Fenomenet människan

Hur blev människan människa? Och varför? Skapades hon av Gud på den sjätte dagen, som Gamla testamentet berättar, för att bli hans avbild? Eller är hon en produkt av en pågående automatisk… Lue lisää Hur blev människan människa? Och varför? Skapades hon av Gud på den sjätte dagen, som Gamla testamentet berättar, för att bli hans avbild? Eller är hon en produkt av en pågående automatisk utvecklingsprocess utan mening, Darwins evolutionslära? I länder som USA och Polen diskuteras vilket skolbarnen skall få lära sig. I Fenomenet människan tar en troende kristen ställning: människan är en skapelse av evolutionen. Pierre Teilhard de Chardin, jesuitpater och paleontolog, bjuder oss med på en fascinerande resa genom vår planets utvecklingshistoria under ofattbara tidrymder från atomernas och de första cellernas värld till människans. Det är utvecklingen på det "inre", psykiska planet, som han intresserar sig för, utvecklingen till en allt högre grad av medvetande, till den mänskliga tanken. Det är den som sedan "artificiellt" driver evolutionen vidare, mot en kulturell och social globalisering. Men evolutionen gör inte halt, den fortsätter sitt sökande för att i en avlägsen framtid - och här blir vetenskapsmannen mystiker - nå sin fulländning i en punkt, en transcendent riktpunkt, som han kallar Omega - eller Gud. Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) var jesuitpater och paleontolog. Som ung ordensbroder undervisade han i fysik och kemi vid jesuitkollegiet i Kairo. Efter fördjupade studier i geologi och paleontologi - och tjänstgöring som sjukvårdare i första världskriget - doktorerade han 1922 vid Sorbonne. Under 1920-talet deltog han i olika paleontologiska expeditioner till Kina. Där kom han att stanna i tjugo år. I Peking färdigställde han manus till sitt huvudverk Fenomenet människan, där han utgår från Darwins evolutionslära. Men katolska kyrkan vägrade honom tryckningstillstånd: boken hade överskridit gränsen mellan vetenskapens och trons domäner. Sina fyra sista år bodde han i New York, knuten till Wenner-Gren-stiftelsen för antropologisk forskning. Efter hans död behövdes inget tryckningstillstånd, boken kunde publiceras.