Kirjahaku

Historieundervisningen skal være varieret, vedkommende og interessant for eleverne, og rækken af mulige metoder er da også meget lang. Historieundervisning – en fagmetodik består derfor af en lang række kapitler, der sammen udfolder en bred og varieret palet af undervisningsmuligheder. Hvert kapitel beskriver en faglig tematik og eksemplificeringer af metoder og fremgangsmåder til at undervise i denne tematik. Artiklerne afsluttes med enkelte, udvalgte studiereferencer, som den interesserede her og nu kan gå videre med – og til studiebrug i læreruddannelsen eller til individuel refleksion rummer hvert kapitel yderligere enkelte studiespørgsmål. Bogen er møntet på studiebrug i læreruddannelsen og samtidig ment som en håndsrækning til historielærere i grundskolen.

Historiedidaktik är ett kunskapsområde för dem som ägnar sig åt att iscensätta eller studera möten med historia. Det kan handla om hur historia undervisas i skolan, men också om hur historia presenteras, förmedlas och används i bredare samhälleliga sammanhang.Det här är en bok om historia som ett ämne i skolan och om förmedling av historia, men varken skolans historieundervisning, historia som vetenskaplig disciplin eller människors vardagliga möten med historia är isolerad; Historia finns i samhället och i våra liv, något som denna bok tar sin utgångspunkt i. Boken ger en introduktion till historiedidaktisk teori och visar tillämpade exempel i historiedidaktisk praktik.Historiedidaktik och historieundervisning vänder sig till såväl blivande som verksamma lärare i historia.

Hur formar lärare historieundervisning? Vilka kunskaper blir möjliga för elever att utveckla genom högstadiets historieundervisning? Det är ett par av de frågor som undersöks i den här avhandlingen som handlar om hur lärare omformar skolämnet historia från kursplan till högstadieklassrum. Undersökningsperioden präglas av två genomgripande läroplansreformer: Lpo 94 och Lgr 11. Under den tiden sker en tyngdpunktsförskjutning från förtroende för lärare att själva fatta beslut om sin undervisning till förväntan på att undervisningen ska leda till mätbara resultat. Undersökningen tar avstamp i det spänningsförhållande – eller utrymme – som finns mellan de förväntningar som uttrycks i kursplanen på vad historielärare ska undervisa om och vad lärare själva uppfattar är möjligt. Eftersom läraren är den mest centrala aktören när ämnet omformas till undervisning är det särskilt deras röster som lyfts fram i avhandlingen. Resultatet visar att lärares omformning är en kontinuerlig process som påskyndats efter 2011 års skolreformer. Införandet av nationella ämnesprov i historia påverkar lärares undervisning. Eleverna är dock alltjämt i centrum för lärares didaktiska beslut. Resultatet pekar också på att färdighetsrelaterade kunskapsaspekter har fått större utrymme under perioden. Det innebär att skolämnet historia befinner sig i skärningspunkten mellan tradition och förändring.

Svensk grundskola vilar på principen om likvärdighet. Mot den bakgrunden undersöks i avhandlingen hur historisk innehållskunskap kommuniceras med högstadieelever och vilka möjligheter detta skapar för elevers kunskapsutveckling. Genom etnografiska studier i tre språkligt heterogena klasser i årskurs 7 och 8 analyseras hur tre historielärare organiserar sin undervisning och använder ämnesspecifikt språk, med fokus på hur historiska innehållsbegrepp förankras i historisk kontext, i helklassinteraktion. Med utgångspunkt i teorier om språkets roll i kunskapsbyggande, såsom social semiotik, Legitimation Code Theory (LCT) och historiedidaktik, visar analysen att lärarledd helklassinteraktion är central för att introducera, befästa och fördjupa historisk innehållskunskap särskilt genom användning av olika multimodala resurser. Genom en semantisk analys av hur historiska innehållsbegrepp förankras i historisk kontext under helklassinteraktion visar avhandlingen hur lärare använder dessa begrepp för att erbjuda kumulativ kunskap. Resultaten visar att användningen av innehållsbegrepp fungerar som temporala bryggor, vilket möjliggör jämförelser mellan olika historiska kontexter, och i sin tur kan stärka elevernas begreppsliga förståelse. Avhandlingen identifierar tre typer av innehållsbegrepp som kan användas som ett metaspråk för kan synliggöra begreppens funktion och göra dem tillgängliga för alla elever – ett viktigt steg mot en mer likvärdig historieundervisning.

Under senare år har elevers läsande uppmärksammats som ett problemområde. Den här avhandlingen undersöker hur textsamtal i gymnasieskolans historieundervisning kan stötta elevers läsande av ämnestexter. Såväl lärarledda som elevstyrda textsamtal analyseras. Genom innehållsanalyser av textrörlighet respektive kohesion mellan text och samtal synliggörs hur eleverna i samtalen rör sig mellan olika positioner i relation till källtexterna, och på vilka sätt textinnehåll uttrycks och hanteras. Vidare analyseras de lässtöttande strukturer som framträder. Dels analyseras kamrat- och lärarstöttning för att visa hur eleverna stöttar varandra i samtalen och vilka strategier lärarna använder för att stötta eleverna, dels i vilken mån textsamtal med olika uppläggning kan sägas stötta elevers textreception. Resultaten visar på utmärkande drag för textsamtal som fyller sitt didaktiska syfte, men även för samtal där eleverna inte förefaller klara mötet med ämnestexterna på förväntat sätt. Med utgångspunkt i resultaten diskuteras möjligheter och begränsningar för textsamtal som lässtöttande aktivitet.