Kirjahaku

Melankolisk kärlek och svidande svek i mästerlig berättelsePeter, författare i femtioårsåldern, sitter hemma i Åbo och väntar på sin fru Zebra. Också Zebra är i femtioårsåldern, akademiskt framgångsrik – och gravid. Hon är nästan alltid borta – på akademin, med vänner – och har inte plats för håglöshet i sitt liv. Sina två tonårsbarn stöter Peter ibland ihop med på gatan.Sommaren 1988 var Peter ung man i Nykarleby. Sommaren 1988 fick han för första gången syn på sina föräldrar som vuxna, självständiga människor i ett komplicerat äktenskap. Varje morgon plockade far, som var trädgårdsmästare, en ros till mor och lämnade den flytande i en skål. Det var beviset på hans verbalt haltande kärlek.Någon ros i en skål har Peter aldrig åstadkommit. Vad har han egentligen gjort med sitt liv – och med andras? Vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?Hos Peter Sandström förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska. I Laudatur återkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i den hyllade romanen Transparente blanche från 2014: att vara vuxen med åldrande föräldrar, att stå ut med kärleken, och att leva som satellit i kärnfamilj.

En mor blomstrar som singel, en far åldras och ber sin vuxne son smörja hans rygg med kokosdoftande solkräm. En hustru har mer plats när mannen är borta hemifrån, en dotter är plötsligt en kvinna som bäst skulle passa på en röd vespa, en tidigt världsvan son är klokare än sin sin far. I Mamma november. Åtta betraktelser handlar det om familjen, den enhet som varken kan väljas eller väljas bort. Hur går det med förväntningarna på de närmaste när man förändras, utvecklas, blir äldre?” När far inte var där fick mor kraften tillbaka. Kraften att sörja. Kraften att leva. När han inte var där längre med sina värkande ben, med sin söndriga strupe, och sin leda. Hon fick sina år tillbaka, och de blev fler och fler.”

Kirjailija Peter S:n 60-vuotispäivä lähestyy. Oma keho alkaa rapistua, ja alkoholi maistuu paremmin kuin kirjailijaliiton puheenjohtajan tehtävät. Lapset ovat kasvaneet, eivät tarvitse isäänsä enää: heistä on tullut itsenäisiä olentoja, joita voi vain ihailla matkan päästä. Suhde siskoon, jonka kanssa Peter on ollut läheinen, muistuttaa nykyään lähinnä ärsytysyskää. Äiti, ikuisesti yritteliäs voimanpesä, ei ole sairauskohtauksen jäljiltä enää entisellään: hänestä on tullut hämmentynyt, hidas vanhus. Peterin ja rakkaan vaimon välille on syöpynyt juopa, syvä kuilu jonka ylittäminen tuntuu mahdottomalta. Kaiken huipuksi Peter tapaa peräänantamattoman Karhun, ja syntyy suhde jota Peter ei voi lopettaa eikä toisaalta jatkaakaan. Miten pääsee eteenpäin, kun hämärän laskeuduttua ei enää tunnista, missä on ja mikä on oikea suunta? Rakkaus on kesy eläin kertoo miehestä, jonka eletty elämä on tuonut pisteeseen, jossa muutokset ja omat valinnat tuntuvat vievän aina vain huonompaan suuntaan. Tarkkanäköinen, säästeliäs kerronta kiteyttää vanhenemisen kipukohdat kauniiksi, lämpimien huumorinpilkahdusten valaisemaksi romaaniksi rakkaudesta ja ihmisenä olemisesta.

I Peter Sandströms nya roman närmar sig huvudpersonen Peter Sandström 60-årsstrecket, kroppen börjar klappa ihop, mamma som varit ett under av styrka och företagsamhet har förvandlats till en förvirrad åldring. Peter är oförmögen att sträcka sig över klyftan som uppstått mellan honom och den älskade hustrun Darling. Barnen har blivit stora och självständiga och kan bara beundras på avstånd. Syster som han alltid haft ett nära förhållande till är nuförtiden ett hostande irritationsmoment. Alkoholen smakar mycket bättre än uppdraget som ordförande i en författarförening. Sista droppen blir förhållandet med Karhu, en relation som Peter varken kan stanna i eller dra sig ur. Peter Sandströms nya roman handlar om åren mellan 50 och 60 då livet serverar nya utmaningar och de flesta förändringarna är till det sämre. Men bland besvärligheterna finns också humor och skönhet, och en bitterljuv insikt om att det är kvinnorna som styr Peters liv: mamm, syster, Darling, dottern Bonnie och Karhu. Frågan är bara hur en människa ska hantera all ömhet och kärlek utan att gå i bitar.

Miehen täytyy jättää jäähyväiset tyttärelleen, joka lähtee ulkomaille opiskelemaan. Miten se edes on mahdollista, hänen pikkutyttönsä? Toinen lapsi on asunut ulkomailla jo kauan, opiskelemassa monimutkaisia, miehelle täysin käsittämättömiä asioita.Samoihin aikoihin miehen on suoritettava vanhempiensa kotona suursiivous. Tavaroita on levällään ympäri puutarhaa, ja kaikki on yhtä sotkua. Seuranaan miehellä on kulkukissoja ja yksi aika sympaattinen hiiri. Vanhat kaverit piipahtavat pihassa, kutsuvat miestä isoksi vaaleeksi. Iltaisin hän nukahtaa liiteriin otsalamppu päällä.Kaiken keskellä on rakkaustarina, joka elää lähinnä muistoissa: mies tapasi Limonen, suuren rakkautensa, kun molemmat aloittelivat opintojaan pääkaupungissa. Nyt Limone on poissaoleva ja poissa, ja mies saa kastella Limonen viherkasveja ja penkoa hänen tavaroitaan.Ison vaaleen viimeinen kesä on melankolinen ja humoristinen romaani lasten saamisesta ja menettämisestä, sukupolvenvaihdoksesta ja tyhmistä blondeista.

En man i Åbo ska ta avsked av sin dotter, som är på väg till Holland för att studera. Hur är det möjligt, hon är ju hans lilla flicka?Samma man städar ur sina föräldrars hus hemma i Nykarleby. Han har spritt ut alla sakerna på gården, det ser inte klokt ut. Som sällskap har han några kringströvande katter och så de sympatiska mössen förstås. På dagarna får han ibland oväntat besök av människor från sitt förflutna, de som kallar honom ”den stora blondinen”. På kvällarna somnar han i vedlidret med pannlampan lysande.I centrum av berättelsen finns en kärlekshistoria. Det är tidigt åttiotal i Helsingfors, och de unga älskande har båda nyligen börjat studera. Limone heter hon, hans stora kärlek, kvinnan han vill få barn med och leva med i resten av sitt liv. Limone är ändå påfallande ljummen i relationen, och mannen finner sig vattnande hennes krukväxter och snokande i hennes tillhörigheter medan hon är borta, oklart var.Den stora blondinen sista sommar är en melankolisk och humoristisk roman om att få och inte få barn, om generationsskiften, och - med författarens egna ord - ”om att också män kan vara dumma blondiner”.

Peter Sandström kastar sin oss i en taxi och bjuder på en absurd tripp i sitt litterära universum. Glory Days är en lekfull roman om en man vars liv ligger helt i kvinnors händer.Han är en man som fått en särskild roll i livet. Kvinnor anförtror sig åt honom: ”Skönt att äntligen få tala med någon som förstår”, säger de och ser in i hans anmärkningsvärt blå ögon. Ibland får han fortsätta terapin i sängen, andra gånger ursäktar han sig för att ringa ett samtal och smiter ut i natten. Vissa gånger blir kvinnorna vänner, ”schwestrar”, som han kallar dem.Med sin prestation som familjefar är han missnöjd, men de lyckligaste stunderna har han trots det upplevt tillsammans med hustrun Capricciosa och barnen Calzone och Tropicana. Eller kanske det ändå varit tillsammans med Linda Maria, kvinnan som är ”som en strand med mycket vass”?Nu är han på en taxiresa för att gratulera sin mor, som fyller 110 år och bor på ett äldreboende kallat Glory Days i den lilla staden Betlehem. När han kommer fram är hemmet stängt och ingen vet vart åldringarna tagit vägen.Glory Days är en tripp i Peter Sandströms litterära universum, där absurditeterna nästan lever upp till det vi kallar verkligheten.

Leikkisä romaani miehestä, jonka elämä on naisten käsissäMiehellä on erityinen rooli. Naiset uskoutuvat hänelle: ”Ihanaa, kun vihdoin saa puhua jonkun kanssa, joka ymmärtää”, he sanovat ja katsovat hänen hämmästyttävän sinisiin silmiinsä. Toisinaan terapia jatkuu makuuhuoneessa, toisinaan mies sen sijaan pahoittelee, että joutuu soittamaan puhelun, ja livahtaa yön selkään.Perhekin koostuu vain naisista. Merkittävin suhde on silti aina ollut omaan äitiin. Nyt mies istuu taksissa matkalla onnittelemaan äitiään, joka täyttää 110 vuotta ja asuu Glory Days -nimisessä vanhainkodissa pienessä Betlehemin kaupungissa. Perille päästyään hän kuitenkin huomaa, että hoivakoti on suljettu - eikä kukaan tiedä, minne vanhukset ovat kadonneet.