Kirjahaku

När Lars Bjurman avled plötsligt i trädgården i sommarhemmet på Gotland juni 2008 var det på något vis en självklar idé att vi måste ägna ett allra sista nummer av Res Publica åt honom. Fanns det någon som betydde mycket för Res Publica så var det Lars. Ibland synligt. Men ofta inför offentligheten i skymundan. Många gånger var det Lars som räddade ett helt tidskriftsnummer. Inte bara i form av alla uppslag, idéer och översättnngar han kom med (de senare dök ofta bara upp, stilistiskt lysande, klara och obeställda). I det fördolda räddade han också åtskilliga andra texter genom att gå igenom dem, med i efterhand självklara ingrepp höjde han nivån på texterna. Därtill tog han på sig att göra översättningar av texter, som han kanske själv inte tyckte var stilistiskt alltid så briljanta men ändå intressanta, av det enkla skälet att vi skulle slippa få översättningar som vi sedan tvingades ägna många timmars redigeringsjobb. De översättningarna publicerades inte i Lars namn ("jag kan ju inte fylla hela numret själv", sa han någon gång) utan ofta under hans översättarpseudonym Bernt Eriksson. Att Lars var en ypperlig tidskriftsredaktör förvånar nog ingen. Han var ju också redaktör för Ord & Bild under tidskriftens storhetstid, 19631972. Om han som redaktör var hård (egentligen känns det som fel ord att använda när det handlar om en så ödmjuk människa) mot andra författares och översättares texter var han nog ändå allra hårdast mot sig själv. Att det i garderober och byrålådor efer hans död låg inte bara helt färdiga översättningar, som återstår att ge ut, utan även egna texter, skönlitterära, aforistiska, meomoaraktiga, kom inte som någon överraskning för oss som kände Lars. Utgivningen av en stor översättningssamling av Büchners texter försenades till exempel, och kom aldrig riktigt till skott, bara av det enkla skälet att Lars inte löst några svårigheter i texterna - svårigheter som de tyska litteraturforskarna förmodligen inte riktigt kommit underfund med. (Ur Brutus Östlings förord)

"Bjurmans texter är dråpliga, underskruvade och närapå alltid genomlysta av en både social dimension, men också en privatmoralisk. Efter vad jag kan förstå publicerade han ingenting litterärt i eget namn, en förklaring som han ger i texterna nu, är att Gunnar Ekelöf ändå hade skrivit hans dikter så det fanns ingenting mer att tillägga. Hans texter är genomlysta, enkla, koncentrerade och fyllda med ett slags inneboende trots. Det är en anmärkningsvärd debut, som dessvärre kommer fyrtio år för sent för vilken intressant författare vi får ta del av i urvalsvolymen Idealisk dosering av uttrycksbehovet och med vilken glädje jag nu tar del av denna anmärkningsvärda volym, som om också jag som läsare hade fått en aning om vilket allvar som kan bo i texten och livet, i detaljen och helheten." Kristian Lundberg, Gefle Dagblad Lars Bjurman var en självlärd språkmänniska, eller med sina egna ord en "ordbehandlare fångad i teckenvärlden". Han var en frivillig outsider som ställde lika höga krav på sig själv som på de författare han valde att översätta och introducera. Trots sin brutala självkritik har han lämnat efter sig en ytterst begränsad men knivskarpt koncentrerad produktion av kortprosa, dagboksanteckningar, dikter, drömmar och tankar. Som översättare kom han att företräda komplexa författare och dramatiker som Heiner Müller, Bernard-Marie Koltès, Alexander Kluge, Karl Krauss och Federico Garcia Lorca, liksom filosoferna Walter Benjamin, Max Horkheimer och Theodor Adorno. Här följer ett urval av Bjurmans egna texter som gnistrar av språklig kraft, social indignation och en skoningslös självironi. Lars Bjurman blev känd och respekterad i den kulturaktiva offentligheten framför allt som redaktör för Ord & Bild under tidskriftens storhetstid. Senare utmärkte han sig som högt kvalificerad översättare och introduktör av tysk- och spanskspråkiga författare och filosofer. Idealisk dosering av uttrycksbehovet ger en bild av en länge mer fördold Lars Bjurman: författaren. Livet igenom skrev han ständigt, engagerad i de stora existentiella frågorna. Efter Lars Bjurmans plötsliga bortgång i maj 2008 har Carl-Henning Wijkmark tillsammans med sönerna sammanställt hans efterlämnade texter.