsare till egna resor och insikter.

Yosa Buson (1716 – 1783) betraktas som en av de fyra stora japanska haikumästarna, vid sidan av Basho, Issa och Shiki. Länge stod hans verk i skuggan av Basho´s diktning, men när Shiki omvärderade Busons poesi kom hans författande att lyftas fram. Masaoka Shiki publicerade 1896 verket Haiku Poet Buson i vilket han analyserade Busons diktning utifrån en modern realism. Shiki erkände Basho som haikupoesins mästare men han slog fast att Buson är Bashos jämlike och att han ibland överträffar den gamle mästaren.