Kirjahaku

Henrika Ringboms poetiska essä utgår från en resa till Japan, en försoningsresa, en livsförändrarresa. Men det börjar långt tidigare, med en pappa som på väg till Japan förlorar sin egen pappa, en liten flicka som firar sin åttonde födelsedag i kimono och en mamma som av misstag dricker sig berusad på sake. Det hinner gå fyrtio år innan flickar bokar biljetten till sin längtans land.

Du får frågan: Vem är du? och kommer in rummet. Du lämnar det, går ut på spelplatsen, tar dig vidare in i speglingen, spegelns, blickens och fotografiets, fortsätter in i kärlekens och sorgens sfär.En röst finns bara när någon hör den vill framkalla dig, och själv bli framkallad. Utan dig är dikterna stumma spår över boksidorna, bara du som läser kan ge dem liv.Det var Henrika Ringbom som skrev dikterna, men du som läser möter inte henne utan en bok, det är mellan er två som en kontakt nu kan upprättas. I själva mötet, bekräftelsen och friktionen, blir boken till. Kanske förändrar den i sin tur dig en aning.Förbindelser föds mellan världarna, konstens och livets, drömmens och vakenhetens, de levandes och dödas. Allt blir möjligt i bokens rum.

Henrika Ringbom är tillbaka med en engagerad och insiktsfull essäsamling om skrivande och människor som skriver, om författarskap och motstånd i Belarus, och om vikten av att värna om demokrati.Som ögat har ljuset att tacka för att det växte fram och förfinades med evolutionen, har essäerna i av ljuset för ljuset blivit till utifrån hopp, möten, utopier. Boken är skriven i en slumpartad men ofrånkomlig situation, men tar fasta på friheten i att återskapa, välja och bära ansvar för sina val, dag för dag och ord för ord. Av hopsamlade anteckningar, citat, minnen och aningar ges i den form åt någonting levande och nytt.”...om vi slutar hoppas, då kommer helt säkert det som vi fruktar”, skrev den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann som bokens längsta essä går i dialog med. De andra essäerna handlar om tystnad, saknad och översättning. Dessutom ingår en poetik.Henrika Ringbom kretsar i texterna kring vårt behov av hopp och tålmodigt motstånd, och menar att det artikuleras klarast där hoten är mest överhängande, just nu i länder som Belarus och Ukraina. Tillvaron i väst präglas av andra faror men också här måste vi urskilja och försvara allt det som om det förlorades skulle beröva oss vår upplevelse av att vara förankrade i tiden och rummet.Stilla, eftertänksamt dröjer sig Henrika Ringbom kvar i mellanrummen som uppstår när vi talar och lyssnar, skriver och läser. För om det finns något magiskt i världen måste det vara strävan att försöka förstå när någon vill uttrycka någonting.

jag vill visa dig det gröna gräset under snön tidigt på våren Henrika Ringboms åttonde diktbok Ingenting tar sats i vilan och vreden, ögonblickets pöl, här och nu. Går det att hitta en plats att stanna på, en plats att dela? Hon sitter i lugnets överdåd på sitt berg och skriver, cyklar, ror, fraktar mull. Med förödelsen närvarande, inpå sig. Någon vill hämta ett barn från den ockuperade zonen, ett annat barn har med möda lärt sig läsa och dör i ett bombardemang. Dikten blir en bön om hjälp att stå emot förstörelsen, om att ögon ska få se och händer känna, ting och minnen rinna in i ljust gröna själar. Den tror på jordens förmåga att läka och besvärjer fram handlingskraft, omtanke, hopp. Och den tror på att det finns någon annanstans. Allt du kan föreställa dig är verkligt. Sträck dig, som mätarlarven sträcker sig, längst ut och in, i måttlösa lilla ingenting. Ett mellanrum öppnar sig och det du ser, det du känner tas ett steg vidare, förnimmelsefältet vidgas.