Arne Melberg

En bok om och till Aris Fioretos. Redaktör Cecilia SjöholmRedaktörsassistent Astrid GrelzOmslag Håkan LiljemärkerBegränsad upplaga: 250 exemplar Medverkande:Paul Auster Anna Bengtsson Magnus Bergh Bigert & Bergström Daniel Birnbaum Mirces Cartarescu Love Derwinger Kjell Espmark Magnus Florin Jörgen Gassilewski Durs Grünbein Gunnar D. Hansson Gabriel Itkes-SznapElfriede Jelinek Stefan Jonsson Mara Lee Claudia Lindén Arne Melberg Lothar Müller Ernst Osterkamp Daniel Pedersen Håkan Rehnberg Mikael van Reis Monika Rinck Hans Ruin Cecilia Sjöholm Sophie Tottie Jan Wagner Sven-Olov Wallenstein Ola Wallin Magnus William-Olsson

Marie de Rabutin Chantal, markisinna av Sévigné (1626–1696), kan utan tvekan kallas Frankrikes mest berömda brevskriv­are. Hennes brev mellan 1648 och 1696 är skrivna i en fri ton och med en uppfinningsrik stil, ger oss en inblick i hennes privatliv och i hennes tidsålder. Därtill även eskapaderna i Ludvig XIV:s hov. I breven till hennes dotter grevinnan de Grignan – två till tre per vecka i 25 år – framträder hon som en passionerat uppmärksam mor och knivskarp analytiker av hovet och staden. Hon pendlar mellan att vara ett roat vittne, andaktsfull och spirituell, därtill även orolig och fördömande. Madame de Sevignés Brev ger en inblick in i en försvunnen värld, lika livfullt tecknad som vore den vår samtida. Arne Melberg har gjort urvalet, översatt och skrivit en inledning.

Romanen är en litterär form med porösa gränser som hela tiden omförhandlas och justeras. I den här boken beskrivs genrens utveckling och mångfald i 28 kapitel uppdelade i två delar: en europeisk del, med tillägg från amerikansk och rysk litteratur, och en svensk del. Urvalet tar sin början på 1600-talet med tonvikten på 1800-talet som romanens expansionsperiod, då romanen blir både exportvara och konsumtionsvara och stabiliseras som litterär genre. Framställningen går vidare till 1900-talets modernistiska roman och avslutas i samtida exempel. Detta urval utgör en obetydlig bråkdel av världens samlade romanproduktion, men med väl valda nedslag i romanhistorien ges en koncentrerad och informativ bild av en genre i ständig rörelse, där ”vägens” romaner korsar sig med ”rummets” romaner.Romanens historia i 28 kapitel vänder sig till studenter i litteraturvetenskap och på lärarutbildningar, men passar med sitt breda anslag och tillgängliga tilltal alla som är intresserade av romanens utveckling och historia.

I Morgenrøde fra 1881 skimter vi både den unge og den modne Nietzsche, her er både vitenskapelig resonnement og kimen til en egen litterær form. Her ligger også ansatsen til det som skulle bli et av Nietzsches brennpunkter, nemlig kritikken av moraliteten og hans brudd med den tradisjonelle vestlige moraltekningen. Oversatt av Stian M. Landgaard.Etterord av Arne Melberg.

Melankolins anatomi utkom första gången 1621 och utvidgades av författaren Robert Burton (1577 1640) med de fem följande utgåvorna. Även om författarens ämne är melankoli så sträcker sig Burtons framställning till så mycket mer och han använder hela sin lärdom för att redogöra för astronomi, geografi, de antika författarna, de latinska poeterna, och allt med Burtons egenartade och flödande stil. Här presenteras en utökad utgåva med ett urval ur denna klassiker. Översättaren Arne Melberg har skrivit inledning och gjort urvalet.Arne Melberg är författare och professor emeritus i litteraturvetenskap. Han har skrivit böcker om bland andra Rainer Maria Rilke, Friedrich Nietzsche, Friedrich Hölderlin, Montaigne och Göran Sonnevi. Han har dessutom översatt Hans-Georg Gadamer, Thomas Browne och Madame de Sévigné. År 2020 mottog han Letterstedtska över­sättar­priset av Kungliga vetenskaps­­akademien för översättningen av Melankolins anatomi.

Denna bok presenterar 24 poeter i lika många kapitel. De tolv första är hämtade från den stora västerländska traditionen och de tolv senare från den svenska. Båda räckorna är kronologiskt upplagda, från lyrikhistoriens början fram till vår samtid. På så sätt skisseras konturerna av lyrikens historia som en enda dikt, upprepad och varierad genom historien. Varje kapitel innehåller dikter som presenteras i sin historiska miljö: läsaren bjuds in till att stanna upp i dikten och själv tänka vidare. Lyrikens historia i 24 kapitel vänder sig till studenter i litteraturvetenskap och på lärarutbildningar, men passar med sitt breda anslag och tillgängliga tilltal alla som är intresserade av eller vill veta mer om lyrik.

Pennan under strecket samlar essäer skrivna av Olof Lagercrantz. Han var en av nittonhundratalets journalistiska giganter, inte minst som kulturchef och sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter. Men Lagercrantz var också en av den svenska litteraturhistoriens mest omtyckta, omtalade och lästa kulturskribenter. Mellan 1940 och 1950 skrev han, då i trettioårsåldern, sextio understreckare i Svenska Dagbladet. Här har vi samlat elva av hans bästa texter om litteraturen, kulturen och det ibland mycket personliga.Med förord av Arne Melberg, professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet.

Under Michel de Montaignes 1500-tal betydde ”essä” ungefär övning eller smakprov. Ordet fanns också som verb, essayer: pröva, testa. När Montaigne började skriva använde han ordet främst som ett aktivt verb som beskriver hans sökande och prövande texter. Efter några år av essäistisk verksamhet kommer han också att kalla resultatet för essä: en ”essä” betecknar med andra ord både en aktivitet och ett resultat. Och så har det förblivit i den rika litterära tradition som har Montaigne som upphovsman. I volymen "Essä" – som på en gång är en antologi och en historik – diskuteras essän som genre, som impuls och som tidsavtryck. Bokens inledning presenterar olika teorier om essän och därefter följer ett generöst urval essäer från Montaigne och Ludvig Holberg till Susan Sontag och Horace Engdahl. Variationen vad gäller ämnen och tonlägen är stor: vardagliga gatuscener samsas med filosofisk introspektion, personliga brev med skarpsinnig samtidskritik. Men så är essän också – vid sidan av romanen – den rymligaste av former. Varje essäist och varje essä i volymen får en utförlig introduktion och dessa kommentarer bildar sammantagna en historisk linje och skisserar därmed essäns utveckling. Boken avslutas med fyra essäer om essäer. Där diskuteras essäns återkommande tematik, dess åtbörder och varianter, dess fenomenologi.

Aristoteles 2300 år gamla poetik har översatts av Jan Stolpe. I en inledning kommenterar Arne Melberg några av de mest välkända och omdiskuterade begreppen, bl a mimesis, mythos, katharsis och metafor.

Gränstrafik är en samling essäer om litteraturens tassemarker. Om hur Virginia Woolf försökte väva samman essäistiken och romanen, om Kerstin Ekmans vandrande i skog och text, om hur Ryszard Kapuscinski klev över kartans gränser samtidigt som han lät fiktionen sippra in i sin journalistik. En bok om W. G. Sebalds fiktiva dokumentation och Susan Sontags resa mellan språken. Om Bouvier, Proust, Knausgård och litteraturen på nätet. En bok om texterna utanför mallen. Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet.

Länge betraktades skönlitteraturen som den egentliga litteraturen, men under 2000-talet har murarna kring skönlitteraturen fallit och litteraturen har blivit ett öppet landskap. Fiktionsromanens ställning är under förhandling och den skrivna och tryckta litteraturen har fått konkurrens av nätkulturens nya sätt att praktisera litteratur. I denna bok introducerar Arne Melberg det breda fält som i dag utgör den litterära prosan. Här möter läsaren inte bara romaner utan också dokumentärlitteratur, reportage, historieberättelser, vittneslitteratur, biografier, självbiografier, reseberättelser, naturberättelser, brev, dagböcker och essäer. Att läsa prosa vänder sig i första hand till den som studerar litteratur eller journalistik, men också till den som vill orientera sig i dagens textlandskap, och som vill läsa, analysera och förstå mångfalden i dagens litterära prosa.

Den helige Antonius frestelse utspelar sig under en natt på 300-talet och skildrar den egyptiske munken Antonius och hans kamp mot de sju dödssynderna.Gustave Flauberts roman om eremiten Antonius var ett livslångt och bångstyrigt projekt. Han fick uppslaget tidigt och arbetade enträget på romanen under 1840-talet, lade den åt sidan för att med jämna mellanrum under hela sitt vuxna liv revidera och utveckla materialet. Först 1874, trettio år efter de första anteckningarna, publicerades boken - den otvivelaktigt mest udda skapelsen i detta högst inflytelserika författarskap.Flaubert utvecklar här konstanten i sin diktning - konflikten mellan begär och infrielse - med förbluffande envishet och dramatisk effektivitet.I översättning av Per Meurling, och med ett förord av Arne Melberg, professor emeritus i litteraturvetenskap. Ett urval ur Odilion Redons litografier inspirerade av Flauberts drömlika scener illustrerar romanen.Den helige Antonius frestelse är en av tre böcker av Gustave Flaubert vi utger i serie Litterära klassiker. De övriga två, En dåres hågkomster och Den eviga dumheten, representerar ungdomens livsförsök respektive den mogna författarens slutgiltiga attack på människans förmåga att ta till sig kunskap.

”Jag skriver, på basis av mina anteckningar, ut en ny bok” – så står det på en ensam rad i Göran Sonnevis diktsamling "Bok utan namn" från 2012. Av sammanhanget framgår att han sitter med anteckningar från 1957 till 2012 och på grundval av dessa ”skriver ut” eller kanske komprimerar en dikt på 414 sidor, sammanhållen men ändå vidöppen. Kontinuitet och koncentration men också utspridd dissemination. Sådant är hans tillvägagångssätt i hittills 18 diktsamlingar från 1961 till 2017, sammanlagt ungefär 3700 boksidor.I denna personliga essä om Sonnevis författarskap ser Arne Melberg allt detta som en enda dikt, en fortlöpande kommentar till livshändelser och världshändelser. Till skillnad från en dagbok så går Sonnevis dikt inte kontinuerligt fram, istället vandrar den fram och tillbaka i tiden; den bearbetar ”på basis av mina anteckningar” och resultatet – komprimeringen, utskriften, bearbetningen, dikten – skall vara ett ingrepp i tiden, en öppning av tiden, en vandring i tiden. Ingen början, inget slut. Inte en punkt.Melbergs essä gör snitt i denna väldiga dikt för att fånga något av Sonnevis poetik, hans politik och hans metafysik. Essän går dialogiskt fram: vänstersidorna utgör essäns text, på högersidorna står textexempel, frågor och kommentarer. "Inte en punkt" är det första försöket till analys av Sonnevis samlade dikt. Arne Melberg är professor emeritus i litteraturvetenskap i Oslo och essäist. Han har på Daidalos tidigare publicerat "Resa och skriva" (2006), "Det var på Capri …"(2010, tillsammans med Enel Melberg), "Essä" (2013), "Litteratur i tid" (2015) och "Läsaren Lagercrantz" (2017).

Detta är en nyutgåva av en åttio år gammal studie som bevarat sin aktualitet. Den unge poeten Olof Lagercrantz skrev 1938 en bok om Erik Axel Karlfeldt, Jungfrun och demonerna, illustrerad av Bertil Bull Hedlund. Den utgick från en trebetygsuppsats i litteraturhistoria, som han just färdigställt vid Stockholms högskola. Karlfeldt, död sedan sju år, var vid den här tiden ett något stelnat nationalmonument, inte bara genom sin nobelprisbelönade diktning utan också genom sin offentliga verksamhet som akademisekreterare och talare, en sinnebild för trygg och helgjuten svensk manlighet. I Lagercrantz’ tappning förvandlas han i sju kapitel med olika teman till en ungdomlig diktarkollega som på ett levande språk vill tyda vindarnas viskningar och rop och pejla själarnas dunkla djup, ständigt prövande de rätta orden och rytmerna för naturens hemligheter och kärlekens och drifternas förirringar. Karlfeldtstudien var den första i en lång rad liknande suggestiva tolkningar av Lagercrantz’ litterära valfrändskaper och följeslagare, ofta med inslag av självporträtt: Dante och Strindberg, Proust och Ekelöf, James Joyce och Joseph Conrad, och många fler. Lagercrantz’ studie uppskattades inte bara av yngre läsare utan också av äldre Karlfeldtforskare. Torsten Fogelqvist kallar i sin stora Karlfeldt­biografi (1940) hans analyser ”träffande” och ”fruktbärande” och lyfter särskilt fram hans ”sinnrika” kapitel om Karlfeldt som ”vindens diktare”. Och i en recension i Vestmanlands Läns Tidning – en av ett 40-tal recensioner som ägnades boken – sammanfattade Emil Liedgren sitt positiva intryck: ”Måtte den vackra boken finna många uppmärksamma läsare och föra yngre släktled djupare in i Karlfeldts diktning.” Det är en förhoppning som kan knytas även till nyutgåvan. Än i dag kan Lagercrantz’ Karlfeldtstudie stimulera till en aktiv och aktualiserande läsning av skaldens diktning. God hjälp på traven får vi ­genom att nyutgåvan kompletteras med för- och efterord av två nutida litteraturvetare och kritiker, Stina Otterberg och Arne Melberg. Stina disputerade 2010 på en avhandling om Olof Lagercrantz’ kritik, Klädd i sitt språk, och skrev 2014 en studie av Karlfeldts dikt ”Sub luna”, Älska, dricka, sjunga, leva, dö (Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 46). Hon ingår numera i Karlfeldtsamfundets styrelse. Arne skrev under sin tid som professor i allmän litteraturvetenskap i Oslo flera verk om ­essäer, lyrik och läsning och utgav 2017 en studie av Lagercrantz’ författarmonografier, Läsaren ­Lagercrantz. Karlfeldtsamfundet ger ut boken som faksimilutgåva. Det exemplar som använts som underlag för nyutgåvan hade av författaren och illustratören dedicerats till det blivande samfundets förste ordförande Anders Yngve Pers. Dedikationen återges i faksimilet – en hälsning på åtta decenniers håll till dagens Karlfeldtläsare.

Den femte delen i Marcel Proust-sällskapets skriftserie med bidrag av Magnus Bergh, Birgit Munkhammar, Sven-Olov Wallenstein, Anders Olsson, Kristoffer Leandoer, Lena Kåreland, Eric Schüldt, Magnus Florin, Arne Melberg, Maria Kronberg, Neal Ashley Conrad Thing, Peter Stenson och Daniel Pedersen. Redaktörer: Maria Kronberg och Emi-Simone Zawall.

”Att läsa texten åter och åter tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den, är metoden.” Så beskrev Olof Lagercrantz hur han gick tillväga när han tog sig an en bok: införliva texten, göra den till sin egen. Journalisten Lagercrantz, som skrev tusentals artiklar, arbetade väl knappast på det här viset, men väl den Lagercrantz som står i fokus i den här boken, essäisten Lagercrantz, som svarade för hela elva författarmonografier. Karlfeldt kom att bli den första författare Lagercrantz grep sig an på det här viset och Swedenborg den sista – det gick 58 år mellan de båda böckerna. Däremellan svingade han sig upp i världslitteraturen med monografier om Dante, Nelly Sachs, Joyce, Conrad och Proust förutom om svenskarna Krusenstjerna, Dagerman, Strindberg, Ekelöf. Det är inte undra på att Lagercrantz blev en vägvisare för många läsare. I "Läsaren Lagercrantz" följer Arne Melberg i essäisten Lagercrantzs spår. Han läser dessa elva författarskap med ledning av monografierna – och ringar på samma gång in egenarten i Lagercrantzs tillvägagångssätt, viljan att komma texterna till mötes. Lagercrantz framstår inte minst som en läsare som söker tröst och lycka i det litterära mötet. Söker det som han uppfattar som centralt i Ekelöfs diktning: ”Det saknade, det som inga ord kan fånga.”

I "Litteratur i tid. Åtta kapitel om tidens litteraturhistoria" utforskar Arne Melberg litteraturens förhållande till tiden som fenomen och till dess återverkningar i våra föreställningar och fantasier. Minnet spelar naturligt nog en stor roll i sammanhanget, minnet som det framträder såväl i texter som på platser, till exempel i Peter Eisenmans omdiskuterade minnesmonument i Berlin för Förintelsens offer eller i olika minnesböcker från hertigen av Saint-Simon till Karl Ove Knausgård. Melberg går dessutom i dialog med centrala "tidsfilosofer" som Augustinus, Kierkegaard och Heidegger. Men själva ryggraden i "Litteratur i tid" utgörs av en serie uppslagsrika diskussioner av tidsmedvetna, för att inte säga tidsbesatta författare från Marcel Proust till Virginia Woolf, Elias Canetti, Vladimir Nabokov, W G Sebald, Göran Sonnevi. Hos dessa, och många fler, tar tiden gestalt.

Essayet forudsætter en distance til verden. Når det føles, som om tiden er ved at rinde ud, opstår behovet for at forlænge den på skrift – og allerhelst gøre den permanent som et vedvarende nu. Essayisten søger dette Nu, men han eller hun er ikke fanget i Nuet. Tidens dynamik er vigtigere end dette Nu, tidens gang er en del af indsigten i ens egen dødelighed. Kroppen, døden, forgængeligheden sætter tiden i spil. Måske er dette tidsspil slet og ret betinget af essayistikkens historiske tid og dets medium, den trykte prosa. Med denne bog samles for første gang på dansk essaygenrens vigtigste tekster fra renæssancen til år 2000, udvalgt og kommenteret af Arne Melberg. Bogen indeholder desuden Melbergs egne essays om genren. Essays af Montaigne, Bacon, Burton, Browne, de Sévigné, Addison, Holberg, Johnson, Diderot, Lamb, Emerson, Sainte-Beuve, Kierkegaard, Baudelaire, Nietzsche, Proust, Benjamin & Lacis, Woolf, Greenberg, Adorno, Arendt, Barthes, Sontag, Johanson, Bengtsson, Engdahl, Undset, Bjørneboe, Johannesen, V. Jensen, Brøgger, Christensen og Skou-Hansen.

Den moderna litteraturteorin utkom första gången på norska 1992 (Universitetsforlaget), på svenska i bearbetad form 1997 (Symposion). Den hette då Introduktion till den moderna litteraturteorin. Det var ett samarbetsprjekt mellan Atle Kittang och Arild Linneberg från Universitetet i Bergen, Arne Melberg och Hans H. Skei från Universitetet i Oslo. Dessutom medverkade Erik Bjerck Hagen och Irene Iversen. Boken ger en översikt över 11 ”metodiska riktningar” samt fyra översiktskapitel: ”Text och tolkning”, ”Poetik och retorik i modern litteraturteori”, ”Subjekt och skrift”, samt ”Historia och samhälle”.

1570 säger Michel de Montaigne upp sitt jobb som jurist i Bordeaux. Han är 38 år och han har kommit fram till att det är dags att dra sig tillbaka till sitt gods utanför staden. I ett av godsets tornrum placerar han sitt skrivbord och sitt bibliotek. Här vill han dra sig undan och fundera på sig själv och världen. Han börjar skriva ner sina reflexioner, som snart blir någonting alldeles nytt i litteraturen. Tjugo år senare har han fyllt tre band med detta nya som han kallar essäer. Arne Melberg presenterar i Försök att läsa Montaigne olika sätt att förstå och beskriva den nya litterära genre som Montaigne skapade. Essäernas viktigaste motiv och teman diskuteras i fem kapitel: det gäller döden, vänskapen, fåfängligheten, erfarenheten och inte minst själva skrivandet. Varje kapitel avslutas med en läsanvisning, där några av Montaignes essäer granskas i detalj.