Den där morgonen, när de skulle åka, tog de med sig allt utom mig. Istället fick fullpackade väskor, kassar och lådor följa med på flyget. Två fulla bagageluckor och baksäten blev det så att det var på håret att det gick att se någonting alls i backspegeln. Det kanske hade varit bra förresten, eftersom det betyder otur att se sig om när man lämnar något eller någon bakom sig. Nanna säger det i alla fall, och en hel del andra saker om tur och otur med för den delen, fast då, när de åkte, visste jag inte det. Då hade jag ju inte träffat Nanna än. När Astrids mamma och pappa reser till Afrika för att arbeta som läkare, får hon bo hos sin faster Nanna i Danmark, en egendomlig kvinna i ett egendomligt hus. Och där blir Astrid kvar längre än hon kunnat föreställa sig. En berättelse om mat, glädje, nyfikenhet men också om sorg och längtan och att som barn resa sig upp igen efter att livet vänts upp och ner.
