Stående i köket en augustidag, när drömmen om att kunna köpa ett hus åt den stora familjen gått i uppfyllelse, blir det blankt i Nancys medvetande. Hon minns plötsligt inte när hon födde barnen och hur gamla de är.Nancy, bara femtiofyra år gammal och med alla fyra barn i skolan, visar tecken på en allvarlig minnessjukdom. Fyra år senare slås det fast: hon har Alzheimers sjukdom.Älska har sin tid handlar om hur sjukdomen drabbar Nancy, och hennes nära och kära. Författaren, Nancys man, beskriver den långa vägen fram till slutet. Stunder av innerlighet, ömhet och kärlek lyser igenom i en annars mörk berättelse.Ur boken:Men Nancy, det kommer du ju ihåg!Vi stod intill varandra i radhusets kök i Kälvesta där vi precis hade flyttat in. Det var i augusti månad. Jag log mot Nancy som vattnade en pelargon med intensivt röda blommor i fönstret mot den lilla trädgården.Utanför syntes prunkande, djupgrön växtlighet. Det obeskurna päronträdet, som sträckte sina grenar över den stenlagda gången fram till gränden och vinstocken med sina utskott som här och var slingrade sig runt björnbärsbuskarnas grenar och ända fram till hallonbusken.Den höga, täta häcken som dolde oss för omvärlden, och förde mina tankar till ett hus med en hemlig trädgård, med en reva i tiden – ett hemligt rum där vi alla i vår familj skulle få en fristad, kunna gömma oss när vi ville, hämta kraft, och styrkta kunna möta världen på nytt.Jag log när jag tänkte på päronträdet, för tidigare under dagen hade jag räknat päronen. Inte var det många. Men jag hade räknat till sex stycken. Det kunde inte bara vara slumpen. Det var mer än ett sammanträffande. Det var magiskt. Som om trädgården välkomnade oss.Ett päron till varje familjemedlem: till Nancy och Mikael, till Njoki, David, Jonas och Rafael.Efter alla år hade vår dröm, sent omsider, gått i uppfyllelse. Vi hade arbetat och sparat, arbetat och sparat, och till slut vunnit budgivningen och köpt detta radhus. Och alla barnen hade fått ett eget sovrum, så som jag hade planerat.Jag hade slitit med flytten och otaliga gånger fyllt vår bil med kläder, böcker och tusen små saker vi samlat på oss under livets gång. Vi hade ingenting mer att hämta i Tensta.Jag kunde pusta ut. Nu var det äntligen klart.Sommaren stod i full blom. Humlorna flög surrande mellan bladen på sin väg genom trädgården. Citronfjärilar och blåvingar fladdrade över rabatten närmast husväggen.Nancy, vårt förstfödda barn fyller år den här månaden, och ett annat barn nästa månad. Kom igen, vilka är det?Hon såg fortfarande ut i trädgården. Jag antog att hon tänkte efter.Sedan vände hon sig om. Hon hade ett hjälplöst uttryck i ansiktet.Du minns inte? Kommer du verkligen inte ihåg att Njoki är född i augusti? Och fyller år om några dagar. Och vår äldste son David är född i september?Hon plockade bort några vissnade blommor från pelargonen.Nähä … Hur gamla är de då?Nancy såg på mig igen med samma hjälplösa uttryck i ansiktet. Och teg.Du kommer inte ihåg deras ålder? Fast du har burit dem i din kropp och fött dem. Fast du, när de var nyfödda, hållit om deras små kroppar och följt dem ända fram tills nu när de blivit tonåringar.Nancy skakade på huvudet.Kommer du ihåg hur gamla de minsta pojkarna är då?Jag väntade.Nancy tänkte efter en gång till.Nej, svarade hon sedan. Det gör jag faktiskt inte.Först kände jag mig djupt förvirrad. Vad var detta?Något var definitivt fel.Sedan, när jag förstod att det på denna punkt, barnens ålder, var helt blankt i Nancys medvetande, kände jag en kyla breda ut sig i magen.En ilning av skräck.Jag var skakad.
