Anders Carlberg

Vad var det som fick tiotusentals judar att flytta från Ryssland och Östeuropa till jordbrukskollektiv i Palestina, en fattig region i det turkiska imperiet, under slutet av 1800-talet och början av förra seklet? Vad väckte den judiska nationalkänslan i en tid av assimilation, sekularisering och modernisering? Judarnas nationalkänsla riktades mot Israel, det historiska judiska landet som spelat en huvudroll i judisk teologi och historia. Efter två tusen år som minoritet i Europa och Ryssland ledde utvecklingen till att ett återuppbyggande av det judiska hemlandet i Palestina blev ett alternativ att sträva efter för många unga judar. Många i deras generation lämnade ortodoxi och traditionellt judiskt liv bakom sig. Medan en grupp blev sionister reste de flesta västerut, till Nordamerika och Västeuropa. Andra anslöt sig till folkrörelser där judisk kultur var lika viktig som socialismen. Konkurrensen med araberna var närvarande från början av det judiska återvändandet till Palestina. Två folk som gjorde anspråk på samma land utvecklades sida vid sida, med olika förutsättningar och visioner. Ändå fanns det en vilja att samarbeta och också samexistera. Men historien ledde till en annan utveckling och konflikter som aldrig blev lösta. Denna bok skildrar framväxten av sionismen och identifierar möjligheter till fredlig samexistens, även om historiens sår är djupa och kanske kommer att ta generationer att läka. Som författare och skribent i Judisk Krönika och dagspress är Anders Carlberg aktiv i debatten om Israel-Palestina och sionism sedan början av 1980-talet. I sin förra bok När lojaliteten prövas (2013) skildrade han Israels demokratiska utmaningar med utgångspunkt från universella värderingar, men också i förhållande till en identifikation med det judiska folket och dess prövningar. Anders Carlberg är ekonom och arbetar med regionala utvecklingsfrågor i Västra Götaland. Under perioden 19982008 var han ordförande i Judiska församlingen i Göteborg. Han är född 1958.

År 2025 firar vi 250 år av judiskt liv i Sverige. Antologin Davids stjärnor är en uppföljare till Jude i Sverige. De båda är förbundna i såväl inriktning som utseende. I Jude i Sverige skrev en rad svenska judar om sin erfarenhet av att leva som jude i Sverige. Den judiska närvaron i Sverige förde med sig en levande judisk kultur vars inflytande trängde långt utanför den lilla judiska minoriteten. Till Davids stjärnor bad vi svenska författare som levt utanför denna minoritet att reflektera kring någon aspekt av den judiska kulturen. Infallsvinkeln lämnades i stort sett öppen: det kan vara en judisk vän, en författare, en kompositör, en poet eller konstnär. I all enkelhet någon eller något som fört en i kontakt med den judiska kulturen, traditionen eller tänkandet. Bidragen är både olika och personliga. Samtliga vittnar om en levande relation till det judiska kulturen och dess avtryck i författarnas liv. Medverkande är: Anders Carlberg, Ingrid Elam, Aris Fioretos, Cecilia Hansson, Bengt Jangfeldt, Maria Modig, Anders Olsson, Daniel Pedersen, Agneta Pleijel, Anders Rydell, Hans Ruin, Astrid Seeberger, Steve Sem-Sandberg, Per Svensson, Björn Wiman och Ebba Witt-Brattström.

När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var landet ett av de minst antisemitiska i Europa och de första 15 åren av fascistisk diktatur innebar ingen väsentlig förändring. Tusentals judar var medlemmar i fascistpartiet och det fanns flera judiska ministrar i Mussolinis tidiga regeringar. Men 1938 införde Italien långtgående raslagar för att möjliggöra samarbetet med Nazityskland. Judarna kom i och med detta att diskrimineras och så småningom att interneras. Fram till hösten 1943 skedde däremot inga deportationer från Italien eller från territorier ockuperade av den italienska armén. Regimen i Rom ansåg sig ha rätt att föra en italiensk judepolitik. Att överlämna judar, oavsett om det var till SS-patruller, franska gendarmer eller till Ustasjas mördarband i Kroatien, var att signera dessa judars dödsdom. Detta skedde inte. Efter den italienska kapitulationen inrättades en lydstat i Italien, ofta kallad Salòrepubliken. Under denna period, då Norditalien var ockuperat av Nazityskland, radikaliserades den antijudiska politiken och judar kom att deporteras till de nazistiska förintelselägren av Heinrich Himmlers SS.

Under Adolf Hitlers tolvåriga styre av Tyskland bedrevs en genomtänkt musikpolitisk propaganda parallellt med terrorn, aggressionskriget och folkmordet på Europas judar. Under nazitiden fick den klassiska musiken tjäna för att dölja regimens mörka sidor. Historien om musikens framträdande roll i det kulturella erövringståget har egentligen aldrig berättats. Musik blev politik. I Tyskland upphöjdes musikpolitiken till en riksangelägenhet, tillräckligt viktig för att ges en speciell avdelning, Abteilung X, inom Joseph Goebbels propagandaministerium. Nazisterna kunde segla på en våg av vördnad för Bach, Beethoven och Wagner, och anlägga sitt eget raster över dessa odödliga uttryck för tysk kultur. I nazismens antisemitiska världsbild fanns inget utrymme för det judiska och samma mönster uppträdde i samtliga ockuperade länder. Det blev en fråga om nationell stolthet att upprätthålla den konstnärliga nivån sedan kulturlivet rensats från judiska inslag. De judiska musiker och dirigenter som inte lyckades fly fick sparken, fängslades och mördades i förintelselägren. Judiska texter tvättades och kompositörer bannlystes. Nazisterna gick till ytterligheter för att definiera vad som var rent och ariskt och vad som var dekadent och unerwünscht ( oönskat ). Under mellankrigstiden blev den klassiska musiken en bärande del av en kuliss som dolde den pågående militära upprustningen i Tredje riket. Många vaggades in i ett bedrägligt lugn när naziregimen bjöd in till grandiosa olympiska spel 1936 samt föreställningar i världsklass vid festspel i Tyskland och under Världsutställningen i Paris 1937. Denna tunna fernissa av skönhet var fullt tillräcklig för att dölja de militaristiska och rasideologiska ambitionerna, vilket fick till följd att omvärldens reaktioner dröjde. När andra världskriget inleddes 1939 fanns kulturen med som pendang till de militära framgångarna. Nazisternas imperiebygge under kriget var ideologiskt förankrat. I ockuperade territorier genomfördes en förtyskningspolitik av nazistiskt snitt i norr och väst och ett rent kulturmord i öst. Musiken skulle bidra till att ge trovärdighet och tyngd åt det tusenåriga riket och blev därför något av ett hjärtebarn för propagandaminister Joseph Goebbels som bedömde att han kunde tämja oppositionen med hjälp av musikens kraft. Ingen var mer medveten än Goebbels om att nazisterna inte kunde dominera med någon annan konstart än musiken. Nazisternas mål var att utrota det judiska och att montera ner lokal kultur. Polen är ett talande exempel. För herrefolket hade den polska kulturen noll och intet värde. Musikerna, om de alls fick uppträda, erbjöds att bidra med enkel underhållningsmusik på kaféer och restauranger. Judarna kunde temporärt ägna sig åt musiken i getton, men endast tills godsvagnarna förde dem till dödslägren. Där det tidigare existerat en rik polsk musiktradition etablerades nu ett tyskt musikliv för tyskar, delvis inflyttade från Riket och från Baltikum. Även i de värsta tänkbara miljöer, som vid mordoperationerna på östfronten och i koncentrationslägren, fanns musiken med i bilden. Nazisterna gav under vissa omständigheter lägerfångar möjlighet att utöva sin musik för att skapa en känsla av normalitet, i koncentrationslägret Theresienstadt bland andra. I vissa av dödslägren, framför allt i Auschwitz, erbjöds underhållning till SS-vakterna av revyartister och operettensembler från Tyskland och närbelägna teatrar. Den lätta underhållningen snarare ökade än minskade under det värsta dödandet i gaskamrarna 1943 1944. Det var inom kulturen, och främst musiken, som nazisterna aktivt ville demonstrera den kulturella överlägsenheten. Ockupationsmakten kunde porträtteras i ljusare färger med hjälp av de omistliga verken av tyska tonsättare. Det var en i vissa delar framgångsrik strategi, trots att det lokala stödet för nazismen var obefintligt. Ingenting av det beskrivna hade kunnat ske om inte de ledande nazisterna haft ett så stort intresse för den klassiska musiken och operakonsten. Både Hitler och Goebbels var operaälskare och framför allt vurmade de för Wagner. Men även andra nazistledare brann för detta, att synas i skenet av den tyska musiken, storslagna orkesterkonserter och att umgås med operasångare efter en lång Wagneropera. Musikens strategiska roll som kulturbärare i Tredje riket fick sin startpunkt genom Hitlers närmande till högkulturen under tidigt tjugotal och det är också då som denna bok tar sin början, år 1920 i ett nödställt München, där ständiga gatustrider utkämpades och ett tillstånd av anarki rådde.

I det tidiga 1930-talet hade Tyskland ett rikt musikliv och den tyska musiktraditionen fördes vidare av några av de mest lysande stjärnorna, t.ex. av dirigenten Wilhelm Furtwängler, ledaren för Berlinfilharmonikerna. Tillsammans med andra briljanta musiker och sångare kom han att till stor del, medvetet eller omedvetet, acceptera Hitlerrikets villkor för artistisk verksamhet och indirekt bli verktyg i nazismens tjänst. De var verksamma och gjorde karriär i en totalitär stat, där kulturen underkastades diktaturen och raspolitiken. De stora tyska musikskatterna betraktades som nationella klenoder som nazisterna använde för propaganda och påverkan. Richard Wagners operor spelades vid festspel och fick en hedersroll i den nyväckta nationalismen.Genom att inordna sig i den totalitära kulturen bidrog musikerna till att torgföra den nazistiska ideologin, och artisternas eftermäle är därför nedsmutsat. Vilka alternativ hade de? Förstod de vilka konsekvenser deras vägval skulle kunna få? Var den konstnärliga karriären viktigare än moralen? Dessa frågeställningar blir särskilt intressanta när man beaktar de musiker som reagerade och vågade opponera sig, som de icke-judiska dirigenterna Erich Kleiber och Arturo Toscanini, samt alla de judiska musiker som förföljdes och de som mördades i Förintelsen.Berättelsen börjar i Berlin och fortsätter till Nordens huvudstäder och till delar av det nazistiskt ockuperade Europa.

Nu är Egon 14 år, tonåring! Hela familjen flyttar från Oreda till Lökered. Flyttar till ett modernt boende, till ett modernt liv. Ändå är det samme härlige Egon med samma klarsynta ögon och eg(o)na tankar. Kroppen växer och förvandlas, men i själen är han den Egon i Oreda som Du kanske, genom de tidigare böckerna, lärt känna och bry Dig om.

Nu är Egon i Oreda tillbaka igen. Inte den lille Egon som just trampat ur barnskorna utan mellanstadiepojken som iakttar världen i ett vidare perspektiv av kunskap och erfarenhet. Det är samme Egon som får lära sig mer av livets hårda skola i en tuff pojkklass i den stora staden. Här får läsaren en ny inblick i vad det var som formade den vuxne Egon till en berättare som skriver sina minnen med både insikt och humor. Detta är en skildring av pojkår som skulle kunna vara förlagda till vilken bygd som helst men som ägde rum i just Oreda.Detta är boken som doftar kortbyxor och hemstickad pullover, varm mjölkchoklad och stekt, nyrökt julkorv Mer tidstypiskt kan det knappast bli för de första åren efter andra världskrigets slut Smålandsposten, Ann-Marie LInderåsEgon i Oreda är en sällsynt charmig ung man. Han är nyfiken vetgirig och mycket klok och även nu på äldre dar - jag tror att han fyllt nio - så berättar han så glatt och intressant om alla märkvärdigheter som livet består av. Stockholmsresor, skolbyten, elaka kamrater, söta flickor att förälska sig i och män som kö motorcykel på väggarna i en hög tunna!För att inte tala om alla snöiga julaftnar och höskrindor och smultron på strå som denne observante man får uppleva. Anders Carlberg har haft tur som fått lära känna Egon. För hur skulle han annars kunna skriva så läckert och rörande vackert om allas vår verkliga - eller drömda - barndoms idyll! Carin Mannheimer

Egon är fjärde barnet av fem syskon i en kantorsfamilj i Oreda, en vanlig bondby utanför Växjö åren efter andra världskriget. Egon är en klurig småländsk pojke med ett liv fyllt av bus, äventyr och lekar. Här skildras, vid sidan av äventyren, livet i byn i vardag och helg precis som det var på den tiden som både är avlägsen och nära. Boken är tänkt som upplevelseläsning men också för högläsning av far- eller morföräldrar som själva kan inspireras att berätta om sin barndom.Boken om Egon i Oreda och hans äventyr är en ömsint barndomsskildring om en småländsk pojkes märkliga upplevelser och förundran över livet. Berättelserna är trovärdiga och kan läsas med behållning av både gammal och ung. Särskilt rekommenderas den till föräldrar som vill försöka förstå sina barns tankevärld, vilken författaren smyger in i sina underfundiga berättelser. Att lära känna Egon gör det lättare att lära känna sina barn och även sig själv.Sven WallerstedtProfessor i medicin GöteborgNär jag fått ta del av Egons spännande barndom och hans tankar, har mina egna barndomsminnen väckts till liv. Jag vet genom min far Västgöta-Bengtsson, hur viktigt det är att varje generation tar del av sin närhistoria. Genom Egons ögon får dagens barn en roande läsupplevelse men också, på köpet, kunskap om en tid som egentligen är mycket nära, men för dem så oändligt avlägsen.Margareta Söderström.Kungälvs Ytterby

Den svenska kusten är en viktig resurs för rekreation och näringsverksamhet. Idag finns stora problem med sviktande fiskbestånd, miljöproblem och överfiske. Men det finns vägar till en ljusare framtid.INNEHÅLLSFÖRTECKNING:* Förord * Kustens ekosystem * Rätten till fiske - förr och nu * Arter i fokus * Miljöpåverkan i kustzonen * Kustens yrkesfiske * Kustens sportfiske * Förvaltningsstrategier * Tvärvetenskap och samverkan i fiskeriforskning * Fiskevård på kusten * Kommunal kustplanering * Om framtiden * Referenser * Medverkande författare och fotografer * Fredade arter och fredningstider * Ordförklaringar