Året är 1917. Anastasia är rädd, räddare än vad hon någonsin har varit i hela sitt liv. Hon ber till högre makter om hjälp och plötsligt dyker en främmande person upp ur tomma intet framför henne. 2014 ser Ramona förvånat hur Theo upplöses och försvinner från auktionen av tsarfamiljens möbler. Han har rest i tiden, men vart? En gammal dam faller livlös ihop, ur hennes hand glider ett brev där det står: Till Theo Aurelius. Ramona förstår att lösningen till vart Theo har tagit vägen finns där. Medan Theo hamnar mitt i ryska revolutionen försöker Ramona ta sig till honom. När de båda vännerna till slut möts blir återseendet inte alls som de har förväntat sig. En resa i tiden till tsar Nikolaj II, tsaritsan Alexandra och deras fem barn, med Anastasia som huvudperson i berättelsen. Vad hände egentligen tsarfamiljen, blev de mördade, eller överlevde någon av dem? Ett fängslande historiskt äventyr. "En helt fantastisk och spännande bok som fick en till att inte vilja släppa den när man påbörjade läsningen. Boken höll mig fängslad och på grund av det så gick det väldigt fort att läsa ut den. När den var utläst kände jag att detta var en fantastisk bok och om sanningen ska fram så känns detta som en bok jag kommer att läsa igen för så bra och spännande var den." Lexie läser "Kimselius har verkligen överträffat sig i Anastasias öde och boken är definitivt bland hennes bästa ur denna serie, om inte den bästa." Roxana Kaboli "Anastasias öde är en berättelse som på ett levande sätt skildrar tsarfamiljens undergång och tar fasta på myten om att en av dem, Anastasia, skulle ha överlevt. Samtidigt lyckas författaren med känsla förmedla det svartsjukedrama som utspelas mellan Ramona och Theo när en tredje person kommer emellan dem. --- Boken passar bra som bredvidläsning i historieämnet. Sammanfattningsvis en av de starkaste böckerna om Ramona och Theo." BTJ, lektör Anna Wilner "Kimselius har skrivit ännu en spännande, lättläst roman full av historiska fakta och detaljrika miljöer. Läsaren får en bra inblick i den historiska epoken och tsarfamiljens öde. --- Handlingen är fängslande från första stund." BLT Hanna Lindbom "Detta är en av Kimselius vassaste böcker hittills, då den innehåller allting man förväntar sig av den, och lite till. Historian visas på ett bra sätt, och man lär sig otroligt mycket; känslor visas tydligt och man rycks med i handlingen. Ett strålande jobb av Kim helt enkelt!" Fanny Olsson "Riktigt, riktigt bra! Kul twist på slutet." Annelie Nilsson "Gud vad bra den var! Denna bok påminde mig om varför du är och för alltid kommer att vara min favoritförfattare." Linda Myhrman Kim M Kimselius historiska äventyrsberättelser om Theo och Ramona är mycket populära och översatta till sex språk. Böckerna är fulla av fakta, samtidigt som de är spännande och svåra att lägga ifrån sig. Dessutom avslutas varje bok med en gedigen faktadel. Många skolor använder Kimselius böcker som temaböcker. Utdrag ur Anastasias öde: Hon satt gömd bakom en byrå och kikade fram på dem som inspekterade tsarfamiljens möbler som snart skulle auktioneras ut. Hon var tvungen att svälja ned klumpen som växte i halsen, när minnena strömmade emot henne. Hon mindes sin far, så stolt och rak i ryggen, obändig, oförmögen att krossas, det hade hon i alla fall trott, men ödet ville annat. Hennes kära mor, så vacker. Nu var hon betydligt mycket äldre än vad hennes mor hade blivit. Syskonen, de kära och den sjuklige brodern, de älskade hundarna. Nu var de alla borta sedan länge. Ödet hade varit grymt, format dem till ett liv de aldrig skulle komma att få leva. Folk fingrade på bordets blanka yta, kände på sidentyget på soffan och fåtöljerna, de granskade, kritiserade och kom med lovord. Hon såg och kände irritation, längtan, sorg och förväntan. Spänt väntade hon på de rätta personerna, medan hon lät tankarna fara. Tänk vad många spekulationer det hade varit om tsarfamiljens öde, framför allt om Anastasias öde. Många hade utgett sig för att vara den överlevande storfurstinnan Anastasia. Hon tänkte på Anna Andersson som hade hävdat att hon var den försvunna storfurstinnan. Varför skulle någon vilja påstå det? Det var ju att riskera sitt eget liv. Om man nu hade gjort sig sådant stort besvär med att fly undan döden, varför ville man då röja sin identitet? Det var något hon absolut inte kunde förstå. Själv hade hon hållit sig gömd under alla årtionden, följt alla diskussioner, smålett åt alla falska storfurstinnor som gjorde allt för att komma över tsarfamiljens förmögenhet, den som inte längre fanns. Anna Andersson var den som var mest lik fastern, den som många länge hade trott verkligen var Anastasia. Hon suckade åt hur lättlurade människor kunde vara. Även hon och hennes familj hade låtit sig luras en gång för mycket, mycket länge sedan. Hon var trött, hon hade levt alldeles för länge, upplevt alldeles för mycket, sett oändligt lidande och död. Hennes ådriga gamla händer darrade när hon rullade fram rullstolen för att få bättre överblick över lokalen. Hon hade sett en bekant gestalt komma in i rummet. Hjärtat började bulta som ett tonårshjärta, så som det en gång hade gjort när hon för första gången hade sett den unge mannen. Hon hade väntat och längtat efter att möta honom igen. Nu stod han där framför henne, lika levande som sist, även om det skiljde oceaner av år mellan dem. De fårade gamla kinderna blev lätt rosa och ögonen fylldes av tårar, när hon tänkte på allt hon hade kunnat uppleva, allt hon hade gått miste om, alla de kära som hade dött. Han hade sällskap av flickan han hade talat så mycket om. De log mot varandra, vilket gjorde henne både upprörd och glad. När han slog sig ned i soffan, smekte sidentyget och lade handen på träknoppen, för att i nästa sekund försvinna, blev det för mycket för henne. Hon visste vad han skulle komma att uppleva, hon hade varit där, hon var en del av den unge mannens historia. Minnena vällde över henne och de gjorde ont. Så ont att hjärtat krampade och slutade slå. Den gamla damen sjönk ihop i rullstolen och ur hennes hand gled ett kuvert där det stod Till Theo Aurelius....
