Kirjahaku
Etsi kirjoja tekijän nimen, kirjan nimen tai ISBN:n perusteella.
139 kirjaa tekijältä Jacques Derrida
Jacques Derrida reflekterer her over hva uttrykket àdieu betyr for menneskene - både som en fundamental gestus mellom mennesker og som et uttrykk for menneskets stilling overfor Gud, a-dieu. Gjennom en nylesning av Levinas' Totalitet og uendelighet stiller han på en ny og innsiktsfull måte spørsmålet om hva en etikk og en politikk basert på gjestfrihet og imøtekommenhet overfor den andre vil innebære. Boken inneholder talen Derrida holdt ved Levinas begravelse 27. desember 1995 og et essay laget til ettårsmarkeringen av hans død. Nr. 39 i Cappelens upopulære skrifter.
Boken inneholder noen av Jacques Derridas tidlige tekster.
I denne boka blir rettferdighetsproblematikken satt sammen med spørsmålet om hvorvidt marxismen fremdeles er en levende samfunnsteori etter kommunismens sammenbrudd. Med utgangspunkt i to berømte spøkelser - det ene hentet fra Shakespeares Hamlet, det andre fra Det kommunistiske manifest - gir den franske filosofen en tolkning av kommunismens gjengangere.
Filosofen Derrida har flere steder skrevet om kunst og kunsterfaring. I denne boken tar han for seg Heideggers Kunstens opprinnelse, den første utgivelsen i ARTES-serien, og ulike tolkninger av denne teksten. Ikke minst får den radikale, amerikanske kunsthistorikeren Meyer Shapiro sitt pass påskrevet i friske og frekke vendinger. Men også bondelivsdyrkeren Hamsun (som Heidegger var opptatt av, og siterte) opptrer i den lekne analysen. Derrida lager en dekonstruktiv nærlesning av Heidegger, og kritiserer Schapiro for å ha feillest hovedmotivet, dvs. van Goghs såkalte bondesko. For hvis sko er det egentlig? Er de .bare. noen tilfeldige sko, eller noen helt bestemte sko! Er de van Goghs egne, eller selve den undertrykte bondeklassens sko? Og hvilket av van Goghs mange malerier av slitte sko med løse lisser dreier Heideggers tekst seg egentlig om? Derridas dialog om Heideggers tekst blir slik både et eksempel på en kunsthistorisk diskurs og på dekonstruksjonen som filosofisk og litterær metode. Her handler det altså om hva vi ser når vi ser et bilde, og om hvilken tenkning som styrer tolkningen. Det valgte essayet er det avsluttende kapitlet i La vérité en peinture (1978). Tittelen er et sitat fra Cézanne. Utgis med et etterord av filosof Espen Hammer
I Stemmen og Fænomenet gennemfører Jacques Derrida (1930-2004) en dekonstruktiv læsning af den tyske filosof Edmund Husserl (1859-1938). Bogen udkom oprindeligt på fransk i 1967 og i dansk oversættelse i 1997. Den har en indledning af lektor Adam Diderichsen. Derridas projekt er at vise, at Husserls sprogforståelse på væsentlig vis forudsætter den måde, hvorpå sproget altid er blevet tænkt i den vesterlandske metafysik. På trods af Husserls ønske om at starte forfra i filosofien er han således uhjælpeligt fanget i det spil, som han netop ikke vil spille, nemlig metafysikkens spil.
“Differancen er det ’frembringende’ moment ved forskellene, de konstituerede forskelles, det konstituerede sprogs, det fuldt færdige sprogsystems ’historie’ … Ja, der er meget gammelt i det, jeg har sagt. Det hele er sikkert gammelt. Det er Heraklit, jeg har refereret til i sidste instans.” Sådan falder ordene i et par af de svar, som Jacques Derrida (f. 1930) giver under debatten i Fransk filosofisk Selskab om hans foredrag Differance i januar 1968. Det er i sig selv et intenst, fortættet forsøg på at endevende den filosofiske tale om væren, det værende, nærværet, så fokus kommer på den differeren, der både adskiller og udsætter – og derved sætter forskelle i spil. Det er metafysikkens gamle værenstænkning med afsæt i en ’ubevæget bevæger’, en sidste (eller første) instans, der her får modspil af en anderledes dekonstruerende forskelstænkning. Det på flere måder skelsættende foredrag ledsages i denne udgave ved Søren Gosvig Olesen, der også giver en grundig introduktion, af den oprindelige diskussion og af den manchet, hvormed Derrida i sin tid indbød sit lærde publikum. Bogen genudgives i Hans Reitzels Forlags serie Klassikere og udkom første gang på dansk i 2002.
I begyndelsen af 1990’erne blev det i alverdens medier bebudet, at religionen nu, til alles overraskelse, var vendt tilbage på verdensscenen som politisk faktor, også selvom kirkerne stod stadig mere tomme. I Tro & viden fra 1995 forsøger den franske filosof Jacques Derrida at redegøre for, hvorfor religionen således bliver ved med at vende tilbage i en angiveligt sekulær, oplyst tidsalder. Dette leder på sporet af en afgrundsdyb tro, som ligger til grund for religion såvel som videnskab:“Jeg sagde til mig selv, at man gør sig blind for det fænomen, der kaldes religionens genkomst i dag, hvis man fortsætter med så naivt at modstille fornuft og religion. Det ville være nødvendigt, men ikke enkelt, at vise, at religionen og fornuften har samme kilde.”Dette er dog ingen irrationalisme, for tværtimod påpeger Derrida, at den måske mest udbredte obskurantisme i dag har form af blind tro på en videnskab, der ikke vil vide af forskellen på tro og viden. Enhver overvejelse af religionens plads i et sekulariseret samfund kræver oplysning af dette forhold, hvis ikke debatten uophørligt skal pendulere mellem rationalisme og dennes spejlbillede.Jacques Derrida (1930-2004) er en af det 20. århundredes største filosoffer, hvis navn forbliver tæt knyttet til “dekonstruktionen”. Tro & viden er oversat og forsynet med et introducerende forord og forklarende noter af Kristian Olesen Toft og Bjarke Mørkøre Stigel Hansen.
Hvad ville historien være uden dens arkiver, dens museer og samlinger, dens skrifter og traditioner for fortolkning? Ville der overhovedet eksistere sådan noget som historie? Den berømte og berygtede franske filosof Jacques Derrida opsporer i et af sine mest kendte værker, som nu foreligger på dansk, netop denne problematik.Med sin dekonstruktive metode optrevler Derrida problematikken indefra med en bog, som udover de centrale teser stort set kun består af metatekst – i form af en indledning, et forord, en exergue og et efterskrift. I anledning af den danske oversættelse er tilføjet et forord af oversætteren Frederik-Emil Friis Jakobsen og et efterord af Torsten Andreasen.»Intet er i dag mere uklart og mere foruroligende end det begreb, der er arkiveret i ordet arkiv. […] Arkivets uro stammer fra en arkivfeber, fra en mal d’archive. Vi er »en mal d’archive«: Vi er i arkivforlegenhed. […] Det er endeløst, uophørligt, at søge efter arkivet, dér hvor det undslipper os. Det er at forfølge det, selv når der er for meget af det, dér hvor noget i det anarkiverer sig. Det er at lade sig drage mod det af et tvingende, gentagende og nostalgisk begær, et uundertrykkeligt begær efter en tilbagevenden til oprindelsen, en hjemve, en nostalgi om at vende tilbage til den absolutte begyndelses mest arkaiske sted.«
Den andres enspråkighet eller Den ursprungliga protesen
Jacques Derrida
Bokförlaget Daidalos
1999
sidottu
Det är utifrån det dubbla, till synes antinomiska påståendet man talar ju bara ett enda språk och man talar aldrig ett enda språk som Jacques Derrida i Den andres enspråkighet tar med oss på en resa till det fransk-maghrebinsk-judiska Algeriet och därifrån angriper frågor som fått förnyad aktualitet: myten, ja, fantasmen om modersmålet, språkpolitiken, skol- och kulturkolonialismen, översättningspoetiken, gästens och gästgivarens språk m.m. Den andres enspråkighet hör till de mest politiska böcker som Derrida hittills skrivit.
Marx spöken : skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen
Jacques Derrida
Bokförlaget Daidalos
2003
nidottu
Marx spöken intar en speciell plats i Jacques Derridas filosofiska författarskap. Derrida betraktades länge huvudsakligen som språkfilosof eller dekonstruktör av den västerländska filosofins kanon. Under det senaste decenniet har det blivit vanligt att tala om en etisk och politisk »vändning» i hans tänkande. Marx spöken betraktas då som själva platsen för denna vändning. Derrida skulle här ha lämnat sin tidigare upptagenhet med språk och text till förmån för frågor om rättvisa och ansvar. Detta har antingen välkomnats som tecken på ett etiskt imperativ i Derridas filosofi eller avfärdats som en till intet förpliktande utopism, där Derrida åkallar en »rättvisa» och ett »ansvar» utan förankring i den faktiska verkligheten. Det finns emellertid goda skäl att inte acceptera någon av dessa läsarter. Dekonstruktionen har aldrig begränsat sig till att analysera språk eller text. Etisk-politiska frågor har från första början varit viktiga och Marx spöken utvecklar tankespår som löper genom hela Derridas filosofi. Men man kan inte utvinna en given »etik» eller »politik» ur Derridas tänkande. Rättvisa kan hos honom inte förstås som ett etiskt ideal eller en utopisk idé. Han utgår tvärtom från ett ifrågasättande av själva idén om ett idealt tillstånd. Till den svenska översättningen har Martin Hägglund skrivit en introduktion.
I Rösten och fenomenet inleder Jacques Derrida sitt projekt att dekonstruera den metafysiska traditionen. Edmund Husserls fenomenologi blir ett av de tydligaste uttrycken för denna tradition, men också ett redskap för att se dess gränser. Derrida går igenom Husserls analyser av tecknens roll, både i den yttre kommunikationen och den inre monologen, av det inre tidsmedvetandet och av förhållandet till den andre. Överallt finner han en spänning mellan Husserls försök att grunda fenomenologin i en absolut närvaro, som enligt Derrida utgjort filosofins fundament alltsedan Platon, och en konstitutiv frånvaro som Husserl inte kan komma förbi. I det ensamma själslivet, där vi talar med oss själva, hoppas Husserl finna de absolut genomskinliga tecken som låter fenomenen framträda som de är, samtidigt som han själv visar att detta aldrig kan vara fallet. Med utgångspunkt i Husserl och fenomenologin utvecklar Derrida viktiga teman i sin egen filosofi, samtidigt som han exemplifierar sitt sätt att läsa texter med och mot dem själva.
Derridas "Apoteket". Förlaget har endast 30 exemplar kvar av denna bok.
Jacques Derrida argues that the feminist and intellectual Helene Cixous is the most important writer working within the French idiom today. To prove this, he elucidates the epistemological and historical interconnectedness of four terms: genesis, genealogy, genre, and genius, and how they pertain to or are implicated in Cixous's work. Derrida explores Cixous's genius (a masculine term in French, he is quick to point out) and the inspiration that guides and informs her writing. He marvels at her skillful working within multiple genres. He focuses on a number of her works, including her extraordinary novel Manhattan and her lyrical and evocative Dream I Tell You, a book addressed to Derrida himself and one in which Cixous presents a series of her dreams. Derrida also delves into the nature of the literary archive, the production of literature, and the importance of the poetic and sexual difference to the entirety of his own work. For forty years, Derrida had a close personal and intellectual relationship with Helene Cixous. Clever, playful, and eloquent, Geneses, Genealogies, Genres, and Genius charts the influence these two critical giants had on each other and is the most vital work to address Cixous's contribution to French thought.
