Kirjahaku

Per Hallström kände sig som en främmande fågel i sin samtids litterära och politiska klimat. Tillflykt fann han, redan från unga år, i böckernas värld; då gärna i fjärran trakter och tider. I hans minnesteckning över Carl Snoilsky anar man att han hos den stundtals vemodige greven funnit en nära valfrändskap. Hallströms studie av Snoilskys liv och författarskap lämnar således även inblickar i hans egen diktarvärld.

Per Hallström (1866-1960) debuterade 1891, det stora genombrottsåret för nittiotalsgenerationen, och blev sedan den uthålligaste och mångsidigaste i kretsen: novellist, lyriker, dramatiker, kritiker, essäist, översättare. Sitt mäs¬terskap nådde han i den korta berättelsen. I en tid då de unga diktarna på nytt har börjat odla novellen finns det anledning att påminna om Hallströms mästerskap på detta område, där han kan göra anspråk på att vara en av våra minor classics. I kortromanen Döda fallet (1902) låter han naturen utkräva sin hämnd. I En skälmroman (1906) får han en brokig skara människor att agera i en miljö som han tecknar med stöd av egna minnen. Både i skildringen av 1700-talets Norrland och 1870-talets Stock¬holm öppnar sig nya världar för läsaren. Introduktion av akademiledamoten Lars Forssell.Kommentarer och ordförklaringar av Per Rydén.