Kirjahaku

Emiel Steegman, an unknown writer with a handful of novels to his name, is seeking a way to escape a dinner with Estonian colleagues. Although things are plodding along quite happily, he cancels at the last moment "due to a rather difficult time for the family".A nasty feeling immediately comes over him: is he inviting trouble for his family in doing so? And what if a biographer stumbled on this? Would he not then suspect that something significant had happened in his life? The thought gives him a great idea for a new novel about a successful author, T, who becomes famous with an existential crime novel and increasingly worries about what his future biographer will write about him, so he withdraws entirely from public life.But Steegman's initial misgivings prove well founded. Because fate does strike. One afternoon, his daughter Renée falls asleep and it is impossible to wake her . . .

I en dåsig småstad i slutet av åttiotalet hamnar den unge Simon på kollisionskurs med den framtid som stakats ut åt honom. Men så lär han känna ­Carla som arbetar på baren Azzura, vars namn anspelar både på hennes italienska rötter och det azurblå vattnet i den angränsande simbassängen. I bassängens blå ljus uppstår en vemodig kärlek mellan den nittonårige Simon och den tjugo år äldre Carla. På hypnotiserande prosa beskriver Peter Terrin människans utsatthet när hon ställs inför omöjliga val i en värld där varje krusning på vattenytan kan ha en djupare innebörd. "Allt som är blått" är en känslig och sensuell roman om vänskap, åtrå och mening. Om sökan­det efter frihet och identitet. Den handlar också om två män­niskors tilltagande främlingskap när snaran av omvärldens konformism sakta dras åt.

Den unge Karsten anländer med en liten grupp män till en namnlös by i en brotglömd dal. De har kommit för att genomföra nedmonteringen av AT-289. En gång byns levebröd. Men här tycks endast minnet av det förgångna finnas kvar och byns invånare verkar egendomligt besatta av det kakel som en gång producerades i den nu nedlagda fabriken. I Kvinnor och barn först återkommer Peter Terrin med sin Kafka- och ibland David Lynch-liknande berättarstil. Här har förfrämligandet huvudrollen omgivet av en stilla men tilltagande absurditet.