Hjältinnor

Vald till en av 2016 års bästa böcker i DN! »Ett musikaliskt flyt, en förförisk språklig rytm som får en att sukta efter mer. Längre penseldrag av berättande kombineras med korta, intensiva stötar.… Lue lisää Vald till en av 2016 års bästa böcker i DN! »Ett musikaliskt flyt, en förförisk språklig rytm som får en att sukta efter mer. Längre penseldrag av berättande kombineras med korta, intensiva stötar. Det är både intellektuellt och punkigt, avancerat och naivt. « |SvD »Kate Zambreno skär som med machete in i den blodiga historia som blev många kvinnliga modernistiska författares öde Zelda Fitzgerald, Jane Bowles, Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, Sylvia Plath alla dränkta i äktenskap med erkända manliga författare. « |UNTHjältinnor är New York-författaren och feministen Kate Zambrenos hyllade »kritiska memoar«. En bok i vilken hon virtuost rör sig mellan genrer som självbiografi, dagbok, roman och essä. I grunden ligger hennes bländande feministiska forskning om modernismens myter, om till exempel Zelda Fitzgerald, Jean Rhys, Jane Bowles, Anaïs Nin och Vivienne Haigh-Wood Eliot. Dessa delar alla erfarenheten av att vara skrivande kvinnor på1900-talet, samt av att ha stämplats som mindre viktiga författare, blivit reducerade till musor åt kulturskapande män eller till och med utan grund sjukdomsförklarats. Hjältinnor [Heroines, 2012] har tagit den amerikanska kritiken med storm och har blivit något så sällsynt som en bästsäljande litteraturessä, i vilken Zambreno omformulerar feminismen för sig själv och sin generation, samt ger läsaren välbehövliga verktyg för en ny sorts kritisk diskussion om litteratur och historia. I översättning av Helena Fagertun. KATE ZAMBRENO [född 1977] är en amerikansk författare och litteraturforskare. Hon har skrivit två romaner: den rosade debuten O Fallen Angel [2009], som jämförts med såväl Kathy Acker som med Elfriede Jelinek och Virginia Woolf, samt Green Girl [2014]. Zambreno undervisar i skrivande på Columbia University, Sarah Lawrence College och Wesleyan University. »Stringensen i Hjältinnor bländar en till tårar. Shout out till översättaren Helena Fagertun. « 2016 års bästa läsning | ELIS BURRAU, NÖJESGUIDEN»Kate Zambreno är en överbegåvad rebell. En poesimelerad korsning mellan Karin Johannisson och Kathy Acker, tänker jag när jag läser Hjältinnor, hennes gravt genreblandade eruption av vad som känns som marginalanteckningar svällda till litteratur. « | EXPRESSEN»Zambreno vill inte skilja på liv och litteratur. Och samtidigt som hon vänder på det litteraturhistoriska perspektivet genom att skriva en de galna fruarnas litteraturhistoria gör hon också upp med den litteraturvetenskapliga metoden att bryta ut texten ur sitt historiska sammanhang för att läsa den som en egen värld med egna betydelser. « | LISBETH LARSSON, GP»En av årets bästa böcker. En mäktig, poetisk feministisk memoar - lika rigorös som självsäker. « | THE NEW STATESMAN»Zambreno skriver skarpt och intensivt intuitivt, hon skriver med tredje vågens socialkonstruvistiska teoribildning i ryggmärgen. Rakt och frankt dekonstruerar hon både myten om den modernistiska musan och det egna berättarjagets, mentala, fysiska och relationella sönderfall och återuppståndelse. « | FLORET »Det stora i Zambrenos projekt är en perspektivförflyttning. Från Hamlet till Ofelia. Från den galne författaren till den galna bisittaren, hon som mer eller mindre raderats ur (litteratur)historien. « | BERNUR»Det finns ett raseri i Hjältinnor som behöver kanaliseras. För många kvinnor har kastat saker till ingen nytta. Stenar i fickorna. Huvudet i ugnen. Transporterade in i självmord och galenskap. Nu räcker det. « | KULTURNYTT, P1»Lika delar oförskräckt patos och exceptionell intelligens. Ett imponerande och originellt verk som undersöker undertryckandet av en rad kvinnliga modernister, i relation till Zambrenos eget komplicerade förhållande som författare och hustru. « | THE PARIS REVIEW»Med smittsam kunnighet övertygar Kate Zambreno oss om att Jean Rhys är en lika viktig författare som Ernest Hemingway. Med obändig övertygelse visar hon varför vi lika gärna ska läsa Zelda Fitzgerald som hennes man Scott. « | ÖSTGÖTA-CORRESPONDENTEN