Elden väcker ingen. Den tar en med sig, sådan är den. Och den kommer inte ensam, först kommer koloset. Förklarar vedgubben medan han murar upp skorstenen i det övergivna huset på höjden utanför byn som Florence tagit sin tillflykt till. Någonstans därnere flyter den breda Daugava, mot Riga, där hon växte upp i järnbrons skugga: med Demido, som försvann i flodens vatten med ett element om fotleden, med Doni, som försvann in på kåken, och med brodern Mareus, som bara försvann, det var aldrig någon som såg honom igen. Och nu har Florence själv till sist försvunnit också hon: bort från vännerna i det hektiska postsovjetiska Riga, bort från karriären, bort från missbruket och desperationen. Bort från sig själv. Och den enda som ser henne är vedgubben. Och så Helena Jasinska då, hon med hästarna. Och Agnese, den skamlösa. Och Guds gåva Gafharija. Och tjänstemannen Bronte. För byn därnere vid floden är nu en gång befolkad redan som den är, och de skogsklädda backarna är fulla av ben, och de tomma husen är fulla av minnet av dem som en gång bodde där, men som gav sig av på pilgrimsfärd, och som ännu sänder brev hem till de kvarvarande: de kommer med långtradarna som drar förbi byn, eller driver iland på floden, eller kastas ut från fjärrtågens fönster. Den är kort sagt full av berättelser, och det är inte utan vidare att de rymmer också Florence. För vilken är hennes plats i dem? Och vilken är hennes egen berättelse? Inga Abele är född i Riga 1972 och prosaist, poet och dramatiker. Elden väcker ingen är hennes romandebut.
