Amelie Björck

Under de senaste åren har ekokritiken vuxit mycket snabbt och många teoretiska positioner har omprövats. Utifrån olika ­perspektiv både anammar och kritiserar ekokritiken traditionella vetenskapliga modeller vilket har lett till en nyskapande ­metodologisk mångfald. I vissa fall utforskar ekokritiken mer natur­vetenskapligt betonade metoder, i andra fall tänjs gränserna för vad som inom humaniora brukar betraktas som vetenskap. Ekokritiska metoder introducerar denna metodologiska flora och är en praktisk ingång till ekokritiken. Den har skrivits av forskare från olika forskningsmiljöer och innehåller en rik uppsättning av olika perspektiv och analysverktyg.Boken lämpar sig väl som grundbok på kurser i litteraturstudier, ekokritik eller kurser där metodologi står i fokus. Boken kan också vara av intresse för dem som vill fördjupa sig i metodfrågor, skaffa sig ­underlag för diskussion eller hitta inspiration till egen forskning.

Birgitta Lillpers (född 1958) är en egensinnig samtida poet som är uppvuxen i Orsa, Dalarna. Hon debuterade med diktsamlingen Stämnoja (1982) och har därefter skrivit tolv diktsamlingar och sex romaner. I den uppmärksammade Propolis (1995) utgår hon från en passage i en bok om biodling. Propolis är en klibbig, hartsliknande massa som används av bina för att balsamera inkräktare som är för stora för att bäras ut ur kupan. "Det finns hos Lillpers inget lugn att vila länge i. Vad som finns är stund efter stund, med ständiga växlingar mellan möte och reträtt in i ensamheten. Som läsare bjuds vi att följa med in i vad som känns som ett liv, eller kanske bara liv, förhöjt med hjälp av språkets extrema varseblivningsförmåga [. . .] Var ska det komplicerade och ibland nästan obegripliga få vecklas ut om inte i dikten? Lillpers skriver fundamentalt olikt maktens språk som alltid är tvärsäkert och väloljat. Hon manar läsaren att lyssna, varsebli och tänka om. Eller bara stanna i klangerna när ord knoppas av och blir andra ord." Ur författaren och litteraturvetaren Amelie Björcks förord.N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Ett halvdussin böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

Kor, grisar, hästar, getter, gäss; lantbruksdjurens kroppar är strikt reglerade utifrån en mänsklig syn på tid och effektivitet. Men hur ser det ut i konsten och litteraturen?Sedan länge står lantbruksdjuren i människors tjänst; de har spelat en central roll i civilisationsbyggandet och fortsätter göra det. Djuren disciplineras och förvandlas i allt högre takt till varor och material. Fungerar djuren enbart som projektionsytor för mänskliga behov också inom konsten och litteraturen? Eller erbjuds här gläntor där vi kan öva oss inför en framtid där lantbruksdjuren i högre grad tar plats i egen rätt? Och där Människan är en figur med mindre maktstinna konturer?Mot en fond av kritiska och posthumanistiska djurstudier och genom en rad nedslag i senmodern konst i lantarbetarlitteratur, post-pastoral scenkonst, zoopoesi, bildkonst med inslag av döda djur, performancekonst med grisar och djurrättsaktivistiska gatuakter undersöker Amelie Björck dynamiken mellan människor och lantbruksdjur och dess kopplingar till det estetiska och det etiska.Amelie Björck är kulturskribent och lektor i litteraturvetenskap och drama vid Södertörns högskola. Hon har tidigare publicerat en avhandling om familjeskildringar i svensk radioteater (Makadam), en biografi om poeten Sonja Åkesson (Natur&Kultur) samt diverse artiklar inom forskningsfältet litterära djurstudier.

När P1 under år 1997 sände Hundsjöviken, fem minuters daglig radioteater om en stockholmsfamilj som startade pensionat i Norrland, väckte det uppmärksamhet; nu hade TV-såpaformatet nått radion, sades det. Såpa eller ej, Lennart Jähkels och Ann Petréns vardagsgnabb i Hundsjöviken hade andra föregångare i etern. Under 1900-talet skapades och etablerades en lång och folkkär tradition av familjeserier -- radioteater i serieform om familjeliv. Här följdes ingenjörsfamiljen Björck av stora lyssnarskaror före och under andra världskriget, liksom Lilla Fridolf och Selma på 1950-talet. Livet på landet skildrades i Hällebäcks gård kring 1960, drömmen om kollektivboendet i Ett hus! Ett hus! i slutet av 1980-talet. I Höra hemma frilägger litteraturvetaren Amelie Björck denna outforskade familjehistoria och berättar om familjeseriernas representationer av familjerelationer, intimitet och social förändring. Vissa drag hos serierna uppvisar en påtaglig kontinuitet från 1930-tal till 1990-tal. Det handlar bland annat om strategier som används för att få seriefamiljen att kännas välbekant för lyssnarna, som en grannfamilj man råkat få insyn i -- exempelvis genom att seriens tid synkroniseras med lyssnarens, eller genom ett familjärt tonfall i påannonseringen. Skildringarna av familjestrukturer och könsroller, liksom av familjernas relationer till samhället, förändras däremot tydligt under perioden. Sedda ur fågelperspektiv tecknar 1900-talets familjeserier i radio en historia där frågorna om hur man kan leva tillsammans, hur man bör leva tillsammans och vilka problem och glädjeämnen man kan förvänta sig av livet stöps om med tidens växlande krav på samhällsengagemang, självförverkligande och flexibilitet. Men behovet av föreställningar om familjen kvarstår, oavsett det sociala samlivets diversifiering -- liksom kärnfamiljens status som referensram. Amelie Björck är litteraturvetare vid Lunds universitet, kritiker och författare till den litterära biografin Sonja Åkesson (2008). Höra hemma är hennes doktorsavhandling.