Småsyskon dog i TBC – Anna Clara beslöt att bli läkare. Anna Clara Romanus Alfvén (1874-1947) blev en av Sveriges första kvinnliga läkare. Hon var starkt socialt engagerad, deltog i kampen för kvinnlig rösträtt och kandiderade till Riksdagen. Hon var ett av nio syskon, varav bara fyra levde till vuxen ålder. Fem dog i TBC och andra sjukdomar. Bakom ryggen på föräldrarna läste hon för att ta studenten som privatist, fick så småningom utbilda sig till lärarinna, arbetade som sådan och sparade ihop till sina läkarstudier. Efter examen blev hon Norrköpings enda kvinnliga läkare – den enda i hela Östergötland i tjugofem år. Hon fick därför många patienter, tog betalt av de välbärgade damerna och kunde behandla fabriksarbeterskor och prostituerade med dålig ekonomi gratis. Hon gifte sig med en läkarkollega, Johannnes Alfvén, och fick två barn. Hon lyckades förena arbete och familjeliv, och höll igång sin praktik även under barnens uppväxttid. Anna Claras barnbarn Cecilia Alfvén Gyllang tecknar i boken ett porträtt av sin farmor. Vi får följa hennes uppväxt och skolgång, där Selma Lagerlöf var hennes lärare vilket ledde till fortsatta kontakter i vuxenlivet. Under studierna i Lund drogs hon till den karismatiske men olycklige Bengt Lidforss. I Norrköping engagerade hon sig i det liberala partiet, kandiderade till Riksdagen 1924 och 1928, men blev inte vald. Hon deltog också i statligt utredningsarbete i sociala frågor och skrev artiklar både i dagspress och facktidskrifter. Författaren har haft tillgång till ett rikt familjearkiv – i boktitelns ”Gröna skåpet”. Där finns bland annat Anna Claras många brev till sonen Hannes, då student i Uppsala, men också korrespondensen med hennes liberale mentor, riksdagsmannen Martin Fehr. De skrev ett hundratal brev under sin långa vänskap. Andra halvan av boken är utkastet till en roman som Anna Clara skrev 1901. Det är en idéroman, men den ger också levande bilder från livet som kvinnlig medicine studerande i Stockholm i början av 1900-talet, från kvinnokampen och hennes vandringar i de norska fjällen. Relationen med Bengt Lidforss kan spåras i bokens kärleksskildring. Såvitt man vet gick hon inte vidare med manuskriptet. Det är ett intressant och rörande tidsdokument.
