Kirjahaku

I denna låda ryms hela det historiska projekt som författaren Ernst Brunner genomfört, där han genom ett antal epokbildande personligheter beskriver den svenska frihetstiden och den gustavianska tiden. I sex gedigna romanbiografier om kända svenskar från denna tid - Karl XII, Swedenborg, Roman, Sergel, Anckarström och Bellman - levandegör han avgörande skeden i den svenska historien.Samlingen innehåller även faksimiler av originalanteckningar av Swedenborg, handskrivna partitur av Roman, teckningar av Sergel samt författarens egna anteckningar från arbetet med böckerna. Lådan är begränsad till hundra signerade och numrerade exemplar.

"Edith" is a novel by written by Ernst Brunner. The book is dedicated to the Finnish-Swedish poetess of the early 20th century Edith Södergran (1892-1923). A native of St. Petersburg, she wrote poetry in Swedish and spent her creative life in a small Karelian village, Raivola, on the territory of the Grand Duchy of Finland, where she published her poetry. The short life of Edith Södergran and her becoming as a later glorified expressionist poet coincided with dramatic events in Russia and the world, which is clearly reflected by the author in the novel.The publication is illustrated with unique photographs, most of which were taken by Edith Södergran herself, a passionate photographer. This original visual part of the novel immerses the reader in the atmosphere of the era, acquaints the reader more closely with the life of the poetess and her environment.The book will undoubtedly attract the attention of all those interested in Swedish literature and world poetry, European history and culture of the early 20th century.The book is the first publication of the translation of that book into Russian language.Translated from Swedish by L. Sazonova

Få svenska kungar har avporträtterats i ord och bild i så hög grad som Karl XII. Man har spekulerat kring, tolkat och omvärderat krigarkonungen. Ändå förblir han en gåta. Vilka var hans drivkrafter? Hur såg han på sin roll? Varför gifte han sig aldrig? I Ernst Brunners magnifika levnadsskildring kommer konungen äntligen själv till tals.Carolus Rex var mitt namn. Det var jag.Karl XII fick jag heta efter långa släktleds räkning.Född i purpur 1682, skjuten till döds 1718 med en kulknapp avlossad från egna led.Kronan satte jag själv på mitt huvud.På väg till kröningsceremonin föll den i gatans smuts. Jag behövde den inte.Jag var 15 år gammal och smord av Herren.Jag var suverän. Alla lydde mina påbud.Jag vet vad de sa om mig: krigarkung.I början gick jag segrande ur striderna. Mot slutet led jag enbart förluster.Det påstås att jag jagade björn med större iver än kvinnor.Därom talar jag icke.Till slut måste sanningen fram.Finn här från min egen penna vad jag gjorde, det jag byggde, det jag ödelade.Detta är min egen historia.Sådan var jag.Om Fukta din aska"Bellman själv skulle antagligen ha skapat en tackskrivelse i form av ett ode till författaren. Aftenposten/ Fukta din aska är en sällsynt fyllig tids- och miljöskildring. Helsingin Sanomat/ vidunderlig läsning, lysande research och lysande berättande. Berlingske Tidende/ Vilken roman! Vilken grandios tidsmålning. Die Presse, Wien.

I den första biografin som utgår från människan Emanuel Swedenborg tecknar Ernst Brunner med historisk noggrannhet och hängiven inlevelse en levande och delvis ny bild av den kontroversielle vetenskapsmannen, bibeltolkaren, teosofen och hans tid.Under de många dagar som passerade mellan slaganfallet och döden besöktes Swedenborg i sin våning i London bara av tjänsteflickan Reynolds och barberaren Shearsmith. Slaganfallet hade varit något att glädjas åt. Kroppen dög nu bara till att nergrävas. Ofta hade han den sista tiden iakttagits stående i dörröppningen mellan de två lägenhetsrummen. Han hade hörts argumentera upprört med de dödas andar. Klaffbordet var uppfyllt av papper i travar. Den hebreiska bibeln låg uppslagen invid den latinska. Medan Swedenborg ännu legat försjunken i tung dvala, hade prästen Hartley gått igenom de papper som fanns på arbetsbordet. Han hade stoppat på sig ett 72-sidigt manuskript och avlägsnat sig. Två dagar senare hämtades pastor Ferelius från Svenska kyrkan. Pastorn stegade fram till sjuksängen och frågade: ”Vet ni om att ni skall dö?” Swedenborg svarade: ”Ja!” Ferelius ville få en syndabekännelse: ”Är det för att göra sig ett namn, eller av något annat skäl som ni har skrivit era arbeten?” När Emmanuel Swedenborg den 29 mars 1772 konstaterats död lades allt efterlämnat i en kista och överfördes till kapten Fox på skeppet Nancy med kurs mot Sverige. Den 18 juli styrde skeppet ut över Nordsjön som öppnade sig nattfärgad med allt fler stjärnbilder synliga på det lugna vattnet.

I första delen av sin nya svit självbiografiska böcker Där går han gör Ernst Brunner återbesök i det barn- och ungdomsland som han tidigare utforskat i Svarta villan, diktsamlingen Separator och romanen Vallmobadet. Men stilen är ny, i ett mäktigt flöde manas bilder fram av området vid Tullingesjön söder om Stockholm, Seppan kallat, i närheten av AB Separator, fabriken där områdets vuxna arbetade. Det var en tidig multietnisk miljö, bebodd av finnar, tyskar, ungrare, balter, och ibland besökt av dignitärer som den unge politikern Olof Palme. Det var ett framtidsland som samtidigt levde helt i historien. Den svenska ingenjörskonstens stolta historia, men också det nyligen avslutade andra världskrigets historia. Många var de som hade flutit i land i Seppan efter storkrigets stormar, bland dem Ernst Brunners föräldrar från Österrike. Fadern hade som soldat i den tyska armén sett kriget på nära håll. Så i efterklangen av trettio- och fyrtiotalens massdöd föds barnet Ernst i berättelsens början, växer upp med sina bröder, utforskar och vidgar sin värld bit för bit, blir hjälte när han räddar sina bröder från drunkningsdöden, upptäcker ishockeyn, sexualiteten, litteraturen. Det är en historia om en pojke som föds i språk, lever i språk, smakar på det och äter det, och som steg för steg närmar sig ett liv som författare. Där går han 1 kommer att följas av ytterligare två volymer.

I upptakten till den andra delen av sin självbiografiska trilogi har Ernst Brunner hunnit bli tjugo år. Grabben från Seppan i södra Stockholm har tagit klivet ut i vuxenlivet och den större världen. Efter universitetsstudier i såväl Stockholm som Aix en Provence, Florens och Leningrad tar han sina första steg som författare.Drömmen att få ett bokmanus antaget på förlag kantas av svårigheter. Men när drömmen förverkligas blir framgången omedelbar, och efterhand allt svårare att bemästra - inte minst för meningsmotståndarna på den litterära arenan.Med sitt flödande färgrika språk och en fantastisk detaljrikedom återkallar Ernst Brunner här med alla sinnen inte bara sina egna minnen utan också en svunnen tid. Han tydliggör linjer som löper från förr till nu, skildrar ett Sverige och ett samhällsklimat i förändring. Han blottlägger sig själv och sitt liv och berättar genom det något mycket större

I den sista delen av sin självbiografi skildrar Ernst Brunner sin sorti ur den litterära offentligheten som ett parallellt förlopp till vad han beskriver som den svenska bokkulturens förfall – med spektakelkulturen, mordboksförfattarna och den genusetniska klientelismen.Livet som Ernst Brunner levt det är inte märkvärdigt och aldrig storslaget. Det är rentav löjligt ibland, men får sitt värde av att det gestaltas på ett högtstående sätt. Berättelserna om den lille Ernst från Seppan och den nu vuxne redan gråhårige äldre mannen bosatt på Mariaberget, får karaktären av folkskrifter eller obetydliga klostersagor. Med sina litterära alster reser han runt från scen till scen i en konceptualiserad värld. Han blir en resande i konstformer och åskådningar och upplevs slutligen som verkligt existerande bara tillämpad som begrepp, som förvrängd bild.Kanske är Ernst Brunner den förste i svensk litteratur som vågar tillstå att han varit en skrivande medelmåtta, men han gör det med en avklarnad humor och medveten om att det ofullgångna hos honom själv bara kan mätas ställt mot barbariet i samtiden.

"Likt ett skeleton" är den första historiska biografin om Johan Helmich Roman, Sveriges ende store aktör på 1700-talets europeiska musikscener. Sju år gammal visades han fram vid hovet som musikaliskt underbarn. Efter sin död föll han i glömska. Bildporträtt saknas helt och personbeskrivningarna begränsas till en försvunnen självbiografi. Med stor forskarmöda levandegör Ernst Brunner tonsättaren och människan Roman, liksom hans samtid, den mest omvälvande i Sveriges historia.

Bildhuggare Tobias Sergel (1740–1814) spåddes tidigt en lysande karriär. Under sin studietid i Rom beundrades hans arbeten som det högsta tiden frambragt. Han sades överträffa Michelangelo. Men när Gustav III tillträder tronen är tiden som fritt utövande konstnär förbi. Sergel tvingas resa hem för att utföra monarkistiska beställningsverk, och först när kungen dör väcks skapandelusten till liv igen.I "Marmormolnet" berättar Ernst Brunner levande om Sergels liv och karriär, och om den tid i svensk historia som kom att präglas av krig och död.

Stockholm 1756. Polhems tegelröda slusstorn står på plats. Våld, lust, fylleri och stank. En munter, men orolig och våghalsig tid. Vem kan man lita på? Vem ger en fattig begåvad sate ett lån? Men se, där står Carl Michael Bellman mitt i myllret, med elegant peruk och lånade herrskapskläder i glansig färgrik brokad. Hans ögon är klara, hans hörsel skänker honom både berättelser och klanger. Dessvärre är hans citrina för tillfället i pant. Men snart kan hans kväden höras överallt. På ölstugor, vid Gustav III:s hov och under vilda utflykter till Djurgården. Bellman dör utblottad den 11 februari 1795. Men hans verk lever vidare."Fukta din aska" ger i omtumlande och förförisk romanform en helt ny, mångbottnad bild av vår nationalskald Bellman.

När Johan Jacob Anckarström halshöggs vid Skanstull i Stockholm i april 1792 tog Sverige en ny vändning. Inom kort var gustavianerna bortstötta och bortglömda. Kungahuset Holstein-Gottorp var inom ett par årtionden utdött och ersattes av ätten Bernadotte. Långsamt demokratiserades landet, men samtidigt började Gustavs dagar alltmer framstå som en dröm i rosenrött i det allmänna medvetandet. Medan Gustav låg på sin dödsbädd var jakten på de sammansvurna intensiv och hård. Så fort han hade dött lades i princip alla undersökningar ner. Inte minst kungens egen bror var angelägen om att lägga locket på. Men man behövde en syndabock: Anckarström. Han fick ta hela skulden.Ernst Brunner ger här en långt mer sammansatt bild av Anckarström och sammansvärjningen mot kungen än i tidigare skildringar. Med sin unika framställningskonst gör Brunner denna faktaberättelse lika spännande som en roman.

"Carolus Rex var mitt namn. Det var jag. Karl XII fick jag heta efter långa släktleds räkning. Född i purpur 1682, skjuten till döds 1718 med en kulknapp avlossad från egna led. Kronan satte jag själv på mitt huvud."Få svenska kungar har avporträtterats i ord och bild i så hög grad som Karl XII. Man har spekulerat kring, tolkat och omvärderat krigarkonungen. Ändå förblir han en gåta. Vilka var hans drivkrafter? Hur såg han på sin roll? Varför gifte han sig aldrig? I Ernst Brunners magnifika levnadsskildring "Carolus Rex" kommer konungen äntligen själv till tals.

Hockeystjärnan och sjukvårdaren Bruno Stil har upptäckt den obönhörliga vägen från rinkens extatiska kroppsglädje till ålderdomens förnedrande långvårdsliv. Känneru brorsan? är en sprakande vital roman som med både drastisk humor och skarpsynt allvar berättar om den f.d. hjältens och kurtisörens försök att hantera sina insikter i livets och dödens villkor att utan missmod inrätta sig i medelålderns mognad.

Utfattig genom bolschevismen, lungsot, avlägsen gränsby, skriver Edith Södergran i ett brev till Vilhelm Ekelund från vintern 1920. Bosatt i finska Karelen genomlevde hon första världskriget, ryska revolutionen och Finlands frihetskrig. Det kaos som ledde Europa till sammanbrott, infann sig samtidigt som spänningen mellan diktarens dödsvisshet och livsviljans extatiska kraft bragtes till sin konstnärliga fullbordan. I och med detta når Edith Södergrans expressionism, som i Till fots genom solsystemen sätts i brännpunkten, sin triumfatoriska kulmen. Edith Södergran är den första stora banbrytaren i modern svensk diktning, hennes expressionism alla måttlösa hjärtans skönaste förhävelse.

I karelska Raivola vid ryska gränsen är det midsommar och syrenen blommar. Edith är svårt sjuk och hennes liv hänger på en mycket skör tråd. Hon har hunnit bli 31 år och halva hennes liv har tuberkulosen rasat inom henne. Trots sin svåra sjukdom och ringa ålder är hon en berömd poet med fyra diktsamlingar bakom sig. Hon lever på gården i Raivola, ensam med sin mor och sina katter. Huset har förfallit. Efter den ryska revolutionen är familjens förmögenhet endast ett vackert minne. Det lilla som Ediths författande inbringar kan nätt och jämnt hålla hungern borta. Hon har ett stolt avsked till kärleken bakom sig, en blind hänförelse som hon fått plikta med hån och förnedring. Edith Södergran är den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner har här skrivit en förunderligt fängslande, rörande, sensuell och dramatisk roman om henne och hennes liv.

Flerfaldigt prisbelönt. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 1988. En av den mest bejublade romanerna i den nya svenska litteraturen. I Svarta villan blåser Ernst Brunner liv i sitt ungdomsjag, men omständigheterna kring hans barndom återskapar samtidigt en hel epok i den svenska efterkrigshistorien.

Varför sitter Cora för sig själv i ett hörn på Café Bellman? Hela juni sitter hon där. Väntar hon på någon?Hon har en polisakt i sin koffert.När sommaren är slut står en man på knä vid hennes fötter. Han har pannan i golvet och ber om att bli bunden.Passionata är en stadsroman, personerna färgstarkt tecknade med klara konturer. Det är en samhällsskildring av thrillerkaraktär, men det är också en bok med livlig sexuell aptit. I dess erotiska konstellation finns en ung man kallad Parker. Parker lever utan fasta linjer. Han försöker komma underfund med sig själv samtidigt som han dras in i trollcirkeln kring den gåtfulla Cora. Under sommaren upplever de en översvinnlig, allt förödande, passion, men en passion med ett våldsamt och oförutsägbart förlopp.Som alltid hos Ernst Brunner bärs texterna fram av ett säkert öra för det talade ordet. Han är kvick och fantastisk men har ändå en känsla för enkelhetens värde.Med Passionata visar han upp en delvis nya sida: den skicklige intrigkonstruktörens. Uppslagen är djärva och hårresande, handlingen smidig och hetsigt spännande.Passionata är en litterär begivenhet vid sidan av det vanliga.