Kirjahaku

Han sålde sitt skratt till den västtyska televisionen för 900 DM. Musik, har någon klok person sagt, kommunicerar perfekt utan att egentligen säga någonting. Får då en opera eller operauppsättning se ut hur som helst? Naturligtvis, så länge det inte sker på bekostnad av den opera den vill se ut som, vilket lyckligtvis sker ytterst sällan. Man behöver inte sväva i tvivelsmål särskilt länge om att ha klivit av vid rätt station. Tannhäusergatan, Nibelunggatan, Parsifalapoteket och Richard Wagner-gymnasiet upplyser om att detta är Bayreuth, den stad i Bayern som varje år under en sommarmånad är ett med Wagner och hans verk. Det finns inte ett skyltfönster, oavsett om man saluför damunderkläder eller leksaker, där inte mästarens blick följer en under sin pösiga Dürerbasker. Den absoluta friheten är naturligtvis en absurditet, ett fluidum utan mening. Finns det inga gränser måste vi uppfinna dem och skapa mening. Denna utmaning är som mest påtaglig inom den elektroakustiska musiken, upplever jag det som, och kanske dess konstnärliga akilleshäl: själva meningsskapandet. Att styra kultur förutsätter en visdom som ingen besitter samt en kunskap om en riktning som ingen känner. Och ett mål som ingen förmår formulera, eftersom kulturen inte har något mål. Den är ett mål i sig. Kultur är ovisshet, sökande, prövning. Den dagen den är något annat upphör den att vara kultur.

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan, som i Hans Zenders ’Don Quijote’, eller man kan köra igång direkt, utan ouvertyr, som i Puccinis ’Boheme’, eller så kan den se ut lite hur som helst och helt avvika fråm gängse mönster som i György Ligetis ’Den stora makabern’ och endast bestå av vilt tutande bilhorn. Att han framhärdade, viss om sin gudagåva, även om tvivlet ibland ansatte honom, det ska vi vara honom innerligt tacksamma för. ’Men min tid ska komma’, lär han ha sagt. Och det har den sannerligen gjort.Sedan början av sextiotalet, då den stora Mahler-renässansen satte in, talar alla betydande symfoniorkestrar flytande mahlerska. När Pierre-Laurent Armand slår an pianot i Boulez första pianosonat är du utlämnad till ditt eget inre akustiska rum och hur du väljer att möblera är upp till dig. Du kan ju, om du behöver det, trösta dig med Boulez egna ord: ’Musik har ingen mening, betyder ingenting’. Man kan tillägga att möjligen finns där en syntax. Men inga ord. I ett ytterst begränsat scenrum, en större låda, utan egentliga perspektiv eller flyktmöjligheter, utspelar sig dramat mellan Wozzeck, Marie, majoren, doktorn och tamburmajoren. Som i en fängelsehåla eller som djur i bur, där den sociala hackordningen en gång för alla är given och oföränderlig. Människan är människans varg. Musiken hade tidigt slagit klorna i honom och släppte inte taget förrän 35 operor senare. Då var det tvärstopp, vid 37 års ålder, men han hade 39 år kvar att leva. Han hade sagt sitt och satte, efter väl förättat värv, belåtet tänderna i en ’Tournedos Rossini’. Notpappren fick lämna plats på bordet för maten. Han var lika uppfriskande kulinarisk i båda genrerna.

Det är som om skeendet vrider sig loss ur sagan och myten och talar till oss här och nu utan att förlora kontakten med mytens förtrollning och sagans enkelhet. En kärlekens resa till nattens ände där morgonens brutala famntag och obarmhärtiga ljus upplöser drömmen. Jag tänker i första hand på hans tonsättargärning, som åtminstone på våra breddgrader kommit i skymundan för hans insatser som dirigent och musikpolitiker med IRCAM, Ensemble InterContemporain och Cité de la Musique som främsta landvinningar. Han har fått ett rykte om sig att vara för intellektuell och komplicerad, för svår helt enkelt. Med andra ord inga goda svenska egenskaper. Han dominerar föreställningen med sin skönt klingande och intensivt utagerande baryton, en vokal prestation av absolut världsklass, inte minst i den klaustrofobiskt smärtsamma scenen då han natten före hängningen är instängd i ett klädskåp som omsluter honom likt en makaber likkista. Han fortsätter att fördjupa begreppet "L´amour fou", den galna kärleken, den ständigt förhindrade, uppskjutna och aldrig fullbordade sexualakten. Som tar sig alltmer groteska och uppsluppna former. Filmen inleds och avslutas med en långsam, oerhört vacker kameraåkning genom ett öppet fönster ut mot den grönskande trädgården. Kameran är vårt öga. Men vad den gamle mannen ser bortom stafflidukens vita tomhet, det vet vi inget om. Mr Hugues beklagade att vi inte fått träffa Michaux, men berättade för oss att han enbart stannat några minuter så det hade under alla omständigheter blivit ett kort möte. Michaux avskydde folksamlingar, särskilt sådana som han själv var orsaken till. Fint blev det däremot i salongen. Där satt nämligen Prins Henrik av Danmark. Han förannonserades med några kraftiga påkstötar mot det gamla scengolvet, vilket betydde att salongen skulle resa sig och visa respekt för kungligheten. Så i konsten och så i livet, tänkte jag. Detta är ju en kunglig teater. Men lugn, kära läsare, Tidningen Kulturens utsände förblev sittande. Han erkänner inga kungahus eller danska prinsar. Men i sanningens namn, det finns inga tysta estetiska överenskommelser längre, enbart konventioner och historiska tvångströjor, Och den goda smaken ska vi akta oss för. Det är mellan dig och konstverket det står, lika nakna båda två. Eller, vilket är troligare, fyllda av olikartade referenser och historier. Det handlar om kollisioner. Livgivande kollisioner. Man sitter inte och bollar med etiketter eller färdiga betydelser, man befinner sig i en process, ett sammanhang och ett flöde av musikaliska händelser som man kanske, gestaltpsykologiskt betingade som vi är, formar till enheter, strukturer och estetiska samband. Till m u s i k a l i s k a meningsfullheter. Jag ser inte en enda bild när jag lyssnar till musik, av den enkla anledningen att det inte finns någon där. Däremot så hör jag en hel del.

Det var liv och rörelse på polisstationen. Arresteringar pågick för fullt, det var rena röran och ingen visste till slut vem som var polis eller arresterad. Det låstes in och skrevs personuppgifter för fulla muggar. Dörrarna till polishuset påminde om svängdörrar, där folk kom och försvann. Ingen hade någon koll på vad som hände. Det bara pågick i ett allt snabbare tempo. Hela natten. Först när morgonsolen lyste över förödelsen kunde man få ett någorlunda grepp om vad som hänt. I isoleringscellen satt polischefen. I de andra cellerna satt resten av poliskåren. Ute, på gräsplan framför polishuset, satt de arresterade och intog morgonfikat i lugn och ro. Solen sken och det verkade bli en fin dag. ~~~~ ”Bit henne i boan!”, sa rösten. Jag satt på åttonde bänk i konsertsalen och försökte koncentrera mig på musiken (vilket jag tyckte musikerna också borde göra). Framför mig hade jag en reslig dam med en boa. ”Nu, nu är rätt tillfälle”, sa rösten än mer envetet. Det började bli alltmer pinsamt vad tiden gick, också det som hände på konsertestraden. Något samband tror jag inte förelåg. Jag trängde mig ut under allmän irritation i bänkraden. Försvann in på herrtoaletten, gjorde vad jag skulle och var på väg ut, då en röst inifrån ett av toalettbåsen sa: ”Nå, bet du henne i boan?”

Att krypa längst ut och titta på de jättelika atlantvågornas våldsamma plaskande mot bergväggen hundra meter nedanför, vid Cliffof Moher på den irländska västkusten, är uppenbarligen ett nöje för många. Men inte för mig. Jag får svindel. Jag tittar istället på en åsna och en hund en bit därifrån. Hunden hoppar upp på ryggen på åsnan och blåser i en visselpipa. En liten man med en fimp vippande i mungipan går runt med kepsen i hand. Jag lägger en slant. ~~~~ Jag sitter med en bok på en liten uteservering vid Rue de Sevigné och njuter av den parisiska sommarnatten. Jag läser Leszek Kolakowskis ”Den himmelska nyckeln”, en samling underfundiga, lätt hädiska kommentarer till bibliska myter. En parant dam slår sig ned på stolen bredvid och beställer in en halv karaff rosévin. Hon stirrar oavbrutet på kyrkan S:t Paul längre ner på gatan. Plötsligt frågar hon: ”Lutar den inte något åt vänster?” ”Nej”, svarar jag. ”Då är det dags för mig att åka hem”. De högklackade skorna ekar mellan husväggarna någon minut, innan hon försvinner i en taxi.

958 Jag och ribban. Jag har ett försök till, det tredje och sista. En solstråle tittar fram mellan molnen och träffar mig rätt i ansiktet, en naturens egen spotlight som långsamt förflyttar sig från mitt ansikte till höjdhoppsställningen, ett tecken så gott som något på att olympens gudar är på min sida. Hoppet kan inte misslyckas. Det gör det inte heller. Jag glider över 1.85.

I Ingemar Stenmark mer än bara åk sammanfattar Ulf Stenberg de omtumlande åren före och efter Ingemars genombrott. Som nyanställd på DN-sporten var Ulf först ut med att bevaka Ingemar Stenmark innan han slog igenom i norska Voss 1974. Därmed hade han ett försprång på två år i jämförelse med den lavin av svenska sportjournalister som brakade ned till Alperna efter Sveriges första seger i världscupen. Det enorma mediepådraget bidrog till att Ulf Stenberg senare värvades som pressansvarig till landslaget och blev en del av dess innersta krets. Författaren, som med tiden också blev nära vän med familjen Stenmark delar här med sig av oförglömliga anekdoter från och utanför skidbacken. Vi får läsa om riggade tävlingar, kroatiska terrorceller och om vad som hände bakom kulisserna, när den blyge tonåringen från Slalomvägen i Tärnaby blev Sveriges folkkäraste idol någonsin. Med stor inlevelse ger Ulf Stenberg läsaren sin bild av vad som formade den unge vinnarskallen Stenmark. Det alpina underbarnets meritlista skulle komma att toppas av två OS-guld, fem VM-guld och 86 segrar i världscupen. "Det här är den initierade och väldigt läsvärda boken om Ingemars väg till OS-gulden. Alla som minns de fantastiska åren när Ingemar slog igenom får nu njuta av de nostalgiska höjdpunkterna på nytt. Bara Ulf Stenberg kan på ett trovärdigt sätt berätta om vad som hände bakom kulisserna i Världscupen." Olle Rolén, deltog i tre OS Stenmarks tränare fram till första totalsegern i Världscupen 1976. "I dag är jag glad och tacksam för att epoken Stenmark äntligen blivit dokumenterad. Få människor har fascinerat mig lika mycket och nu har jag en bättre helhetsbild av honom. Ulf Stenberg har en utmärkt förmåga att lägga in samhällsperspektiv och personliga betraktelser i boken om Ingemar." Torbjörn Nilsson, fotbollslegendar i IFK Göteborg och landslaget mm. "Jag kan bara göra high-five med Stenberg och tacka för en underbar läsupplevelse. Blandningen av fakta, dramatik och underhållande sidoberättelser gör boken till en bladvändare av högsta klass." Tommy Engstrand, journalistlegendar som refererade några av Stenmarks segeråk i Radiosporten.

I Ingemar Stenmark mer än bara åk sammanfattar Ulf Stenberg de omtumlande åren före och efter Ingemars genombrott. Som nyanställd på DN-sporten var Ulf först ut med att bevaka Ingemar Stenmark innan han slog igenom i norska Voss 1974. Därmed hade han ett försprång på två år i jämförelse med den lavin av svenska sportjournalister som brakade ned till Alperna efter Sveriges första seger i världscupen. Det enorma mediepådraget bidrog till att Ulf Stenberg senare värvades som pressansvarig till landslaget och blev en del av dess innersta krets. Författaren, som med tiden också blev nära vän med familjen Stenmark delar här med sig av oförglömliga anekdoter från och utanför skidbacken. Vi får läsa om riggade tävlingar, kroatiska terrorceller och om vad som hände bakom kulisserna, när den blyge tonåringen från Slalomvägen i Tärnaby blev Sveriges folkkäraste idol någonsin. Med stor inlevelse ger Ulf Stenberg läsaren sin bild av vad som formade den unge vinnarskallen Stenmark. Det alpina underbarnets meritlista skulle komma att toppas av två OS-guld, fem VM-guld och 86 segrar i världscupen.

Av en händelse vaknade jag även denna morgon. Av en händelse var den fjortonde denna månad en onsdag. Av en händelse läste jag kultursidan först i DN. Av en händelse föddes jag för 77 år sedan. Av en händelse är dessa rader en hyllning till författaren Georges Perec.

Berättelserna i denna bok är en fortsättning på berättelserna i min självbiografi, Den gröna potatisen, och utspelas huvudsakligen under 1940- och 1950-talen. De är tagna fritt ur minnet, med undantag för några gamla berättelser, och det i den ordning de gjort sig påminda, vilket långt ifrån är någon kronologisk ordning. Man minns inte kronologiskt. Minnet rör sig fritt, utan att först ha tittat i kalendern. Det blir tvära kast och klipp mellan minnesfragmenten som kan påminna om filmberättandet, där sammanhangen överlämnas åt betraktaren, i detta fall läsaren, att skapa ordning i. Första halvan av boken uppmärksammar Kirre, en särling och ensamvarg, min mormors bror, den andra halvan några andra människor runt viken, särskilt oss på Björkebo, min morfars och mormors sommarställe. Den vik det handlar om ligger någon mil söder om Gävle, inte långt från Furuvik.

Jag kommer ofta på mig med att tänka på en film som jag såg när den kom, 1950, Anderssonskans Kalle. Jag kunde inte få nog av den. Den stämde, helt enkelt. Med vad kan man fråga sig? Med min syn på livet? Nåja. Jag skulle inte vilja ta till så stora ord, vid nio års ålder har man ingen syn på livet, i så fall är den ytterst begränsad. Den kommer först senare, då man hunnit fram till mer sammanfattande omdömen. Då man över huvud taget ställer sig sådana frågor. Då, när jag hade Anderssonskans Kalle som idol, gällde betydligt mer näraliggande och påtagliga ting som morsan och farsan, syskonen, skolan och lärarna, kompisarna, vilka samtliga, undantaget morsan, syskonen och kompisarna, stod för överhet och regelverk som jag inte kände mig bekväm med, för att uttrycka sig milt. Där fanns redan ett uttalat motstånd som fick ytterligare näring av Kalles framfart på vita duken.

Denna bok kom till som en uppföljare av ett tidigare, havererat bokprojekt. Vilket kan förklaras med att själva konceptet var på tok för vidlyftigt för att inte säga vansinnigt. Jag hade haft ambitionen att sammanställa en bok som enbart skulle bestå av textstycken ur andra författares verk som sammanfogade skulle resultera i en löpande text, där skarvarna helst inte skulle gå att upptäcka. Vad den skulle handla om och vilka författares textstycken som skulle ingå var oklart. Det kan kanske liknas vid att lägga ett pussel där du inte vet hur pusselbitarna ser ut, än mindre själva pusslet. Den föreliggande boken är en ny bok, men där finns vissa likheter. Jag använder mig också av material från andra författare, men i ett antal och ett omfång som inte är i närheten av vad det ursprungliga konceptet hade krävt. Övrig text, den absoluta merparten, är skriven av mig. Berättelsen är också min. Jag har valt pusselbitarna och lagt pusslet eller, med en annan bild, klippt ”textfilmen”. Mer eller mindre fantasifulla är de förklaringsmodeller jag använt mig av för att motivera de ofta tvära kasten och andra, rent anakronistiska samband. Fast egentligen handlar det om att be läsaren om tilltro till berättelsens egen logik, även om det på sina ställen är att begära väl mycket. Jag är medveten om det. Men tro på det du läser. Det blir, om inte annat, roligare så.

(jag) Av en händelse vaknade jag även denna morgon. Av en händelse var den fjortonde denna månad en onsdag. Av en händelse föddes jag i september för 79 år sedan. Av en händelse är detta en fortsättning på Av en händelse I. Av en händelse är allt sig likt.

(måndag) Jag vaknade även denna morgon. Den sextonde denna månad (mars) var en måndag. Jag föddes, som tidigare meddelats, i september för 79 år sedan. Allt är sig olikt och fullständigt upp och ner.

Jag har, efter att jag gått i pension, 2004, gett ut femton böcker och skrivit recensioner och artiklar om musik och opera i olika tidningar från slutet av 1960-talet och en bok om film i tredje världen,1973, tillsammans med en kompis, gjort radioprogram för Musikradion och en film för TV tillsammans med en annan kompis. Mellan åren 2007-17 skrev jag i Tidningen Kulturen och reste mycket utomlands, besökte olika konsert- och operahus och festivaler, vilket jag också gjorde som studiochef på EMS (Elektronmusikstudion) i Stockholm, 1993-2004.

Jag har tagit några försiktiga steg in i ett nytt decennium, som kanske blir mitt sista. Men hur många år in pådetta det handlar om är en öppen fråga, jag gissar att jag hamnar någonstans mellan morsans 84 år och farsans 86 år. Det vore dessutom klädsamt att låta farsan vinnamed något år. Vi drog aldrig jämt. Kemin fanns inte. Jag har däremot inget emot vad du och morsan hade för er den där natten för 81 år sedan på gamla Gillet i Uppsala. Hur skulle jag kunna det? Plötsligt så ligger man bara där, sparkande och skrikande, med den viktiga skillnaden förstås att man som nyfödd inte har en suck om vad det är fråga om. Det har man efter 80 år och minst lika många suckar, det finns en historia och där det finns en historia brukar det finnas texter. Det gör det. Nyskrivna och tidigare publicerade. Jag blandar. De tidigare publicerade vill jag ge ett andra liv. Jag gillar dem helt enkelt. Någon kanske tycker att tillvägagångssättet likväl är alltför pretentiöst. Må så vara. Helan skyller som vanligt på Halvan: ”This is another fine mess you got me into”. Ulf Stenberg

Putins pottor

"Jag urskiljer några mörka gestalter som böjer sig över mig och håller mig i ett fast grepp. Jag kan inte röra armarna, sitter som i ett skruvstäd, utlämnad åt övermakten vars brutala pedagogik får mig att sparka och skrika tills jag tappar andan och motståndslöst låter mig penetreras av den svarta slangen." "En värld låg öppen för mig, skulle jag vända mig om och se den i ögonen eller fortsätta att backa... jag andades in djupt, pep iväg något om "Geronimo!", snurrade runt, tog de första stapplande stegen och mötte mitt eget liv. Jag var fri. För första gången." "Jag hade smalnat av min yrkeskarriär ytterligare, från biblioteks- och kulturchef till orkesterchef och slutligen studiochef på en elektronmusikstudio smalt, smalare, smalast. Det kändes bra. Den svarta slangen hade reducerats till en ofarlig svart sladd som gick att rycka ut ur väggen."