I nära 700 år – från någon gång på 1100-talet till 1809 – var Sverige och Finland samma land. Följaktligen var alla landets invånare svenskar, även de som talade finska, samiska eller tyska. När riket utvecklades och alltfler landskap norr, söder och öster om Mälardalen knöts till Sveakungen fick alla så småningom samma rättigheter och skyldigheter. De fick samma lagar, samma kyrka, samma skolor. De styrdes av samma kung och samma riksdag och de kämpade under samma blågula fana. Huvudstaden hette Stockholm och låg mitt i riket.Sverige utkämpade under denna tid trettiofyra krig med Danmark, trettiotre med Ryssland, två med Norge, men naturligvis inget med Finland, eftersom Sverige och Finland var samma land.Under de 700 åren fick Finland städer och samfärdsel, skolor, universitet, grundlagar och konstitution, och när Finland blev ryskt storfurstendöme fortsatte det att utvecklas på sin svenska grund. Det svenska är så inflätat i det finska att om man drog ut den svenska tråden ur Finland historia skulle väven falla isär.I Sverige är allt detta märkligt okänt. Men Herman Lindqvist, som vuxit upp i Helsingfors, brukar framhålla Finlands roll i den svenska historien och för detta har han blivit ordensprydd av den finska regeringen. Med sin nya bok fyller han ut hålet i svenskarnas kunskap om den långa gemenskapen med Finland – och det gör han på sitt vanliga, medryckande sätt.
