Kirjahaku

Tiden går och Ellen har hunnit bli pensionär. I den avslutande delen av trilogin om Ellen Nygård och de norska oljepengarna knyts säcken ihop. Ellen känner sig trött och vill tillsammans med sin man Konrad leva ett stilla pensionärsliv. De flesta av hennes projekt är ju självgående. Men det går väl si sådär. Helt kan hon naturligtvis inte släppa sina åtaganden och resorna till Colombia fortsätter om än i mindre omfattning. Livet tickar på och mycket händer både i och utom familjen där hon känner att hon kan göra en insats. Men fortfarande får hon då och då höra att hon ärvt pengarna från en gammal älskare. Då suckar hon. Det verkar aldrig ta slut.

”Vad gör den rödhåriga flickan med det konstiga namnet här?” ”Hon lär ha varit balettdansös och det vet man väl hur sådana är. Och efter vad man hört har hon dessutom haft ihop det med en ryss som har övergivit henne.” Det spekuleras vilt på Ön sedan Hanna flyttat till sin mormor. Hon är medveten om att det pratas, men hon tänker aldrig någonsin avslöja varför hon lämnade storstaden. Nu gör hon bokslut över sitt liv och konstaterar att 1900-talet och hon har upplevt mycket tillsammans. De har levt under fyra kungar, upplevt två världskrig, folk har promenerat på månen och tejpen har kommit för att stanna. Nu förbereder de sig båda, hon och seklet, för final.

Oljemiljonären Erland Mikkelsen har avlidit, och pressen spekulerar fritt i vem eller vilka som ska få ta del av det gedigna arvet. En dag ringer det på dörren hemma hos Ellen. Brevbäraren räcker över ett brev med mottagarbevis, från den norska advokatfirman Pedersen og Pedersen. Samtidigt på andra sidan jorden, får en kvinna syn på en tidningsnotis om den avlidne oljemiljonären. Äntligen ska hennes sons framtid säkras.

Det här är fortsättningen på romanen HANS SVENSKA FRU. Vi får återigen följa Ellen Nygård och Eliot Hildago,de två som delade arvet efter den norske oljemiljardären Erland Mikkelsen, och deras familjers vidare öden och äventyr. Det är pengar som styr allt i världen. Så sägs det åtminstone, men Ellen har kunnat konstatera att det inte riktigt är hela sanningen. Pengar rår varken på sjukdomar, hjärtesorg eller hemlängtan. Eliot och hans mamma Francesca lämnade Colombia för att bosätta sig i Norge men Francesca finner sig inte riktigt till rätta med den till synes bekymmersfria tillvaron. Hon längtar hem till Colombia och det liv som hon levde innan sonen ärvde en förmögenhet. Men kan hon lämna sin son ensam uppe i högan nord?