Anders Johansson

Dikternas tema kretsar kring förgänglighet, evighet och ett intensivt nu. Den rörelsen är dikternas bultande hjärta Tonfallet kan beskrivas som elegiskt, självrannsakande och personligt. Förhållandet mellan djur och människa är ett genomgående tema. Rec citat: ”Det är lika vackert som det är spännande att följa honom in i poesins väsen – i Anders Johansson finns det någonting så paradoxalt som en profan mystiker.” (Kristian Lundberg i Kvällsposten) Rec citat: ”Steg för steg har Anders Johansson arbetat sig fram till en tätposition inom dagens svenska poesi...Det är ingen överdrift att påstå att han tillhör våra stora regionalister.” Bo Gustavsson i Uppsala Nya Tidning. Rec citat: ”Anders Johansson är en härlig poet. Han hugger tveklöst tag i de stora ämnena...Det är poesi på riktigt. Helt enkelt.” Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker inom skilda genrer, däribland landskapsböcker, i synnerhet om Öland, böcker om katter och vårt förhållande till djur. Anders Johansson utger våren 2022 en omfångsrik volym samlade och valda dikter.

Är vi intresserade av kriminalhistorier därför att vi aldrig varit instängda i ett källarhål i Venezuela? Är vi intresserade av mördare därför att vi själva aldrig har mördat, men kanske inte har så mycket emot att andra gör det, åtminstone inte om det är någon vi djupt ogillar som blir offret? Vi har själva en del lymlar i åtanke som vi inte precis skulle vilja dekapitera men vi skulle å andra sidan inte bli alltför ledsna om någon annan gjorde det. Mord och mat är de viktigaste ingredienserna i denna kokboksdeckare. Här skonas ingen. Ont och gott virvlar som skuggor och dagrar över sidorna. I bakgrunden skymtar en samhällsutveckling som politikerna inte längre kan hantera. Och en pandemi som blåstes av medan den ännu pågår. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker inom skilda genrer, däribland landskapsböcker, i synnerhet om Öland, böcker om katter och vårt förhållande till djur. Anders Johansson utger våren 2022 en omfångsrik volym samlade och valda dikter.

Om jag kunde skulle jag ha lagt hans lilla kropp i en kista gjord av månsken. Som en eftertanke står regnbågen en stund kvar här utanför, bakom det stora vatten vars andra sida är evigheten. Och jag kan egentligen inte förklara varför jag sitter här och håller en vattenskål som tillhört en katt i min hand. Men allt mer blev för mig det märkliga att få leva, att få vara medveten på denna vackra blå planet under några år. Det är det absoluta undret. Och att få vara det tillsammans med en katt som hette Tuffe, ja det är en nåd som vederfarits mig. Nu börjar vårt långa liv utan varandra. En dag ska vi båda tillhöra det förflutna. Alla ska vi tillhöra det förflutna, alla vi tyckt om och förlorat. Det är det som är det förflutna och till skillnad från livet, som ingen överlever, ska det vara för alltid. Nu är jag ensam i sällskap med hans frånvaro. Han är mitt allra vackraste minne. De döda förblir döda hur mycket vi än älskar dem. Jag tänker på Tuffe. Jag gör det därför att det är det enda som åter kan förena mig med honom. Baksidestext: ”Tuffe lyssnade in mot sommaren från vår sjöbod på Talludden vid Kalmarsund. Vi fick 17 år tillsammans. Vi var tillsammans, och sedan var vi det inte längre. Till sist var vår tid ute. Det här är en bok om glädjen, och den stora sorgen efter en högt älskad varelse. Jag upprepar hans namn för mig själv: Tuffe, och förvånas över att samvaron med någon som inte yttrade ett enda ord under alla år kunde bli en så närstående person. Tuffe, säger jag på nytt, och häpnar över att några få bokstäver kan vara så laddade med innehåll”.

Gräddapans år är en berättelse i sex nästan fristående delar om det händelserika året som Linnea börjar skolan. Under året ger hon sig ut på jakt efter såväl en gräddapa som klurigt gömda påskägg. På vägen får hon lära sig vad apotek betyder, vad zeppelinare är och mycket mer. Hon får flera nya kompisar, men även kunskap om hur man känner igen om någon fått diabetes och om mammor verkligen kan baka kanelbullar. Kort sagt är boken en blandning av både humor och allvar kombinerat med en hel del matlagning och nu även med tillhörande recept. Missa inte heller bonusberättelsen Håll truten! Lämplig för alla från fem år och uppåt.

Ölands Stora alvar är inte mitt första landskap, men avgjort det, som djupast präglat mig: en värld av vind, tystnad och långsam rörelse. Det är en vildmark i en tid då man tvingas sätta upp staket för att hålla kvar det ursprungliga. Vildmark betyder att det är omöjligt att översätta landskapet för de egna behoven. Men på Stora alvaret kan hela mitt liv stämma möte. Där kan man lyssna till avlägsna röster, medan havet mumlar i fjärran och man inser vad det är man ville ha men inte kunde få, och glädjen och sorgen som finns i detta sökande. Stora alvaret har med åren blivit en plats där jag kan gripa både framåt och bakåt. I en tid då en pandemi grasserar över hela världen måste vi till sist förstå något om naturen: det utgör helt enkelt det större rummet, det rum från vilket vi aldrig kan fly. Om författaren: Anders Johansson, född 1947, i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf recensionscitat: "Anders Johansson (född 1947) är författare och fotograf och den genom tiderna mest produktiva Ölandsskildraren. I hans texter smälts det lyriska och det dokumentära samman på ett djupt personligt vis." Litteraturvetaren och författaren Tom Hedlund i antologin Röster på Öland, 2005 "När olika konstarter förenas till samverkande helhet brukar man tala om allkonstverk. Termen är högst befogad i samband med Anders Johanssons böcker, och inte minst för Ölands Stora alvar, 2006. Där aktualiseras många litterära genrer: det är reseberättelse med självbiografiska inslag, korta stycken prosalyrik varvas med presentation av vetenskapliga rapporter, gamla ortsbor intervjuas som i en social dokumentärroman. Till detta kommer ett unikt växelspel mellan författarens text och hans fotografier." Conny Svensson, professor i litteraturvetenskap i Ölandsbladet, 2017

Ekopark Böda är en av Sveaskogs rikstäckande ekoparker, från Österlen i Skåne till Pajala i norr. Ekoparken syftar till att kombinera skogsbruk och naturvård på bästa sätt. För sina ekoparker har Sveaskog tilldelats Världsnaturfondens pris "Gåva till jorden". I ekoparken som omfattar 5800 hektar finns allt från lövskog med jätteekar och en praktfull vårblomning till sandhedar med krokvuxna tallar. Här finns orkidéer och lundväxter, mattor av ljung och blåbär och lingon i överflöd. En ekopark är ett landskapsutsnitt med stora biologiska och ekologiska värden och en därtill avpassad skötselplan som granskas av Skogsstyrelsen. Det skogsbruk som bedrivs är anpassat till områdets natur- och kulturvärden liksom till den ekoturism som omfattar allt fler människor. Här finns en lång historia, ända sedan stenåldern, mest påtaglig i lämningar från den äldre järnålderns bebyggelselämningar, vilka är unika i Europa. Här finns en skogshistoria som innehåller både tragiska, tragikomiska och synnerligen intressanta inslag. På ett lyckligt sätt har den intensiva turismen, som tillhör den största i landet, kunnat förenas med områdets natur- och kulturhistoria. Den milslånga sandstranden räcker för alla, liksom skogen med sitt rutnät av vägar, vilka lämpar sig bra för fotvandring eller cykelturer. Skogen som en resurs för rekreation och sinnesro återstår att upptäcka för många. Det ligger i tiden med så kallade skogsbad, d v s ta sig tid i skogen och stänga av stadens brus. Detta har länge praktiserats i Japan och vunnit anklang över hela världen. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf.

En majnatt 1940, en dryg månad efter Nazi-Tysklands ockupation av Norge, flyr en ung agent över gränsen till Sverige. Enligt det falska passet heter han Axel Axelsson. Mannens egentliga identitet är Malcolm Munthe (1910-1995), son till Axel Munthe, världsberömd kunglig livläkare och författare. Modern är en förmögen engelsk lady, Hilda Pennington Mellor. I Stockholm får han en täckmantel som biträdande försvarsattaché vid brittiska ambassaden. På uppdrag av Churchills sabotageorganisation, Special Operations Executive (SOE), värvar han agenter och kurirer. Förgäves försöker han övertala barndomskamraten Olof Lagercrantz. Samtidigt väcker Munthe regeringens vrede och får Säkerhetspolisens ögon på sig. Än i dag pågår kontroversen om "Smällen i Krylbo" 1941. Ett tyskt ammunitionståg på väg till Finland exploderar med stor förödelse som följd. Är detta Munthes verk? Under överhängande utvisningshot lämnar han landet med kurirflyg samma kväll. Kriget fortsätter sedan för Munthes del vid SOE:s högkvarter i London och senare med uppdrag i Italien vid slutet av kriget, då han också såras. Med hjälp av omfattande arkivstudier tecknar Anders Johansson det första fullödiga porträttet av den mystiske excentrikern Malcolm Munthe. ANDERS JOHANSSON var tidigare journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst utrikesreporter, bland annat tidningens första utrikeskorrespondent i Afrika. Han har skrivit trilogin Den glömda armén, De glömda agenterna och De glömda blockadbrytarna som även översatts till norska.

Ekopark Hornsö invigdes 2004. Ekoparken utgör ett sammanhängande skogslandskap som omfattar 9200 hektar varav 8200 hektar är produktiv skogsmark. Det innebär att denna ekopark är en av Sveaskogs största. Det finns många sätt att förmedla vildmarkskänslan i området till läsaren. Jag gör det här genom att berätta om ett besök jag gjorde vid det lilla skogsögat Örkullegölen tillsammans med två vänner från Tyskland. När vi hade druckit kaffe lade sig min vän Eberhard på rygg på det bastanta ekbordet och låg där länge medan han blickade upp i tystnaden. Så kan en upplevelse av vildmarken se ut när man kommer från en storstad. Ekopark Hornsö har en för hela Europa unik mångfald av hotade insekter. Den genomsnittlige besökaren ser inte mycket av detta. Men han ser mosaiken av skogens miljöer: gamla tallskogar, fuktiga sumpskogar och stenbemängda marker. Han ser sjöarna och åarna, främst den vackra Alsterån. Och den intresserade kan leta efter rariteter som raggbock, läderbagge, blomskägglav, igelkottsvamp, koralltaggsvamp, kanske vitryggig hackspett och sjötåtel. Eller lyssna till pärlugglan i vårnatten eller till storlommens hemska tjut över Allgunnens vattenspegel, som klyvs när fiskgjusen dyker efter fisk.

Johansson hör till landets finaste poeter och många av hans diktsamlingar har rosats av kritikerna. Han är också älskad för sina många böcker om Öland, Kalmar och Smålands landsbygd. Om Sång om nattens träd skriver Conny Svensson (professor emer. i litterturvetenskap) i en recension: Anders Johanssons dikter äger en tilltalande diktion, lätt talspråklig men samtidigt översinnlig. /.../ Hans världsbild är besjälad, nästan magisk. Björkarna tycks förstenade, men i blåst ser de ut att springa. Med skogens träd upplever diktaren en samhörighet "bortom det mänskliga". Ölandsbladet 28/1, 2020

Omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades i Sverige under andra världskriget till hemlig militärutbildning. Flera bataljoner dolda bakom det vilseledande namnet polititroppene började rustas 1943, bakom ryggen på den svenska samlingsregeringen och militärledningen. Det krävdes mod, pengar och fräckhet för att mitt under brinnande krig upprätta en hemlig armé på neutral mark. Vid krigsslutet i maj 1945 stod cirka 15 000 norska soldater redo på svenska sidan av gränsen. Den glömda armén är sedan länge slutsåld och kommer nu i en prisvärd och efterlängtad nyutgåva med nytt förord av författaren. ANDERS JOHANSSON har varit journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst utrikesreporter, bland annat som tidningens första utrikeskorrespondent i Afrika. Han har tidigare utkommit med De glömda agenterna samt De glömda blockadbrytarna. Hösten 2020 utges hans biografi Mysteriet Malcolm Munthe - Churchills agent i Norden."Johansson ger nya perspektiv på Sveriges neutralitet under kriget. Hans skildring kastar nytt ljus över svenskarnas agerande." Nerikes Allehanda "Anders Johansson sätter i Den glömda armén med spets och kunnighet fingret på en oerhört intressant och märklig företeelse i det neutrala Sverige krigsåren 1943-1945." Eskilstuna-Kuriren

Rötterna till dagens försäkringsbolag och offentliga socialförsäkringar tränger djupt ner i historien. Redan på 1300-talet inrättades den första formen av obligatorisk brandförsäkring i Sverige och ett par hundra år senare blev socknarna skyldiga att ge medellösa åldringar och svårt sjuka fattigvård. I det moderna samhället är olika slags försäkringar en oumbärlig beståndsdel för den enskildes välfärd och trygghet men också för att ekonomin ska kunna fungera och utvecklas. I Försäkring och trygghet i en förändrad värld diskuteras flera aspekter på försäkringarnas roll i samhället, deras historia och framtidens utmaningar. Boken ges ut i samband med att fackförbundet Forena, som organiserar de anställda inom försäkringsbranschen, fyller 100 år.

“För varje år jag levt har min sympati för djuren blivit allt större. Det här är en bok om den saken. Låt mig få ge ett exempel. En av dem som levde i sommarnätterna var hästen Blenda från Gårdby på Öland. Jag mötte henne på en åker i Småland och fäste mig vid hennes mildhet. Hon puffade vänskapligt mot min arm utan att ens begära socker. Vi bara stod där och såg på varandra och jag tänkte på hur våldsamt livet och döden kan vara. Och jag tänkte på de långa obrutna kedjorna av liv i häst och människa. Vi var två utposter”. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Djuretiska frågor har engagerat honom under en stor del av hans vuxna liv och Anders Johansson har i böcker, debattartiklar och föredrag fört djurens talan. Inte minst har han gjort sig känd som författare till kattböcker, i synnerhet om de röda katterna Snuffe och Tuffe.

Saga: Under strövtåg i Borgholms slott hade jag ofta en röd katt som sällskap och vägvisare. Jag tyckte att han ingöt liv och livsglädje i de åldriga murarna och eftersom jag har svårt att motstå röda katter fick det bli en bok där Simba är något av en huvudperson. Den här boken kan sägas vara en lite lekfull men ändå sakrik variant av den bok, Borgholms slott, jag tidigare gjort tillsammans med kastellanen Jim Rudolfsson, den främsta kännaren av slottets historia. Med Simbas närvaro i boken vill jag visa att Borgholms slott utöver det vi människor kan uppleva, även representerar något annat. Tornsvalor, kajor, ormbunkar – och Simba berättar att naturen alltid får sista ordet.

Betande kor är numera sällsynta i Småland, men ännu finns de röda stugorna, de näckrossmyckade gölarna med speglande moln. Det är nästan så att jag måste fråga mig om det är schablonen av landskapet jag tycker bäst om. Samtidigt inser jag att klichén är något dött, endast ett titthål mot historien: tomma rum där ljus läggs till ljus i lager omgivna av tystnad. Människorna har flyttat härifrån och utflyttningen pågår än. Romantiserar jag det förgångna och ser idyll i umbäranden, fattigdom, smuts, okunnighet och förtryck? Ja, min bild av den småländska landsbygden (åtminstone i denna bok; knappast i en skildring jag tidigare gjorde om torparna och deras liv) är utan tvekan nostalgisk, en Lönnebergaversion med hagar och betande kor. Här låtsas jag således att ämnet Småland är fritt från komplikationer. Som världen ser ut kan man kanske ha råd att unna sig en tillfällig harmoni och försoning i vetskap om livets flyktighet i ett liv där så mycket aldrig blir av. Dessutom är min känsla för naturen så stark att jag känner mig hemma i miljöer som den är på god väg att ta tillbaka. När jag rannsakar mitt medvetande förstår jag att jag har samlat bilder och intryck, vilka sammantaget gett mig en bild av Småland. Jag tror förresten att även de fattiga 1800-talsmänniskorna ibland fann glädje i sina liv. Min bild av Småland är naturligtvis en metafor för det verkliga landskapet. Jag kan lämpligen kalla den mitt Småland. Något annat Småland känner jag inte. Men genom alla år av småländska upplevelser löper, mer eller mindre berättigat, den föreställningen att Småland är en sinnebild av något lantligt och okorrumperat. Den bilden har sannolikt vuxit fram ur provinsens forna fattigdom. Linné var kanske den förste auktoriteten som på allvar lovprisade Småland. Han brukar beskrivas som den internationellt mest kända svensken och smålänningen. Hans blomma, linnean, är Smålands landskapsväxt. Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg är två andra som utmejslat bilden av Småland. Albert Engström, fördomarnas karikatyrtecknare, psalmdiktaren Lina Sandell och hembygdens skald Pär Lagerkvist ska också nämnas, liksom Ingvar Kamprad och frihetshjälten Nils Dacke. Den senare har till sist vunnit Dackefejden och står nu som en symbol för uppror mot centralmakt och byråkrati. Men kanske är Linnéa Andrén den som mer än någon annan skapat bilden av Småland med sin ”nationalsång” där stugan lyser röd bak hängbjörkens slöja. Den bilden är nog den vackraste jag vet av Småland. Heja Linnéa! Det tycks mig som om jag långsamt genom åren kommit till mina platser i landskapet. Himlen är oändligt hög över Småland och där är alltid sommar, åtminstone när jag tänker tillbaka på mitt halvsekel i landskapet. Det var avgörande för den här bokens titel. Och långt tillbaka i ett förlorat fjärran står det jag aldrig haft och väntar. Det tror jag alldeles bestämt.

Som ett örnnäste blickar Borgholms slott ut mot Kalmarsund. För sjöfarare i sundet måste borgen tiderna igenom ha förefallit både respektingivande och ointaglig. Borgholm är på två sidor omgiven av en brant som omöjliggjorde stormning från sjösidan. Från ölandsbron ser man slottet vid klart väder. Avståndet är tre mil. Det har sagts att Borgholm är något enastående vid de nordiska haven. Bara Kronborg, Hamlets slott, i Danmark kan uppta en tävlan. Och det är verkligen en väldig byggnad. Kalmar slott skulle till exempel nära nog rymmas på Borgholms borggård! Byggnadshistorien sträcker sig djupt ner i medeltiden. Kärntornet, kastalen, byggdes innanför en äldre ringmur. Medeltidsborgen förvandlades av Johan III till ett renässansslott. Hans byggnadsverk var det största som någonsin hade uppförts i vårt land. Under stormaktstiden var Östersjön närmast ett svenskt innanhav. Sällan eller aldrig har det nationella kulturarvet omhuldats i vårt land som vid mitten av 1600-talet. Slott, borgar och fornminnen skulle ge glans och legitimitet åt Sveriges maktposition i Europa och nationell identitet åt det egna landet. Karl XII avblåste alla arbeten på Borgholm, pengarna behövdes till hans krig. Därefter kom byggnationen aldrig mer igång. Men av alla kungar som huserat på Borgholm är Karl XII den mest påtagligt närvarande. Hans namnteckning är nämligen bevarad på väggen i västra längan. Under 1700-talet förvandlades Borgholm långsamt till ruin. Eldsvådan 1806 fullbordade det som naturen gjort i långsammare takt. Kvar av hela härligheten på klippan finns i dag en ruin som lockar mer än 100 000 besökare om året under en säsong. Vad är det vi söker? Kanske försöker vi få kontakt med någon yttring av historien, om så bara med den kittlande skräcken som finns i att föreställa sig fängelsehålorna, eller den 54 meter djupa jungfrubrunnen, som sträcker sig 14 meter under Kalmarsunds vattennivå. Hur gick det till när denna brunn grävdes och stensattes på 1200-talet? Inte att undra över att folkminnet bevarat historien om jungfrun som i olycklig kärlek hoppade ner i brunnen och sedermera flöt upp på toppen av Blå Jungfrun. Verkligheten förefaller endast obetydligt mindre osannolik än dikten. Det fullbordade och förvirrade är en del av Borgholms historia, liksom branden för 200 år sedan och vår tids bevarandeprogram. För bokens tillkomst svarare kastellanen vid slottet, Jim Rudolfsson, dess främste kännare och författaren och fotografen Anders Johansson, som också tagit bilderna.

Anders Johansson, känd fotograf och författare från Småland, har gett Ryssby strax norr om Kalmar ett bokansikte. Ifrån den gamla bastionen Skansen tittar han ut över landskapet och upptäcker de typiska markörerna: kyrkan, tingshuset och det gamla odlingslandskapet som försörjt människor alltsedan stenåldern. Arkeologerna vet att koncentrationen av trindyxor är bland den största i landet här. De flesta fornlämningarna berättar om långvarig bebyggelse.

"Berättelsen om en stor vänskap mellan en katt och hans människa under 13-års samvaro." .

En eftermiddag saktade tåget in i Trekanten, en liten station, halvannan mil väster om Kalmar där tåget stannade utan egentlig anledning. Det var i mitten av maj. Någon ropade från en trädgård,jag minns inte vad, ing­en mer än jag steg av. Plattformen låg öde som en vintrig strand. Jag såg ett stationshus och ett rödfargat magasin, båda i lätt förfall.Väntrummets dörrar var stängda och fönsterluckorna spruckna av många somrars hetta. Några fåglar flög djupt in i molnen. En stund stod jag där på perrongen och såg grönskan skimra i den klara dagen. När jag tänker på det nu är det som om jag stått där hela tiden. Men jag måste ha gått vidare, genom samhället son-i fått sitt namn av att tre vägar bildade en trekant. Ett ungt samhälle, men säkert ett gammalt namn. Sedan fortsatte jag ända bort till bron i Nygrantorp, där jag mötte en katt. Jag blev länge kvar i trakten, medan ögonblicken försvann, vattnen rann och vårarna upprepade sig. Några överlevare såg jag aldrig. Men jag såg solen gå upp ur kohagen i Nygrantorp under nästan femton år och föreställde mig ibland att den först hade stigit över de japanska öarna, över hus av bambu for att plöts­ligt brinna i björkarna framför min stuga. I en av dem satt en kväll en koltrast och sjöng med fullmånen som bakgrund mot sin mörka silhuett. Det var en kväll när skymningen kom plötsligt medan stenarna och trä­den ihärdigt betraktade mig. Stjärnan i trädet var ett öga. En sådan kväll ingår vi i träden - och förbinds med de lugna drömmande vattnen. Jor­den är åter en tunn skiva som försiktigt rör sig genom världsrymden för att inte spilla ut floder och hav. En sådan kväll var det.

"Jag har fotograferat sedan unga år. Det måste tidigt ha lockat mig att rikta en kamera mot något och få den att avskilja ett utsnitt av omgivningen. Djupt i mig har den tanken slagit rot att kameran är byggd för en grundläggande uppgift, nämligen avbildning. Bilden är i grunden ett bevis på ett ögonblick som inte längre finns. Mycket av den naturfotografering vi sett genom åren betraktar med tämligen kalla ögon den natur och de djur som avbildas. Den viktigaste förutsättningen för naturfotografering är enligt min mening att inse att det är den enskilda varelsen som bär upp livet. Några människor och djur finns inte i största allmänhet. Därför måste all naturfotografering först och främst ha sin utgångspunkt i att aldrig medvetet skrämma djuren, äventyra fåglars häckning genom att bygga gömslen vid bon, skrämma ungar från föräldrar i kvällskyla osv. Jag tror att det är möjligt att närma sig djuren på ett empatiskt sätt och rent av få ögonkontakt med dem. Kanske kan naturfotograferna av de människocentrerade fotograferna lära sig en del om empati och rikta den empatin mot naturen och djuren, som är naturens ansikte. Så ungefär kunde min fotografiska programförklaring se ut. Hur jag lyckats i den föresatsen, det vet jag sannerligen inte. Det är betraktarens uppgift att bedöma den saken". Anders Johansson

Manne Hofrén (1895-1975), född i Härnösand, kom första gången till Kalmar vid 27 års ålder. Han stannade där till sin död. Under sitt ytterst verksamma liv genomförde han ett rikt författarskap kring liv och arbete i Kalmar län. Han gjorde det vid sidan av sina tjänster som intendent vid Kalmar läns museum, landsantikvarie, intendent för Kalmar konstmuseum och chef för Kalmar stadsbibliotek. Dessutom var han under flera år ordförande i Kalmarbygdens turistförening och i Sällskapet Nya Dryaden. Han var något av ett enmansuniversitet i Kalmar län och alla som skildrar detta län måste i någon mening förhålla sig till hans livsverk.