Kirjahaku

Framför huset gick grusvägen som knastrade vidare till en mörk punkt långt borta vid horisonten där den övergick i asfaltens korsande tvärrand och förenade byar med samhällen och motorväg. Här utgjordes gränsen mellan hus och land av den inbäddade nästan osynliga ån tillsammans med den gamla föreningsbyggnaden vid vägkorsningen. Framför dem skymtade åkrar och ladugårdar där det våta gruset lyste rostbrunt efter augustivärmens molnskugga. Sand och stenar smälte in i den varma jordfärgen som små gråkalla händer. Fälten kom närmare. I hans blickfält möttes sensommarskogens regndoftande välkomsthälsningar och rönnens avvärjande handskakningar Grönskande träd sträckte sig vid sidan av vägen och han tyckte sig se grenarnas snyftande ursäkter och granens liknöjda nickande mötas för ett ögonblick. Framför björkens vajande slöjor hade grönskan dragit en grön ridå och bakom den skymtade det vajande vetet längs telefonstolparnas golgatastråk.

Det är vintern 2001. Genom ett snöigt Göteborg vandrar två varelser omkring utan att veta vart de är på väg. Han är medelålders nyskild, förvirrad. Hon är ung målinriktad, romantisk, ett barn av DDR-tidens Tyskland. Bägge söker de göra det rätta i livet, motsvara förväntningar och förhoppningar. glider tiden och platsen undan för dem och de faller på ett gungfly av lögner och misstankar de genomkorsar staden som Dante och Vergilius. Härvor av reflektioner projektioner och skuldkänslor spinner in dem i tillståndsdramaturgiska förvecklingar runt ett evigt hon och han. För att rädda sig blir flykten en nödvändighet och det meningsfulla i deras strövisa relation framträder först när spåren blivit nästan osynliga. Var det kärlek eller bara en famlande väg till livet? Förflutet blandas med nutid när minnesbilder tränger upp i den förälskade mannens hjärna. de irrar omkring tätnar skuggorna runt Vasaallén. De händelser som skall bli Göteborgskravallerna några månader senare framtonar som ett mörkt undergångsackord i en stad som blir alltmer undanglidande. språket löses upp och förlorar innebörd blir snön kall och grå för att slutligen rinna bort från stadens gator minnet beger sig till en annan plats. Lars Kromsten är lärare och författare. Han har tidigare arbetat som projektledare för olika litterära estetiska och sociala projekt runt Vasaallén och kultur och offentlig miljö i Göteborg samt nominerats till Göteborgs stads förtjänstmedalj. För närvarande är han konststuderande och verksam på akademin Valand.

Den här boken handlar om vägar till kunskap. Genom praktiken tillsammans med andra kan vi arbeta för att nå mål som ännu inte tagit form. För att nå fram till en erfarenhet och därmed frihet för alla inblandade krävs mod och en smula övermod. Det går att lämna både klassrum, läroplan och skolbyggnad för en resa mot självförverkligande. Elever och lärare har rätt att utforma sin egen individualitet i sociala och kulturella projekt oavsett vad skolförordning och läroplaner förespråkar. Boken beskriver delar i en minnesprocess runt olika framstötar under tre decennier där språk, litteratur och media ofta samverkat i demokratiskt utformade projekt. Entreprenöriellt lärande ges här en serie utformningar utifrån konkreta fall som visar effekter för skolan i sin helhet och för de inblandade. Centralt i arbetet är skrivande och dokumentation vare sig det handlar om parkarkitektur, urbansociologi eller skönlitterärt författarskap. Lars Kromsten har arbetat som lärare i svenska, mediakunskap och litterär gestaltning på Schillerska gymnasiet i trettio år. Han har gett ut ett dussin böcker samt medverkat i flera projekt runt samverkan mellan språk och estetiskt praktiska ämnen. Han har dessutom coachat ett antal sedermera framstående unga författare.

12 unga berättar, intervjuar och låter de gamla själva återge sin historia från en annan tid och andra platser. En krönika över personliga livsbiografier från ett halvsekel av dramatiska förändringar.

Bosse och jag passerar gränsen i Tijuana med buss, stiger av trolleyn och går över gränsen. Ut ur USA kommer man lätt. In är svårare att komma. En zebramålad åsna möter oss. Sedan kommer en räcka ölsjapp och stripställen. Gränsstationens byggnader ger intryck av att vara ett hotfullt nöjesfält på kvällen. Här finns massor av tält och barer där vad som helst kan hända. Det är åttiotalet närmare bestämt åttiotre och vi har passerat New York och Los Angeles för första gången, landat på La Guardia och flugit in över frihetsgudinnan, ätit amerikansk frukost och gått avenyerna upp och ner. Seamans hotell där vi bor är samlingsplats för sjömän och samtalet brusar under det låga taket vid biljardbordet Lars Kromsten har rest i ett fyrtiotal länder och upplevt den från helt skilda perspektiv. Resorna har blivit delar i den personliga biografin på ett ovanligt påfallande sätt. Här presenteras ett tiotal resor under en tidrymd av 30 år.

Detta att ge röst är ett band som följt genom livet, inspirera, lyfta fram, ge en möjlighet, visa det unika i våra liv. Här är det ett program att arbeta utifrån, det känns vant och äkta. Men rollerna är omvända –de unga ger de äldre en röst. Min blir möjligheten att gå fram och formulera frågan om vad jag skulle nämna om hela världen lyssnade.. Till min förvåning hörs min röst tala om kärlek och broderskap. Är det vad som framstod som viktigast? Inte kampen och striden, eller kunskapen och intelligensen. Var det så här enkelt? Tänker på min far som brukade tala om hur enkelt livet egentligen var. Han upphörde aldrig att upprepa det. För varje gång fastnade en lite smula på våra pannben och bildade en varm skorpa som påminde om hans familj och hans föräldrars toleranta sinnelag. Vi sitter i samma bår – vi måste inse att världen är ändlig, den har gränser och vi befinner oss alla inom dessa. Det är den båt vi alla sitter i. Jag får en fråga att ställa till publiken, kanske är det en fråga för hela mänskligheten, kanske skulle man kunna ställa den om alla lyssnade, javisst kunde man det, frågan lyder på följande vis; Varför skäms man om man gråter offentligt på spårvagnen när man är ledsen? Svaret skulle kunna vara att det sociala livet tvingar oss att hålla en mask i sociala rum och att detta skapar ett avstånd mellan oss. Men är det hela sanningen? Är vi inte beroende av våra masker? Problemet är inte frågan, det gäller framställningen, min röst låter arg, upprörd, den förmår inte bli sårad, ensam ledsen, någonstans finns en glipa i den dramatiska erfarenheten. Men den delas av många. Lars Kromsten har skrivit flera böcker om kreativt estetiskt arbete. Detta är några dagboksanteckningar runt erfarenheter från ett alternativt kulturprojekt i Göteborg, Scenisk gestaltning betraktas här i relation till livsomvandlingar och betydelsen av att ingå i olika gemenskaper.