Kirjahaku

Sosiologiens nøkkelbegreper er blitt en norsk klassiker som formidler de sentrale sosiologiske tenkeres termer og tanker på en pedagogisk og innsiktsfull måte.Dag Østerberg presenterer en rekke forskjellige teoretikere fra Comte og Marx til Luhmann og Bourdieu og formidler opprinnelsen til og innholdet i begreper som risikosamfunn, sosial interaksjon, normativ og strategisk handling, organisk solidaritet, anomi, sosial kontekst og sosial konstruksjon.Sosiologiens nøkkelbegreper er en uunnværlig oppslagsbok for studenter som studerer samfunnsvitenskap på universitet og høgskoler, og et selvfølgelig referanseverk for dem som har glemt noe av sin første lærdom.

Det moderne er ikke en kulturhistorie i tradisjonell forstand. Boken gir en tolkning av Vestens kultur i de siste århundrer ut fra hva Østerberg ser som dens egenart – hva som er modernitetens kode. Målet er å gi et helhetsbilde. «Dag Østerbergs Det moderne må være et av århundrets dristigste skrifter… boken skulle egentlig ikke være gjenstand for en summarisk anmeldelse, men for et seminar eller et semesterkurs. Minst.» Kjell Olaf Jensen, Dagsavisen

Analytisk filosofi har vært en sterk bevegelse i kulturlivet, den har tatt opp enkeltspørsmål hver for seg, og særlig samlet seg om klargjøring av begreper, uten å tilstrebe noen helhetlig forståelse. To viktige unntak danner tenkningen til Ernst Cassirer (1874–1945) og Jean-Paul Sartre (1905–1980), som begge frembragte omfattende synteser.I denne bokens del I viser Dag Østerberg hvordan Cassirers og Sartres tenkning kan berike og beriktige hverandre, slik at det dannes en kritisk situasjonsfilosofi: En syntese hvor Sartres tenkning har sin gyldighet innen «kritiske» grenser, og hvor Cassirers symbolfilosofi utvides med Sartres innsikter i menneskelivets motsetninger og konflikter, dets «dialektikk».Med dette utgangspunkt gis det i del II et overblikk over en rekke vitenskaper, avgrenset fra hverandre ved hver sin logikk eller forståelsesform. Her er hovedvekten på Cassirers vitenskapsfilosofi.I del III er hovedvekten på Sartres situerende og dialektiske tenkning: Forståelsesformer som ble beskrevet abstrakt i del II, konkretiseres som deler av «det sosio-materielle handlingsfelt».Bokens tre deler utgjør en helhet, men hver del lar seg også forstå uavhengig av de andre to.Les anmeldelse fra Forskerforum her.Les anmeldelse fra Salongen her, -nettstedet for filosofi og idéhistorie.

Vår tids samfunnsvitenskap - sosiologien - bygger i stor grad på de vitenskapelige arbeidene til franskmannen Emile Durkheim (1858-1917). I denne boken presenteres hans teorier om en rekke områder av samfunnslivet: økonomien, skolen, familien, religionen, og politikken - og hans samfunnsvitenskapelige metode. Sosiologen Dag Østerberg betoner Durkheims utforsking av ett sjikt eller område av den sosiale virkeligheten: det vi kan kalle samhørighetsforholdene, eller den sosiale integrasjonen. På vitenskapelig vis vil Durkheim undersøke alle dens viktige sider. Som fortolkende sosiolog avdekker og drøfter han samfunnsforholdenes betydning og funksjon. Durkheims utfordring utgår fra filosofen. Den som vil forstå mennesket, må se på dets ytringer gjennom sin virksomhet, altså samfunnets institusjoner og ordninger. Durkheim demonstrerer slik en av sosiologiens hovedinnsikter: Et samfunn består ikke bare av juridiske og økonomiske forhold, men også av sosiale relasjoner og institusjoner. Emile Durkheims samfunnslære utkom første gang på Pax Forlag i 1974, og i en utvidet utgave 1983. Til den foreliggende utgaven har Dag Østerberg skrevet et nytt forord.

I denne lille boken minner Dag Østerberg om hovedtrekkene i Kapitalen av Karl Marx i en tid da marxismens innflytelse på statenes og partienes politikk er svakere enn på lenge. Deretter går han gjennom nyere marxistisk kapitalkritikk langs to linjer, først Marx' materialistiske historieoppfatning. Det trekkes en linje fra Georg Lukács via Herbert Marcuse, Henri Lefebvre til Jean-Paul Sartre og videre fra Michel Foucault, via Pierre Bourdieu til David Harvey. Den andre linjen tar utgangspunkt i Marx' kritikk av politisk økonomi som begrunnelse og rettferdiggjørelse av den kapitalistiske produksjonsmåte. Det er ingen sammenheng mellom samfunnsøkonomiens tilstand og anerkjennelsen av marxismens kritikk, hevder Østerberg, tvert imot, sier han, kan det synes som om jo mer den kapitalistiske økonomi viser sine svake sider, jo mindre er innbyggerne rede til å øve kritikk. Når de kjenner sin økonomiske situasjon truet, av frykt for sin arbeidsplass eller av andre grunner, gir det mindre anledning til å tenke grunnleggende på samfunnsøkonomien, slik marxismen gjør. Men, understreker Østerberg, den marxistiske kritikkens gyldighet avhenger ikke av svingninger i politisk og kulturell oppslutning. Grunnbegrepene i moderne samfunns politikk og økonomi har ikke forandret seg. Det er dem kapitalkritikken retter seg mot idet kritikken til enhver tid tar hensyn til at kapitalen fremtrer i stadig nye skikkelser og former.

Vor tids samfundsvidenskab - ”sociologien” - bygger for store deles vedkommende på franskmanden Émile Durkheims (1858-1917) videnskabelige arbejde. Bøger som Om den sociale arbejdsdeling, Den sociologiske metodes regler, Selvmordet og Det religiøse livs elementære former har længe haft klassikerstatus, mens Durkheim selv - trods eftertidens langtfra ukritiske holdning til såvel hans metode som samfundssyn - for længst har fået plads blandt sociologiens grundlæggere på linje med bl.a. Max Weber og Karl Marx. Dag Østerberg giver med sin bog en omfattende gennemgang af Durkheims værk og herigennem af hans teorier på en række af samfundslivets områder - bl.a. familie, religion, uddannelse, arbejde, politik, økonomi - samt af hans syn på samfundsvidenskabelig metode. Særlig vægt lægges på Durkheim som udforsker af primært det område af den sociale virkelighed, der udgøres af forskellige typer samhørighedsforhold mellem et samfunds medlemmer. Durkheims samfundslære handler, ifølge Østerberg, grundlæggende herom, eller sagt med andre ord, om hvad det vil sige, at mennesket er et socialt væsen, og hvad der henholdsvis fremmer og hæmmer social integration. Oversat fra norsk efter ÉmileDurkheims samfunnslære af Lene Bagger.

I "Förståelseformer" skissar Dag Østerberg huvudlinjerna i den moderna filosofihistorien. Men därutöver är boken ett självständigt bidrag i den pågående debatten om samhällsvetenskapernas grund, metod och människosyn. Den naturvetenskapliga förståelseformen har länge stått som modell även för samhällsvetenskaperna. Men förståelsen av mänskliga och sociala förhållanden är något helt annat än av förhållanden inom naturen. Människans existensform är unik, och därför bör samhällsvetenskaperna grundas på en särskild förståelseform: "invändighetens logik".

Dag Østerberg tolkar företeelser som tunnebanan, trafikmaskineriet, fotgängarnas och cyklisternas situation; köerna, stadens reklam och parken; fotbollmatchen, restaurang- och kafémiljön. Dag Østerbergs huvudtes är att uppdelningen i stad och land är föråldrad och ersatt av oformliga och obestämbara regioner eller förtätningar. Bondens livsstil skiljer sig numera lite från stadsbons. Dag Østerberg är en av Nordens mest erkända och originella samhällsvetare. Han har tidigare varit professor i sociologi samt verksam vid Institutionen för musik och teater vid Oslo universitet.

Den norske sociologen Dag Østerberg ger här en helhetsbild av den allsidige och inflytelserike filosofen och författaren Jean-Paul Sartre ? "vår tids Voltaire". Dag Østerberg lägger huvudvikten vid filosofin, ett självklart val eftersom Sartre själv satte sina filosofiska verk högst. Han visar att situationen är nyckelbegreppet i Sartres tänkande och att han genomgick tre stadier: från en estetisk livssyn till en existentiell och praktisk situationism. På Sartres filosofiska fält urskiljer Østerberg fem ämnesområden: friheten, äktheten, nödvändigheten, framtiden och handlingen samt fantasin och ämnena. På konstens fält behandlar Østerberg det skönlitterära författarskapet: romanerna, novellerna och dramerna. Sartres politiska verksamhet var ända sedan tiden efter andra världskriget betydande. Med tidskriften Les Temps Modernes som ett viktigt forum engagerade han sig i Algeriet-kampen, hyllade (och tog avstånd från) Castros Kuba, deltog i Vietnamtribunalen, stödde 1968 års studentuppror och formulerade sig över huvud taget i de flesta av tidens frågor. Slutligen gör Østerberg en rundvandring på det privata fältet och använder Sartres biografiska metod (från bl. a. det stora arbetet om Flaubert, "L´ idiot de la famille") på honom själv. Han diskuterar fenomenet Sartre och ställer en rad frågor: Hur väl hänger Sartres praxis på de olika områdena samman? Varför fick Sartre sin särskilda image, hur förändrades den över tid, och hur förhöll han sig till den? Varför var han så allsidig? Varför strävade han efter styrka och vilka blev denna styrkas svaga sidor? Boken mynnar ut i reflektioner om vår tids ekonomiska kris, om miljöfrågan och världssamfundets allt tätare integration ? i ljuset av Sartres situationsfilosofi. "Det är helt enkelt en av 90-talets viktigare böcker; en bok om ett filosofiskt bygge skriven på en prosa som öppnar resonemang och gör läsaren till medskapande." (Bengt Söderhäll, Gefle Dagblad.) "... en suverän biografi över en av vårt sekels mest imponerande intellektuella gestalter." (Björn Rosdahl, HD.) "... en både originell och spännande idébiografi ... När Østerberg skriver ? med skarp distans ? om filosofens liv är det oupphörligt underhållande." (Per Wirtén, Arena.) "... en imponerande bok ... ett självständigt genomarbetande av Sartres hela författarskap ? en konfrontation mellan en tänkare och en annan." (Morgenbladet, Oslo.)

Sociologins nyckelbegrepp och deras ursprung är något av en samhällsvetenskaplig klassiker. Dag Østerberg presenterar en rad olika teoretiker från Comte och Marx till Luhman och Bourdieu och beskriver ursprunget till och innehållet i centrala begrep som risksamhälle, social interaktion, normativt och strategiskt handlande, organisk solidaritet, anomi, social kontext och social konstruktion. Sociologins nyckelbegrepp är en oumbärlig uppslagsbok för den som studerar samhällsvetenskap, liksom den utgör ett självklart referensverk för den som glömt en del av sina gamla lärdomar. Dag Østerberg (1938-2017) var en av Skandinaviens främsta sociologer och socialfilosofer. Han har lämnat efter sig ett omfattande författarskap och är känd för sitt filosofiska skarpsinne liksom sin pedagogiska förmåga.

Musikk i hverdagen er viktigere nå enn noensinne. Musikk er blitt like selvfølgelig som klærne vi går i, maten vi spiser eller trikken og bussen vi reiser med. Sosiologi er vitenskapen om alle sosiale relasjoner, fra samfunnets store institusjoner til enkeltindividene, og vekselvirkningen mellom dem. Sosiologi ser på dagliglivet i sin alminnelighet og koblingen skulle synes åpenbar. Likevel er musikksosiologi et emne som i liten grad har etablert seg som et fagfelt, på tross av at flere sentrale teoretikere har viet temaet oppmerksomhet. Musikkfeltet gir en innføring i musikksosiologisk tenkemåte. Den redegjør for de sosiologiske grunnbegrepene og viser hvordan de kan brukes i undersøkelser av musikkens sosiale betydning, funksjon og innvirkning. Den omhandler det vestlige musikkfeltet i sin helhet og drøfter et mangfold av sjangre, artister og institusjoner. Boken tar blant annet opp spørsmål som: Er det meningsfylt å skille mellom kunst- og underholdningsmusikk? Hva har musikkens materialitet, teknologi og organisering å si for dagens musikkliv? Hvordan påvirker faktorer som alder, kjønn og klasse forholdet til musikk, og hva har disse kategoriene å si for musikkens utforming? Hva slags offentligheter inngår musikk i? Kan musikk bidra til integrasjon og/eller konflikt i samfunnet? Hva slags sosiale funksjoner har musikken generelt, og kan også den tilsynelatende autonome musikken ha funksjoner? Hva slags endringer har musikkfeltet gjennomgått det siste århundret fra et sosiologisk siktepunkt? Boken er aktuell for musikk- og sosiologistudenter, og andre som er opptatt av sammenhengene mellom musikk og politikk.

Hans Skjervheim - filosof, essayist og kritiker av samfunnsvitenskapene - hadde sin storhetstid i Norge på sent 1960-tall og tidlig 70-tall. Mange samtidige husker ham ennå som en betydelig skikkelse. Minnet holdes i hevd med blant annet det årlige «Skjervheimseminaret» på Stalheim, ikke langt fra der han vokste opp. Det var særlig fra omkring 1968 Skjervheim ble kjent for sine tankevekkende essays. Best kjent er «Deltakar og tilskodar» og «Det liberale dilemma». Han inspirerte mange, og skremte noen. Samtidig ble positivismekritikken rådende lære i sosiologien i Oslo, Trondheim og Tromsø. I 1970 dro Skjervheim til Bergen, som universitetslektor ved Universitetet i Bergen. Fra 1974-75 var han ved Roskilde Universitetscenter, der han møtte en helt ny og krass marxistisk kritikk. Han skiftet fokus fra antipositivisme til antimarxisme. Interessen for ham dalte, og tilhengerkretsen skrumpet. I Hans Skjervheim - en kritisk nylesning tar Dag Østerberg for seg Skjervheims positivismekritikk og forholdet mellom ham og filosofen Arne Næss. Per Otnes skriver om Skjervheims bakgrunn i Vossestrand og gir et personlig portrett. Han foretar en nylesning av «Deltakar og tilskodar», og han vurderer positivismekritikken opp mot norske samfunnsvitenskapelige «kanonprosjekter» fra 1855 og til de senere år. Hans Ebbing skriver om Skjervheims utvikling fra positivismekritiker til marxismekritiker, og Olav Mjaatvedt sammenligner Skjervheims kritikk av positivismen med den franske sosiologen Pierre Bourdieus kritikk.