Kirjahaku

The deep and personal story-told through history, poetry, and images-of the forced displacement of the SÁmi people from their homeland in northern Norway and Sweden and its reverberations today More than a hundred years have passed since the SÁmi were forcibly displaced from their homes in northern Norway and Sweden, a hundred years since Elin Anna Labba’s ancestors and relations drove their reindeer over the strait to the mainland for the last time. The place where they lived has remained empty ever since. We carry our homes in our hearts, Labba shares, citing the SÁmi poet ÁillohaŠ. How do you bear that weight if you were forced to leave? In a remarkable blend of historical reportage, memoir, and lyrical reimagining, Labba travels to the lost homeland of her ancestors to tell of the forced removal of the SÁmi in the early twentieth century and to reclaim a place in history, and in today’s world, for these Indigenous people of northern Scandinavia. When Norway became a country independent from Sweden in 1905, the two nations came to an agreement that called for the displacement of the Northern SÁmi, who spent summers on the Norwegian coast and winters in Sweden. This “dislocation,” as the authorities called it, gave rise to a new word in SÁmi language, bÁggojohtin, forced displacement. The first of the sirdolaccat, or “the displaced,” left their homes fully believing they would soon return. Through stories, photographs, letters, and joik lyrics, Labba gathers a chorus of SÁmi expression that resonates across the years, evoking the nomadic life they were required to abandon and the immense hardship and challenges they endured: children left behind with relatives, reindeer lost when they returned to familiar territory, sorrow and estrangement that linger through generations. Starkly poetic and emotionally heart-wrenching, this dark history is told through the voices of the sirdolaccat, echoing the displacements of other Indigenous people around the world as it depicts the singular experience of the Northern SÁmi. For her extraordinary work, Labba was awarded Sweden’s most important national book prize in 2020, the August Prize for Best Nonfiction.

Vinner av svenske Augustpriset 2020. I 1919 blir Norge og Sverige enige om å begrense hvor mye rein som får flytte over grensen, den norske staten vil ha utmarka til sine egne. Med det innledes flyttingen av et stort antall samiske familier med reinsflokker. Myndighetene kaller løsningen en dislokasjon, på samisk fødes ordet bággojohtin, tvangsflytting. De nomadiske samene som hittil har bodd i Sverige om vinteren og Norge i sommerhalvåret, får ikke lenger komme tilbake til Norge. I stedet blir de plassert ulike steder i Sverige. De første som tvinges avgårde, forlater hjemmene sine i den tro at de skal få vende tilbake. Samiske Elin Anna Labba, som selv kommer fra en familie som ble flyttet på 1920-tallet, forteller nå historien sett gjennom de tvangsflyttedes øyne. Teksten bygger på nærmere hundre intervjuer med tvangsflyttede samer i Sverige. Labba har samlet beretninger, bilder, brev og joiker, og fremmaner et kor av røster fra de som ikke lenger kan fortelle. Boken skildrer harde liv, store reinsflokker som går tapt, barn som overlates til slektninger i Norge og som ikke får se familien på mange år. Labba levendegjør sorgen over tapet av det norske havslandet og ikke minst den dype respekten overfor og kjærligheten til naturen.

I 1919 blir Norge og Sverige enige om å begrense hvor mye rein som får flytte over grensen, den norske staten vil ha utmarka til sine egne. Med det innledes flyttingen av et stort antall samiske familier med reinsflokker. Myndighetene kaller løsningen en dislokasjon, på samisk fødes ordet bággojohtin, tvangsflytting. De nomadiske samene som hittil har bodd i Sverige om vinteren og Norge i sommerhalvåret, får ikke lenger komme tilbake til Norge. I stedet blir de plassert ulike steder i Sverige. De første som tvinges avgårde, forlater hjemmene sine i den tro at de skal få vende tilbake. Samiske Elin Anna Labba, som selv kommer fra en familie som ble flyttet på 1920-tallet, forteller nå historien sett gjennom de tvangsflyttedes øyne. Teksten bygger på nærmere hundre intervjuer med tvangsflyttede samer i Sverige. Labba har samlet beretninger, bilder, brev og joiker, og fremmaner et kor av røster fra de som ikke lenger kan fortelle. Boken skildrer harde liv, store reinsflokker som går tapt, barn som overlates til slektninger i Norge og som ikke får se familien på mange år. Labba levendegjør sorgen over tapet av det norske havslandet og ikke minst den dype respekten overfor og kjærligheten til naturen.

Da Inga og moren Rávdná kommer hjem til sommerlandet, ligger landsbyen allerede under vann. Uten forvarsel har kraftselskapet demt opp sjøen, og det som en gang var et sammenhengende sjøsystem, er blitt et ugjestmildt hav. Bare taket på gammene stikker opp. Rundt dem trenger det moderne samfunnet seg på, de nye kraftlinjene strekkes høyt over dem. Strømmen knitrer i luften, og fuglekvitteret forstummer. Da Rávdná bestemmer seg for a bygge et ordentlig hus til tross for at hun egentlig ikke har lov som nomadiserende same, blir den lille familien mer og mer isolert fra de andre i landsbyen.Dra ikke til havet er augustprisvinnende Elin Anna Labbas første roman og bygger pa historier om samebyer som ble demt ned under de storstilte kraftutbyggingene i Sverige pa 1900-tallet. Labba romandebuterer med en sterk mor- og datter-skildring, der vannet som stiger, nærmest blir et eget levende vesen.

Foråret, 1942. Da datteren I?gá, mor Rávdná og Moster Ánne vender hjem til deres teltkåte for sommeren står samerbyen under vand. Uden forvarsel har Selskabet, den store vandkraftsindustri, opdæmmet søen i fremskridtets navn og skabt massiv hjemløshed og rådvildhed blandt samerne. Den rebelske Rávdná kæmper en indædt kamp for Samernes ret til at bosætte sig, mens hendes pragmatiske datter I?gá kun drømmer om at lægge fortiden bag sig og bevare det liv, hun altid har kendt. Sejl ikke til havet er fortælling om tre kvinder, som tørner sammen med den store verden, mens de prøver at finde sig selv i livet, historien og traditionerne. En episk familiesaga om et liv med forliste drømme og længsler – og om mordet på en sø, som er sit eget levende, pulserende væsen.

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.Boken finns även i en nordsamisk utgåva (Ale mana merrii, 2024).

Den nordsamiska utgåvan av Far inte till havet.När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.Boken finns även i en nordsamisk utgåva (Ale mana merrii, 2024).

The haunting, multigenerational saga of a family of S mi women fighting the devastation of their way of life Nothing is true, and everything is true; poetry will never hurt more than what has happened. Every summer, Iŋg , her mother R vdn , and her Aunt nne travel west to their village on the lake. But the summer Iŋg is thirteen, they arrive to find their home and possessions have disappeared under water, the land flooded by a dam built to supply hydropower to a society that has continually stolen from them. The Home of the Drowned follows these women's fortunes over forty years--from 1942 to 1982--as the water their people have lived near for centuries is transformed into a menacing force that threatens all they hold dear. Defying the authorities, R vdn decides to build a proper house on the lake to replace what was lost, becoming an unlikely activist even as her actions isolate her family from the rest of the community. Meanwhile, nne's health is in decline, and a concerned Iŋg merely longs to live like everyone else--an impossible wish when the Swedish state is relentlessly drowning her world. Drawing on her own family's history of forced relocation and violent colonial dispossession, Elin Anna Labba's debut novel brings S mi history to the fore through this intimate story. In poetic prose deftly translated by Elizabeth Clark Wessel, she reveals connections between land, water, and people that hauntingly reverberate with the question: what is it that makes a home? Retail e-book files for this title are screen-reader friendly.

Kun vesi vie kaiken. Elin Anna Labban aistivoimainen, ajatuksia herättävä esikoisromaani on taitavasti kerrottu tarina, joka solisee ja ärjyy. Se näyttää armotta, kuinka valtion ja sähköyhtiön sokea edistyksen tavoittelu vaikuttaa luontoon, saamelaisten elämäntapaan ja yksilön ja yhteisön välisiin suhteisiin. Kun Ingá ja Rávdná palaavat kesäkylään, se on jo jäänyt veden alle. Sähköyhtiö on jälleen varoittamatta padonnut järven, ja tuttu vesistö on paisunut vieraaksi, tylyksi mereksi, jonka pinnan alta kodat enää pilkottavat. He pelastavat, mitä voivat, mutta takaisin entiseen ei ole enää paluuta. Kirjassa eletään 1940-luvun Ruotsissa, jossa kolme naista - äiti, tytär ja täti - joutuvat vastakkain niin ruotsalaisen yhteiskunnan kuin toistensa ja oman yhteisönsäkin kanssa. Se on kertomus eri suuntiin repivistä tavoitteista, kapinasta, sopeutumisesta ja siitä, kuinka ennen elämää antaneesta vedestä tulee jatkuva uhka. Älä mene mereen on julkaistu myös pohjoissaameksi (Ale mana merrii, 2024). ”Elin Anna Labban harvinaislaatuinen teos, jossa kutoutuvat yhteen niin ihmisen sisäinen kuin ulkoinenkin maailma, yksityiset ja geopoliittiset katastrofit sekä yksilön ja yhteisön suru, on tarpeellinen raikas tuulahdus aikana, jona yhä useampi kirjailija kääntää katseensa hallitsemattomasta maailmasta omaan sisäiseen maailmaansa - siihen ainoaan, jota enää pystyy hallitsemaan.” - Aftonbladet ”Laajalle rönsyilevä romaani kertoo sopeutumisen ja kapinoinnin hinnasta, kaksoisrangaistuksesta, jolta ei voi suojautua. Se on myös naisten tarina, kuvaus äidin ja tyttären välisestä kitkasta. Keski-ikäisellä Ingá-tyttärellä, joka kipuilee unohduksen ja kodittomuuden kanssa, on selvästi sisaria Ann-Helen Laestadiuksen, Karin Smirnoffin ja Kerstin Ekmanin tarinoissa.” - Sveriges Television ”Älä mene mereen on moniääninen, kaunis romaani kodin, tulevaisuudennäkymien, kielen, yhteisyyden ja lopulta ymmärryksen menettämisestä. Sen voi nähdä eräänlaisena muistokirjoituksena sille, mitä voimme vain pyytää anteeksi, vaikka emme voi koskaan anteeksiantoa odottaakaan.” – Dagens Nyheter Elin Anna Labba on saamelainen kirjailija ja toimittaja, joka on myös toiminut saamelaista kirjallisuutta edistävän kirjailijakeskuksen vetäjänä. Vuonna 2024 Luulajan teknillinen yliopisto myönsi hänelle filosofian kunniatohtorin arvon. Elin Anna Labban August-palkittu esikoisteos Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige ilmestyi 2020. Se käsittelee saamelaisten pakkomuuttoja, joita toteutettiin 1900-luvun alusta 1950-luvulle asti.

Da I?ga og moren Rávdná kommer hjem til sommerlandet, ligger landsbyen allerede under vann. Uten forvarsel har kraftselskapet demt opp sjøen, og det som en gang var et sammenhengende sjøsystem, er blitt et ugjestmildt hav. Bare taket på gammene stikker opp. Rundt dem trenger det moderne samfunnet seg på, og de nye kraftlinjene strekkes høyt over dem. Strømmen knitrer i luften, og fuglekvitteret forstummer. Da Rávdná bestemmer seg for a bygge et ordentlig hus til tross for at hun egentlig ikke har lov som nomadiserende same, blir den lille familien mer og mer isolert fra de andre i landsbyen. Dra ikke til havet er augustprisvinnende Elin Anna Labbas første roman og bygger på historier om samebyer som ble demt ned under de storstilte kraftutbyggingene i Sverige på 1900-tallet.