Kirjahaku

The concept of culture has gained considerable attention within the humanities and social sciences in general, and this is certainly true in the field of gerontology. The new perspectives thus gained widen the scope of gerontology. In this study, chapter authors examine the growth of gerontology as a discipline, the phenomenon of ageism as a socio-cultural concept, identity politics in which older persons are perceived as belonging to a subculture, and images of the older body in cultural perspective.The manner in which gerontology emerged as a discipline was embedded in culturally defined views of aging that had consequences for how it was seen to vary between cultures. One consequence was a perception of ageism as a cultural construction. Since the 1980s, much of the politics of older people is a form of identity politics in which groups are mobilized to further their interests. Questions of cultural meanings ascribed to the gendered aging body is a central question for ageism, social identity, and self-image. These questions become especially relevant in confrontations with bodily decline and negotiations of intimacy in institutions for older people.

Vem är detta hittebarn, denna unge man i 900-talets Kiev? En kungason från norr? Ett skinhead i vikingatidens nyss kristnade Ryssland? Två drottningar möts i palatset. Minnen byter innehåll. Alla avlyssnar alla. Ingen hör med full säkerhet sitt eget hjärta.

Snickaren Dag Ingvarsson kom till staden där han vuxit upp. Det är nog början. Han kommer för att bygga ett rum. Men i ett annat rum ser han första gången Gazzaleh.Det är ändå knappast början. Det finns ju alltid en förhistoria som den om Kanonstadens grundande i folhemmets dunkla urtid, eller den om Måd som en gång i högstadieåren i slutet av 60-talet bodde i det där rummet och hans berättelse rör sig ut och in genom personerna och minnena. Den liknar det skåp med rörliga delar och figurer som han har ägnat sitt vuxna liv åt att konstruera.Numera tillverkas det av ett bykooperativ i södra Indien, och han är på väg dit när det förflutna kastar honom ur kurs. Ett barn har rövats bort, det är Gazzalehs barn.Han innesluts i minnena av staden, vid namn Karlskoga, där allt fortsätter att börja och där allt tycks återvända.De var tre pojkar som hängde ihop där som folksagans tre bröder. Henning tog värvning i Arbetarklassen, blev därefter konstnär. Benny begav sig till Israel för att söka det heliga Sammanhanget. Och tiden slöt dem inne i sitt berg, där också Dag nu sitter.Jag har bestämt mig för att försöka minnas vem jag är. Och jag finner att jag då måste tala om Henning. Och om Benny. Och om Måd.

Efter att som eldare ha medföljt S/S Fernmoor från Rio de Janeiro över Atlanten, Arabiska havet, Indiska oceanen och Sydkinesiska sjön ända till Vladivostok rymmer på återvägen Martin Tomasson i Bombays hamn. Det är på våren 1924 och han ska just fylla tjugo år. Hans drömmar har börjat röra sig i riktning av det stora Inlandet. Och det är någon han till varje pris vill träffa igen en skymtad färdkamrat, en anad syster. Han finner henne och så anträder de vägen mot Gondwana. Lars Anderssons berättelse är en fri fantasi över ett obeskrivet ögonblick i Harry Martinsons rymmar- och vandrarliv på 1920-talet

?Snöljus ?påbörjades, tror jag, på ett tåg mellan Linköping och Stockholm vårvintern 1978. Sommaren innan hade jag bott i Jokkmokk och sett de platser som skulle bli romanens rum. Därefter har jag aldrig varit i Lappland. Men boken påbörjades givetvis på många andra ställen. Den började i immunologilabbet på Biomedicinska Centrum i Uppsala, en vår när jag läste estetik, och trodde mig dödssjuk. Den började på en träbro i Hågadalen en vinterdag när ån hade frusit , men inte helt frusit, och jag stod där på ett par skidor. Den började när jag läste att det finns ett långt förlorat avsnitt i Codex Regis i skarven mellan Sången om Sigfrida och Brottsstycke ur det Gamla Sigurdskvädet, allt däremellan var tillskarvat i efterhand. Jag skrev i tidningar på den tiden och romanen skrevs på manusblad som gav två karbonkopior. Mitt virus visade sig i något annorlunda variant dessvärre finnas. Inget av det råder jag över. Läsarens läsning är läsaren sak. Helga skulle jag vilja skriva om igen. Hon var den första romangestalt jag var jämnårig med. /Lars Andersson, 1998

Påskhögtiden närmar sig och ömtåliga balanser råder i Jerusalem. Tre nätter i rad går drottningen, Salome, förklädd ut i staden. Hon söker vittnen som kan avvärja dödsdomen över hennes gåtfulle skyddsling, som återvänt från Egypten och har rykte om sig som undergörare och irrlärare.Skeendet i Lars Anderssons förtätade kortroman kretsar kring en välkänd gestalt, men med en överraskande förskjutning av den historiska ramen.

Vårvinter 1964. Rekordåren har satt fart, och såväl Nikita Chrusjtjov som The Beatles väntas inom kort besöka Sverige. Kriminalkommissarie Leonard Ringer närmar sig dock med blandade känslor sin 50-årsdag. På Fyrisåns is förolyckas en ung man på ett sätt som förbryllar Uppsalapolisen. Leonard reser till industristaden Karlskoga, till den dödes familj, arbetskraftsinvandrare från ett ödessargat Europa. Besöket blir kort, och leder till sängläge på Akademiska sjukhuset. När han står på benen igen har vintern börjat bli vår. Han beger sig än en gång till Karlskoga, där ett myller av både brottsliga och mänskliga beröringspunkter har stämt återträff med honom. I "De Gaulles dotter och kommissarie Ringer" återser vi huvudpersonen, två årtionden senare i hans liv, från Lars Anderssons "De våra. En kriminalistisk roman".

Boken berättar om en resa i södra Indien med den älskade - en vinterresa, men i grönska och skuggspel från de klassiska indiska diktverken. Och så bryter en annan berättelse in: om barndom, ett skidspår, mormors och morfars hus - ett skogsbryn och en bäck utan vatten vid sommarstugan. Långsamt framkallas bilden av en far, två fäder. Två liv speglar sig intensivt i varann i Lars Anderssons berättelse. Tiden den skildrar är kort. Det är det ögonblick när världen rusar till dubbel storlek.

Här berättas om en sommar, och den som berättar är en man som saknar förmågan att gå vilse i skogen. Det är tidigt 1990-tal, Bosnienkriget rasar, han arbetar vid Räddningsverket i en svensk landsortsstad. Han gästar sin systers bröllop, det är i den trakt där han tillbringade sin barndoms somrar. Men efter bröllopet påträffas den kvinnliga prästen som förrättat vigseln mördad på sjöstranden, knivhuggen och insnärjd i ett fisknät. Det bästa denne man vet är att lägga sig och somna under bar himmel, i skogen eller i en drivande roddbåt på sjön. Han verkar vilja sjunka bort från sin tillvaro just nu, sina familjeförhållanden, sin befattning som statlig katastroftjänsteman. Men mordet väcker en annan vittring och han blir ett slags privatspanare. Detta är i de internetbaserade dataspelens tidigaste barndom: han ger sig ut i ett för honom okänt landskap för att locka fram mördaren ur dunklet. Och iscensätter därmed en alldeles egen katastrof.Artemis är en roman som söker sig fram i en säregen tidskänsla, längs mytologiska spår och irrvägar, för att få sin huvudperson att möta sin egen blick. Den publicerades första gången 1995.

"Han hade patos, ett stort och otympligt patos som han inte visste vad han skulle göra med. Det var inte milt och kristligt som faderns. Det var krävande. Det var plebejiskt. Någonting i honom krävde handling, oavbrutet."Om värmlänningen, prästsonen, medicinaren Emil Thorelius handlar Lars Anderssons roman — en berättelse från 1800-talet och det moderna Sveriges brytningstid.Lars Andersson debuterade med romanen Brandlyra 1974 men fick genombrottet med Snöljus 1979. Bikungskupan publicerades första gången 1982 och är första delen i serien Vattnets bok.

Ett hus, avsides, i västsvensk landsbygd. Där bor ett ungt par och deras tvååriga dotter. En vän till dem kommer på besök. Det är tidigt i advent, i ett tidigt 1980-tal. Han stannar en vecka. Han är slagen ur balans, han kommer med en svartsyn som tvingar dem att själva formulera vad de tror på. Det är ramen, nästan orörlig, halva berättelsen igenom. Samtal, minnen, vardagshändelser. Vandrar vi mot de nya slavsamhällena på datateknikens och bioteknikens krön? Kan grunden för människovärdet faktiskt gå sönder, oreparabelt? Det är besökarens, Ödmans, frågor, uppjagat yviga men svåra att avfärda. Gunnar är arkeolog, arbetar på ett museum. Savrein är sjuksköterska. Deras möte en gång när de bägge sommarjobbade på ett sjukhus ligger som en återvändande melodislinga under berättelsens nutid. I bokens andra hälft har synfältet delat sig. Ödman befinner sig i Jerusalem, uppfylld av nya möten. Savrein får resa på hastigt sjukbesök till en viktig person från barndomen. Gunnar är kvar i huset med dottern, försöker åter sortera tankar och minnen. Löv till läkedom är en tankeroman om det mänskligas slut, och en roman om livskänslans finfördelade balanser.

1890-tal. Den sjuklige, snart medelålders Johan Rydström, som har försökt sig på en livsbana som kompositör ute i Europa, återkommer till hemlandet och hyser in sig på en kuranstalt i västra Värmland. Han vill också söka upp en lokal spelman som sägs vara invigd i dunkla traditioner. Senromantikern Rydström brottas med en alltomfattande musikalisk vision som knyter ihop människa och natur - i sitt sökande efter folkmusikens källa hamnade han några år tidigare vid en annan, än mera avsides hälsokälla, hos en koloni av backstusittare i Fasaskogarna i Kilsbergen. Där förflöt en lång, regnig höst. Där hörde han talas om spelmannen. Och där fanns Sara Lisa.Johan Rydströms öden och fantasier, hans förstumning och slutliga kärlekssaga, utgör det större mittstycket i denna roman, uppbyggd som ett ”förvandlingsaltare” med dörrar innanför dörrar. Han flankeras av andra gestalter ur nordiskt 1890-tal och sekelskifte: Bruno Liljefors och hans elev skridskovärldsmästaren Gustaf Fjæstad; Gustaf Fröding och hans syster Cecilia som uppsöker Nietzsches syster i Weimar; till slut också en ung anarkist och konstnär som har strandsatts i Barcelona genom första världskrigets utbrott. I storindustrins nya samhälle trevar konsten, spöklikt, eller också klarsynt, i långa jugendslingor efter mänsklig hemortsrätt.Vattenorgeln (1993) bildar tillsammans med Bikungskupan (1982) och Vägen till Gondwana (2004) trilogin Vattnets bok.

En sensommarnatt år 1357 står kung Magnus Eriksson på en sten ute i Klarälvens nordliga lopp och försöker be. Under några dygn har han ensam ridit uppåt älvdalen, genom en trakt av "skog och skuggstup och brant skrånande berg". Romanen berättar om Magnus Erikssons möte med skogskarlen Tormod Göpa, också han en kung, över vidsträckta vildmarker, folktomma sedan fläckdöden gått fram.Pestkungens legend är ett medeltida och samtida drama, återgett av Lars Andersson med stor litterär auktoritet. Magnus Eriksson och Tormod Göpas öden inskärps i berättelsen med insikt och poesi. Det är en roman om människan som snärjs i en ond tid, oavsett årtalet som stämplas över den.Pestkungens legend publicerades första gången 1988.

Genom denna bok får du insikt i hur du och arbetslaget kan möta och bemöta både enskilda barn och barngrupper, och hur ni kan göra för att ge stöd och stimulans som är utvecklande för barnen. Boken är en källa att ösa ur och ett redskap för fördjupning när det gäller det egna fritidshemmets pedagogiska inriktning, metoder och resultat.

Alltsedan Karl Marx tidiga skrifter publicerades har det diskuterats hur relationen mellan dessa och de senare skrifterna ska förstås. Diskussionen kring alienationsteorins kontinuitet tvingar fram ett resonemang även kring förhållandet mellan denna teori och andra viktiga delar av Marx' tänkande, i synnerhet hans uppfattning av människan, historien och samhället.

"... Vatten som kommer nån annanstans ifrån, men som först här, och just och bara här, sammanströmmar till en lokal bild av upprinnelse, sammanhang, en livskälla." Texterna i Lars Anderssons Uppenbarelser handlar, med olika metodik, olika andhämtning, om betydelser hos platser, i "hemländer", i konstnärs- och författarskap. Om att plötsligt finna något eller själv bli funnen. Vem vet på förhand var eller i vem de stora sammanhangen har bestämt sig för att börja rota? Här växlar ögonblicksbilder och snabbt skissade vänporträtt med längre essäer. Det påträffas generationskamrater som Ernst Brunner och Klas Östergren likaväl som den Heliga Birgitta och Selma Lagerlöf, Hafez och Joni Mitchell, österlandsfararna Harry Martinson och Jan Myrdal, och Göran Tunström i "sin första krets" bland diktaraspiranterna på den grekiska ön Hydra. Vi färdas genom ett höstligt och biografiförfattande Norge, till sydindiska elvahundratalspoeter, värmländska självbilder, och i några små svängar in i själva människoskapets natur- och idéhistoria. Till stor del har bokens texter inte publicerats tidigare, ingen av dem har stått mellan bokpärmar. Den som är bekant med Lars Anderssons romankonst kommer att känna igen det direkta tilltalet och de rymliga perspektiven, den klarögda berättarförmågan och det seende bildspråket.

Han har flyttat in i farbror Hasses hus (för andra gången) i februari 2020; i juni ser det plötsligt ut som om han har flyttat in i farbror Hasse. Tänker han, och skriver det till Nu, men raderar det från skärmen givetvis. En fullkomligt obekant människa vid namn Nu Bergdahl har hört av sig med frågor kring ett uppsatsarbete. Dags då kanske att klara ut vissa saker. Men trasslet snarast tilltar när Sten Wadh, som är kulturarvsforskare med genusinriktning och halsstarrig samtidsskeptiker, ska veva in sina tankegångar och anfäktelser i coronans år. Hur hamnade han i kyrkofullmäktige på ett mandat för Sverigedemokraterna? Kan han få Nu att förstå det som hägrar i hans kommande projekt kring fiskekatalogen Napp och Nytt? Tvärs över staketet skymtar dessutom Bat Seba. Lars Andersson räknas alltsedan 1970-talet som en av sin författargenerations främsta prosaister. Bland hans romaner finns Snöljus, Bikungskupan, Vattenorgeln, det tvådelade Värmlandseposet Ljus från ingenstans / De levandes land och de hittills två kriminalromanerna om Leonard Ringer.

Lars Andersson arbetar ofta med thrillern som element i sina romaner. Ett av de finaste exemplen på hans unika sätt att blanda spänning med psykologi och utforskning av det mänskliga livet i dess finaste detaljer är Artemis från 1995. En historia där ett mord på en präst bryts letar sig in i de tidiga dataspelens arketypiska miljöer.

Året är 990. I storfurstens rike råder tillfälligt lugn, och hans drottning Anna har upplåtit ett eget rum i palatset åt sin unge skyddsling Olav, hittebarnet som sägs vara en kungason från norr. Anna uppsöks av Allogia, storfurstens första gemål. Mellan dem trollkvinnan från Novgorod och den purpurfödda nyankomna från Konstantinopel utspelar sig ett förtätat utbyte av upplysningar, ovissheter, avund och förtrolighet. Båda har tagit på sig samma uppgift: att ge Olav de minnen han inte har. Samtidigt tränger sig intrigerna i staden allt närmare storfurstens rådsbord. Efter samtidsromanen Nu (2021) och diktsamlingen Jordens ansikte (2022) återvänder Lars Andersson till en historisk fond för denna roman, och en som ryckt oss brutalt nära. Detta är hans berättelse om kungasagans Olav Tryggvason, flyktingbarnet och slavpojken som växer upp i Gårdarike. Boken är en nyskriven version av en 1998 publicerad långnovell, då med titeln Kievs vår.

Flickan från norr bär ett mullbär in över sin släktings tröskel. En far minns vart och ett av sina fem barns födelse. En indisk städerska ropar den länge försvunne sonen ner från taket. Kanske är det ändå inte han. Kristus förnimmer i Getsemane de omgivande nattdjurens lystring. Slavkaravaner drivs över snöfält och öknar. En nioårig pojke leker i aprils vårljus, uppflugen på en sten i skogen. I Lofta kyrkas altarskåp upplyfts i förminskad storlek Maria från sin döda kropp, förtroligt hjälpt av två änglar, eller om de är bevingade ekorrar. Efter rosenkransbönens mönster mediterar dessa dikter - en del vidsträckt vindlande, en del formfasta som psalmer - över människoblivandet, natursammanhanget, lidandet, uppståndelsen. Detta är Lars Anderssons första diktsamling, närmare femtio år efter romandebuten. Jordens ansikte är en dialog, ett samspel, mellan Lars Anderssons lyriska rosenkrans och porträtt av konstnären Katrin Westman.