Alex Brostoff

Ailton Krenak (f. 1953) är en av Brasiliens mest kända tänkare. Hans aktivism bidrog till att landets konstitution 1988 fick ett kapitel om urfolkens rätt till sina landområden. Därmed skyddas livsviktiga ekosystem i Amazonas mot exploatering, även om attackerna mot skogen och floderna fortsätter. Krenaks civilisationskritik riktas mot en tidsålder som ständigt accelererar tiden och ett kapitalistiskt system som drivs av ständig tillväxt och exploatering. Alternativet är en vändning med en helt annan syn på människan och hennes plats i naturen. Konsten att mötas visar vägen mot en värld av affektiva allianser, mångfald och återskogning. Urtida framtid. Hälsningar till floderna: Ur en urtida, ursprunglig tid kom en bild till mig. Jag såg sju eller åtta barn som färdade på en flod i en kanot. Barnen paddlade i taktfast rytm och deras åror snuddade lätt vid vattenytan, lugnt och harmoniskt. De levde i en barndomskänsla som deras stam Yudja-folket har gett ett namn: att leva nära den arkaiska tiden. Floderna, dessa varelser som har levt och formats i så många olika världar, talar till mig och säger att om vi kan tänka oss en framtid så är den urtida, eftersom den redan är här. Och jag tror att alla varelser som vi kan föreställa oss som framtida är våra samtida reskamrater, även de som är oförglömliga och kommer från förr i tiden. För tidens gång blir till sist en distraktion, om vi vill göra inkännande observationer av planeten. Men eftersom vår planet är Pacha Mama och saknar gränser, så spelar det ingen roll om vi befinner oss över eller under Rio Grande; vi är överallt, eftersom våra förmödrar och förfäder, floderna-bergen, existerar i allt. Ailton Krenak

A transdisciplinary array of authors offering a new frame of reference for autotheory and its genre-bending synthesis of autobiography and critical theory. Autotheories tells the story of a field in formation. Building on traditions that have long fused life writing, philosophical encounter, embodied theorizing, and cultural critique, autotheory issues new practices of critical theory. Transgressing generic boundaries and bridging stylistic registers, it crafts language that is intimate, analytic, playful, and insurgent. Editors Alex Brostoff and Vilashini Cooppan underscore autotheory's multiple genealogies and genre-bending forms while situating it against the contemporary political field. In this collection, autotheory emerges as a strut (of style), a straddle (of disciplines), a proliferation (of selves), an axis (of identifications), an index (of attachments), and an archive (of loves). Contributors to this book investigate the field's emergent archive of cultural objects, its critical-creative praxis, and the subsequent reconfiguration of the subject in theory. This volume summons an "auto" that is not the self alone but one yoked to other selves and structures, articulated through the language of theory, declared through desire. Chapters stage encounters among autoethnography, autofiction, and creative nonfiction, social movements, BIPOC feminisms, poststructuralism, psychoanalysis, trans and queer studies, disability studies, and new media studies. An assemblage and an experience, Autotheories surveys the field's iterations and permutations. Without settling for classification or bowing to ossification, Autotheories invites you to its discursive play.