Kirjahaku

Fjodor Dostojevskijs roman Den evige äkta mannen, i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Boken tillkom när Dostojevskij var 48 år och lyckligt gift med sin andra hustru Anna Grigorjevna. De levde sedan en tid på resande fot i Europa, för tillfället hade de slagit sig ner i Dresden. Dottern Ljubov var nyfödd, hon som senare skulle bli känd under namnet Aimé e. Ekonomiskt sett var situationen bister, bland annat på grund av Dostojevskijs spelbesatthet. Hade de pengar spelade han strax bort dem på roulett. Romanen Idioten hade kommit ut samma år, arvodet var redan förbrukat. Men känslomässigt var situationen ändå god, makarna älskade varandra innerligt och den nyblivne faderns glädje över den lilla dottern var gränslös. Under denna förhållandevis lyckliga tid skrev Dostojevskij romanen Den evige äkta mannen – som anses vara ett av hans mest formfulländade verk. Flera kritiker och litteraturforskare har pekat på den närmast klassiska berättarformen som på ett avgörande sätt skiljer sig från hans tidigare arbeten, inte minst den nyligen avslutade smått kaotiska Idioten. Romanens huvudperson Veltjaninov har dragit sig tillbaka från sitt tidigare vidlyftiga umgängesliv men då och då rör han sig i vimlet i Sankt Petersburg och upptäcker att han allt oftare stöter samman med ett ansikte han inte riktigt kan placera, en mystisk man som nästan verkar förfölja honom – Dostojevskij berättar på sitt mästerliga vis om hur dessa båda kontrahenter genom ödets krafter förs allt närmare varandra. Den mystiske mannen visar sig vara Pavel Pavlovitj, en stackare som Veltjaninov i högsta grad haft att göra med tidigare. Det är Pavlovitj som är "den evige äkta mannen" – nämligen en stackars krake som verkar vara närmast predestinerad att bli bedragen av varje kvinna han gifter sig med. Han är inte biologisk far till sin dotter Liza, vilket är en smärta och en smälek för honom. Ändå är det hos Lizas verklige far, nämligen Veltjaninov som han söker stöd när han är i knipa... Berättelsen är i sin – för Dostojevskij så typiska – stora människokännedom både tragisk och komisk, både absurd och realistisk. Den rankas som en av den store mästarens mest fascinerande romaner. Boken ingår i Bakhålls vit av Dostojevskijromaner i nyöversättning av Bengt Samuelson. De föregående är: Spelaren (som utkom 2003), Dubbelgångaren (2004), Döda huset (2007), Vita nätter (2008), Förödmjukade och förnedrade (2010), Farbrors dröm (2010), En liten hjälte (2011), Värdinnan (2011) och Folket i Stepantjikovo (2012). "En ytterst njutbar och elegant översättning. Detta är tveklöst en kulturgärning av stora mått!" Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

Fjodor Dostojevskijs roman Netka Nezvanova i översättning och med efterord av Bengt Samuelson. Den 23 april 1849 fick den 28-årige Dostojevskij (redan då erkänd författare som gjort succé med sin debutbok Arma människor) oväntat besök i gryningen. Det var tsarens hemliga polis som arresterade honom som medlem av den konspiratoriska Petrasjevskijkretsen, som han i själva verket hade lämnat ett halvår tidigare. Alla böcker och papper konfiskerades, men under den långa tiden i rannsakningshäkte i Peter-Paulfästningen i Sankt Petersburg fick Dostojevskij tillgång till sina manu­skript och till penna och papper som hans vänner försåg honom med. Verket han arbetade med var romanen Netka Nezva­nova. En känslostormande - och storartad! - roman om en liten flicka och hennes galna geni till styvfar. På samma gång en berättelse om hur fattigdomens hårda villkor kan göra konstnärens kall lika hjärtskärande angeläget som fullständigt omöjligt. Netkas styvfar Jefimov är violinist och påstår själv att han är historiens främste i sitt yrke. Tyvärr är han missförstådd och motarbetad och har bränt sina broar till stadens samtliga kapellmästare. Han har begåvats med en stor naturlig talang, men inte med den energi som är framgångens förutsättning. Han tvingas hela tiden intala sig själv att han duger, men han saknar modet att sätta sig själv på prov. Hans mindre begåvade kamrat lyckas genom hårt arbete nå en position som känd och respekterad musiker, men Jefimov kan aldrig lyfta sig ur sin misär, han parasiterar på sin sjuka hustru, som han gift sig med för att komma åt hennes blygsamma besparingar, hustrun som tvingas försörja sin man och dottern med tillfällighetsarbeten. Den stackars hustrun är den enda som drar in pengar till familjen, till deras hem, den lilla enrumslägenheten där uppe på vinden. Det är bara Netka som tror på Jefimov.

"En Dostojevskij i högform. En annorlunda klassiker!" (Yukiko Duke, Gomorron Sverige, SVT) Fjodor Dostojevskijs oerhört intensiva berättelse Anteckningar från underjorden i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Detta är ett av Dostojevskijs mest omtalade verk. Huvudpersonen är en fyrtioårig man som inte kan förlika sig med att världen omkring honom är förljugen och idiotisk. Det mesta retar gallfeber på honom. Han är en outsider, en obekväm enstöring på sin arbetsplats, han är den som inte står ut med att se alla dessa översittare spatsera på gatan. Särskilt en officer som skramlar med sin sabel väcker hans oförblommerade ilska. Till slut får han nog. I porträttet av denne tvärvigg, denne besvärlige särling, denne man med orimligt höga anspråk på allt och alla har Dostojevskij gestaltat både konstens och samhällets eviga och mest olösliga problem - detta att de vackra idealen i själva verket är ouppnåeliga, att allt istället handlar om att hitta en acceptabel roll i det bristfyllda, hitta ett godtagbart sätt att ta sig helskinnad igenom vardagen. Dostojevskij varken skönmålar livet eller fördystrar det. Dostojevskijs blick är klar.I hans molande mörker finns alltid en strimma av ljus, en strimma som är skir och tunn men så klar att den rentav bländar... I prostituerade Lisa ser huvudpersonen en frände: "Människor dricker ju av förtvivlan: och jag har kommit hit av samma orsak - av förtvivlan. Tala då om för mig vad poängen är med detta? Du och jag var tillsammans alldeles nyss, och under hela tiden sa vi inte ett ord till varandra, och inte förrän efteråt började du studera mig ingående som om du varit mindre vetande, och jag gjorde detsamma med dig. Är detta verkligen kärlek? Är det på det viset två människor ska komma samman? Det är vidrigt, varken mer eller mindre! - Ja! instämde hon hastigt i vass ton. Jag blev förvånad över detta hastiga Ja. Kunde det betyda att samma tanke hade kretsat i hennes huvud alldeles nyss när hon betraktade mig? Kunde hon rentav äga en egen tankeförmåga? 'Herregud, det var inte illa, då finns här kanske någonting som förenar oss', tänkte jag."

En novellsamling av den störste berättaren av dem alla - Fjodor Dostojevskij - som fått titeln Krokodilen. I översättning och med efterord av Bengt Samuelson. Denna volym i vår utgivning av Dostojevskijs verk i nyöversättning innehåller tre briljanta långnoveller: Krokodilen handlar om Ivan Matveitj och hans hustru Elena Ivanovna som beger sig till Passagen vid Nevskij Prospekt i Petersburg för att beskåda en livs levande krokodil som där visas upp för allmänheten... En olustig historia handlar om statsrådet Ivan Iljitj Pralinskij som en kväll efter att ha druckit champagne med några kollegor kommer förbi hos sin underlydande Porfirij Pseldonimov som gift sig och håller bröllopsfest. Ivan Iljitj får den ljusa idén att stiga in oanmäld på festen. "Vad skulle väl vara enklare, och samtidigt mera storslaget än en sådan handling?" Den saktmodiga är berättelsen om en ung kvinna som gifter sig med en pantlånare och hjälper honom med arbetet i pantbanken. Äktenskapet är till att börja med lyckligt men snart är det något som inte riktigt stämmer. "Pantlånare, säger ni, precis som alla andra. Och vad är det för konstigt med pantlånare? Det måste alltså ha funnits en anledning till att den storsintaste av människor blev pantlånare?" Alla tre berättelserna är skrivna av en Dostojevskij i sitt esse. Han har återvänt till Petersburg efter tio års förvisning i Sibirien. När han kommer tillbaka är han en annan man än när han som 28-åring förvisades, framför allt har han ett närmast outtömligt förråd av berättelsematerial inom sig. I dessa tre sylvassa historier visar han särskilt sin satiriska udd mot de privilegierade översittarfigurer som fortfarande - trots de begynnande reformerna av det ryska samhället - var allt annat än jämlika, utan tvärtom obekymrat arroganta och överlägsna mot sina medmänniskor. En olustig historia publicerades första gången i brodern Michails tidskrift Vremja. Tidskriften fick en kortvarig existens 1861-1863 innan censurmyndigheten tvingade den att stänga ner. Michail kunde snart starta en ny tidskrift, Epocha, och där hann bland annat Krokodilen publiceras innan både Michails yrkesbana och levnad tvärt tog slut - han dog ung 1864. Den saktmodiga lät Fjodor trycka 1876, den ingick i hans stora projekt En författares dagbok.