Bengt Pohjanen

Berättaren i Himlalots är en man inbegripen i "ett våldsamt gräl med djävulen". I romanens början sitter han på ett tåg på väg till Moskva. Han har sällskap med två ryska damer som han sannolikt känner väldigt väl. Sannolikt eftersom minnet från kvällen före är en smula dimmigt. Tillsammans med en av damerna vill han söka bot och inre frid i ett kloster utanför Moskva. Han ska också överlämna en lottovinst till fader Feofan. Där, hos munkarna, har han inga problem med minnet - tvärtom. Den färgstarka barndomen i Tornedalen bland hästtjuvar och andra udda existenser passerar revy liksom studenttidens Uppsala och dess frasradikalism.Himlalots är en trosroman och samtidigt en trotsroman. Dess hjälte är en människa dömd att tro i en tid präglad av våld och brott. Det är också en rysk roman, inte bara för att den utspelar sig hos de fromma bröderna i ett rysk-ortodoxt kloster, utan för att den lever av det heliga vansinne som befolkar 1800-talets stora ryska romaner.Bengt Pohjanen debuterade 1979. Ett genomgående tema i hans författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett "gränsens tredje rum", dess muntliga berättartradition (finsk- och meänkieli-språkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Smuggling, extatisk laestadianism, utopisk kommunism och drömmar om tusenårsriket är starka kryddor i det annars stillsamt meditativa Tornedalen.

Kasaland är en uppsluppen och burlesk roman från nordligaste Sverige, den geografi som bestäms av Torne älv och närheten till Finland. Den berättar om illegal handel kring gränsälven någon gång på femtiotalet, hästsmuggling. En senvinternatt drivs en finsk hingst över isen till svenska sidan, och tullpolisen kommer den på spåren. En hel by dras in i affären, i en menedshärva som öppnar kampen mellan överhet och undersåtar, mellan storsamhällets fordringar och den enskildes integritet.Bengt Pohjanen debuterade 1979. Ett genomgående tema i hans författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett "gränsens tredje rum", dess muntliga berättartradition (finsk- och meänkieli-språkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Smuggling, extatisk laestadianism, utopisk kommunism och drömmar om tusenårsriket är starka kryddor i det annars stillsamt meditativa Tornedalen.

Var allt en dröm? Vad var verkligheten? Om ett träd faller i skogen, hörs det något om ingen lyssnar?Hanna och Petrus har aldrig tänkt på sådant tidigare.Hanna är mest intresserad av hästar och Petrus av motorer, och båda är upptagna med att fundera på vad de ska göra efter nian. Plugget tycker de är jobbigt eftersom klassen är den stökigaste i hela trakten.Men så dyker vikarien Edison upp och ställer hela deras tillvaro på ända. Plötsligt radar sig en mängd oroande och förunderliga frågor upp: Har Edison övernaturliga gåvor? Kan han verkligen stämma blod? Vad har myterna om Dödens ängar, som klipphyllorna bland bergen kallas, att göra med SKB:s planerade kärnavfallsförvaring? Vad har den heliga Graal med detta att göra? Är Graalen en bägare eller en sten, och kan den finnas nedgrävd på just Dödens ängar?Dödens ängar rör sig smidigt mellan det vi kallar det övernaturliga och verkligheten, mellan trollformler och kvantfysik, mellan historien och framtiden samtidigt som den är en tonsäker skildring av ungdomar i 90-talets norra Sverige.Bengt Pohjanen debuterade 1979. Ett genomgående tema i hans författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett "gränsens tredje rum", dess muntliga berättartradition (finsk- och meänkieli-språkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Smuggling, extatisk laestadianism, utopisk kommunism och drömmar om tusenårsriket är starka kryddor i det annars stillsamt meditativa Tornedalen.

Är poesi något gudomligt? Ja, säger Shelley.Poesin omfattar alla vetenskaper och är någontingsom alla vetenskaper måste åberopa sigpå. Den är alla tankesystems rot och blomma.Den skänker odödlighet åt allt som är sant ochvackert, och framför allt hejdar den bortflyendeinsikter, uppenbarelser och den förvandlarallt som den rör vid. Det poesin rör vid får existens. Såsom Meänmaa.Skulle det och dess innersta själ finnas tillutan Kexis kväden? Blir Meänmaa mer till meddetta diktepos?

Titanicresenärer, främlingslegionärer och siare utgör den sjunde och sista delen av den trespråkige författaren Bengt Pohjanens serie Tornedalska öden och äventyr - berättelser hämtade från ”Sveriges tysta myr” som inte ens Nils Holgersson upptäckte. I denna berättelse, som bygger på den nyfikne författarens möten med människor i de mest osannolika sammanhang, ställs frågan var alla berättelser och sånger kommer från. De regnar ner från himlen. De dyker upp ur underjorden. De kommer med besökare. De dyker upp på en restaurang. De kommer i drömmar. De kommer med en tornedaling som överlevt Titanic, från en främlingslegionär, från tyska kommendanter och inifrån författarens egna erfarenheter. ”Alldeles i slutet av inspelningen när det är dags att slå av kamerorna och ta avsked på Ounasvaara upptäcker vi något alldeles obegripligt. Vi stirrar upp mot himlen, vi stirrar på varandra och kameramännen, som står där lika häpna som vi. Från himlen dalar snöflingor. Men det är ju varmt ute och det finns inte ett moln så långt ögat når. ’Vad är det för något?’ undrar Katja. ’Inte är det snöflingor!’ säger jag. ‘Det är papper’, utbrister Katja. ‘A4’, viskar jag. ‘Slå på kamerorna!’ ropar Hasse. Vi ställer oss, går runt på Ounasvaara och samlar A4-ark, fulla med ord. ‘Det regnar ord’, säger Katja. ‘Och berättelser!’ ropar jag. ‘Och en sång’, säger Katja, ‘om marknaden.’ ‘Ingen idé att avsluta programmet med detta’, säger en av kameramännen, ‘det är … alldeles för otroligt … de kommer att säga att vi fejkat.’ Var kommer alla sånger, berättelser ifrån? När Katja Kettu och jag satt på Ounasvaara kom de från himlen.”

Denna berättelse om Finska kriget 1808-1809 utspelar sig i slott och soldattorp, i Torneå, Sankt Petersburg och vid Runebergs Virta bro. Här möter vi de legendariska officerarna, Sandels, von Döbeln och de tornedalska soldaterna i Torneå kompani, som frös och svalt och kunde allt blott ej sin humor svika. Den 3 maj 12.00 1808 överlämnades Sveaborg till ryssarna och då ristades den första bokstaven i svenska Tornedalens historia. "Jag är er krönikör; åter har jag gett er glimtar av tornedalska öden och äventyr, en berättelse. Jag har troget förmedlat vad jag själv har fått höra vid skogsbrynet i Virkamaa öster om Torneå, där det finns en ovårdad mossbevuxen minnessten över Finska kriget 1808-1809. Dit for jag en ensam en dag för att om möjligt få ett svar på min fråga om de länge sedan döda."

I denna berättelse, som handlar om ett uppmärksammat menedsmål i slutet av 50-talet, möter vi gränsmänniskans empatiska etik och gränsfilosofi, att varor, djur och människor förebådande EU fritt skall få flöda över gränsen. Denna inställning har under tvåhundra år i Tornedalen varit på kollisionskurs med överhetens lagar och bestämmelser. I gränslandet har smugglingens ideologi alltid varit godkänd verksamhet medan samhällets värdegrund tillåter att en familj på tio personer kastas ut ur sin egenhändigt nybyggda villa så att en poliskonstapel helt lagenligt på en exekutiv auktion kan tillskansa sig villan och flytta in där med fru och ett barn. "Polismannen Höökäri blev förnärmad och beskyllde mig för att tillhöra en kriminell släkt. Jag skrattade och undrade när gränsföretagande blivit kriminellt … Som gränsentreprenör verkade jag utifrån de gränsvärderingar jag fostrats till. Om han skötte sitt så skötte jag mitt. Så har vi levt här vid gränsen. Sade jag. Gränsvärderingar upprättades i sopimuskamari, gränsens tredje rum. Höökäri hånskrattade och påstod att han för sin del aldrig sett till något sådant rum. Jag sade att stora nollor inte rymdes där."

Kirunasvenskarna handlar om familjen Eriksson-Kalla som tillsammans med andra tornedalingar på 1930-talet reste från Kiruna till Sovjet, där de hamnade ”vid helvetets bakre vägg”. Berättelsen bygger på författarens samtal och intervjuer med Alice Eriksson-Kalla. ”Jag hade dåligt hjärta och ont i fötterna. Jag fick remiss till lasarettet i Umeå. När kallelsen damp genom brevinkastet blev jag rädd. Läkaren, som undersökte mig, påstod att jag gått i för trånga skor. När jag påstod att rädslan gett mig hjärtfel, sade läkaren att det inte kan ha varit så dåligt i Sovjetunionen."

Kirjoittajasta: Bengt Pohjanen har tidigare skrivit ungdomsböcker på svenska och meänkieli. Hans roman Land i lågor, Norstedts, 1992, var Augustprisnominerad. Bengt Pohjanen har skrivit den första romanen på meänkieli, Lyykeri, 1985. Berättelsen om den gråtande dockan kan läsas av barn, unga och vuxna.Bengt Pohjanen är Sveriges trespråkiga författare av romaner, pjäser, sånger, operor, lyrik och filmmanus. Han är filosofie doktor och hedersdoktor vid Uleåborgs universitet. Han är skaparen av meänkieli som skriftspråk.Kirjan esittelyteksti: ”Selma håller andan och lyssnar. Är det sant som de säger i byn, att det spökar i huset som mamma och pappa nyligen köpt? De säger att man kan höra ett barn gråta.” En docka som gråter? En gammal kvinna som en sen kväll i juni bultar på dörren? Hon pratar meänkieli som tioåriga Selmas föräldrar inte kan. De ropar på Selma som lärt sig meänkieli och kan tolka vad kvinnan säger. Är hon senildement? Hon söker en gråtande docka och en häst som dött för länge sedan. Aino, som kvinnan heter, får sova över och sedan börjar Selma och hon leta efter dockan ... Aino pratar ibland svenska, ibland meänkieli. Berättelsen är på båda språken.

Kotirannan jalanjäljilä, Pohjanen Bengt (runoeepos, meänkieli)Kirjoittajasta: Bengt Pohjanen oon kolmikielinen kirjailia, syntyny 1944 Alasessa Kassassa, Ruottin puolella, aivan rajan tuntumassa. Se assuu nykyhään Luulajassa. Pohjanen julkasi ensimäiset kaunokirjaliset tekstit 1973. Pitkän kirjailiauransa aikana se oon kirjottannu nelisenkymmentä romaania kolmela kielelä. Pohjanen pruukaa sanoa: ”Ko mie vaihetan kieltä mie vaihetan naamaria, persunaa, mutta en hypostaasia, olenollisuutta, mie olen aina sama ihminen ihmisestä - huolimatta kielestä, ihofäristä, uskonosta ja kulttuurista.” Pohjanen oon kans kirjottannu näytelmiä, filmikäsikirjotuksia, esseitä, pakinoita, lauluja ja arvosteluja. Pohjasen syntymäkieli oon meänkieli. Koulussa se oppi ruottin ja suomenkielen. Se oon luonu meänkielen kirjakielen. Hän oon filosofian tohturi ja Oulun yliopiston kunniatohturi. Se oon ollu Ruottin kirjailialiiton johtokunnan jäsen 1993-1999. Pohjanen oon saanuu suuren määrän palkintoja kirjallisesta työstä.Kirjan esittelyteksti: Oonkos runous jotaki jumalalista? Oon, Shelley meinaa. Se sisältää kaikki tietheet ja oon samala jotaki, mitä kaikki tietheet häätyvä ottaa huomihoon. Se oon kaiken aatossysteemin juurta ja kukkaa. Se antaa kuolemattomuutta kaikele mikä oon totta ja kaunista, ja ennen kaikkea se toppaa pakenevia oivaluksia, ilmestyksiä ja niin se muuttaa kaiken, mitä se koskettaa. Se oon olemassa siksi ko runo sen havattee. Niinku Meänmaa. Ilman Keksiä, oliskhaan sitä ja sen sielua? Syntyykös Meänmaa vielä enämpi tämän runoeepoksen myötä?

Dr Arne Runeberg från Helsingfors gjorde 1952 en resa i Tornedalen. Han visste inte mycket om oss, inte mer än vad han läst i Suomen heimot (Finlands stammar) som var en nationalistisk storfinsk tidning. Vad såg han? Vad upplevde han? När han betraktade den västra sidan av Torne älv kände han sig som i Lewis Carrolls Alice i Underlandet. För ögat såg den svenska sidan exakt likadan ut som den finska. Men det visade sig att där fanns en spegel och ett land bakom spegeln: svenska Tornedalen; några hundra meter bort, så nära och ändå på något sätt så ouppnåeligt. Så nära och så ouppnåeligt. Så annorlunda och så likt. Denna essäbok är något av en Carrolls spegel.

I detsamma small ett skott och Martti tog sig för buken och föll ihop. Erik kastade sig bakom en sten. ”Krypskytt”, stönade Martti, ”de är vid Iisakinmäki.” Erik kröp fram till honom, drog honom en bit i skydd, ställde sig på knä och vrålade rakt ut: ”Nicht schiessen, wir sind nicht Soldaten!” Ingen svarade. Tystnaden spred sig och var så kompakt att de hörde de sista asplöven darra vid kanten av naturängen. Där låg Martti och vred sig i plågor. Erik upptäckte till sin fasa att maginnehållet vällde ut ur det öppna såret som kulan hade slitit upp. Det var en sprängkula som träffat i sidan.

Unitas!Ja Vaslav Havelin putka, jossa yövyin toukokuussa 2018, vain yhen yön.Mitäs kautta sie, Vaslav, keskelä yötä tähhään tulit? Oven vai portin kautta? Kummatki oon ulkopäin sujetut ja lukitut.Mie tulin suljetun portin kautta ja lähen suljetun oven kautta tästä.Kukas sie olit, joka tulit ja paljastit tämän kaiken? Kukas sie olet?Mie olen poikkipuolinen, ajaton ja paikaton ja tässä miea asun, rajan kolmanessa tilassa, Sokrateksen atopoksessa, Anaximandroksen apeironissa, harmajassa pirtissä miinuksen ja plussan välissä, jota muka ei ole olemassa.Mie saan vannojat puhhuun. Ja aikakirjurit nukhuun.Nuku nuku Havelin putkassa!

KORPELANLIIKE on Meänmaan kohtaloita ja seikkailuja -sarjan neljäs osa. Sarja koostuu Bengt Pohjasen esseistä, kronikoista ja kertomuksista Meänmaalta - Tornionlaaksosta - ”Ruotsin vaietusta rämeiköstä”, jota edes Nils Holgersson ei ollut havainnut. Pohjasen esikoisromaani ilmestyi 1970-luvun alussa. Hän on kirjoittanut lauluja, näytelmiä, runoja, elokuvakäsikirjoituksia ja oopperoita, joissa hän on antanut äänen lukuisille hahmoille tässä Rajan kolmannessa huoneessa, missä poliittiset ja uskonnolliset utopiat, eksistentiaalinen uteliaisuus ja matkakuume ovat luoneet kerrassaan omintakeisen rajat ylittävän mentaliteetin - kielten ja kulttuurien sekamelskan. KORPELANLIIKE on ollut Ruotsin myyttisimpiä uskonnollisia liikkeitä. Bengt Pohjasen kuvaus korpelalaisuudesta pohjautuu sekä tutkimukselliseen tietoon että liikkeessä mukana olleiden haastatteluihin.”Vakuutin, etten ollut millään muotoa poliisin asialla. Mies tuli keittiöön, istuutui pöydän ääreen ja painoi päänsä alas. Nainen jatkoi kävelyään edestakaisin keittiössä. He katsoivat toisiaan. Mies nyökkäsi. Sekunnin kuluttua sain kokea yhden elämäni koskettavimmista hetkistä. Nainen meni polvilleen, painoi päänsä lattiaan, ja itki. Tuskinpa olen kuullut koskaan yhtä epätoivoista itkua. Hän itki painaen kasvonsa polviini. Hän itki kauan. Mies istui pöydän ääressä ja itki hiljaa. Minunkin poskillani valuivat kyyneleet, vaikken tiennyt vielä edes mistä oli kysymys. Mutta suru oli läsnä raskaana ja samalla kaunina vapauttavassa voimassaan. Tämän jälkeen nainen kertoi tarinansa tornionlaaksolaisittain itkuvirren muodossa, jonka kertosäe toisti sanoja: ”Me ei olla murhattu lastamme! Me ei olla koskaan saatu kertoa!”Päästän nyt hänet yhdessä toisten naisten kanssa vihdoinkin kertomaan ääneen yhdestä Tornionlaakson kohtaloiden ja seikkailujen vaietuimmista salaisuuksista - korpelanliikkeestä.

Han hade en dröm: att bli officer och FN-soldat i Gaza, men hamnade i eldstrid vid ett fort utanför Boden och tappade intresset. Han valde istället teologiska studier i Uppsala och hamnade mitt i 1968-rörelsen, som han som gränsgångare och gränsmänniska både tog avstånd ifrån och lät sig påverkas av. Han blev prästvigd och skulle få en tjänst i Robertsfors, men hamnade i kölvattnet efter gruvstrejken i Malmberget. Han skulle jobba som präst men hamnade som försvarsadvokat för kriminella. Inget blev som han tänkt sig men hans år som präst var fyllda med oväntade händelser och möten med starka personligheter. Bengt Pohjanen är på bästa berättarhumör i denna bok. Det är skratt och tårar, djup och reflektion. Gränsgångare -68 är en berättelse om Tidsandan, Zeitgheist, kanske hellre Tidsanden, som präglade en hel generation och gjorde att även motståndare till totalitära idéer på olika sätt blev fellow travelers, medlöpare. Bengt Pohjanens nya roman handlar om allt detta och mycket därtill. Språkets livskraft och den dråpliga och egensinniga humorn gör läsningen lustfylld. Utan denna berättelse skulle minnesåret 2018 halta betänkligt.

”Polismannen Höökäri blev förnärmad och beskyllde mig för att tillhöra en kriminell släkt. Jag skrattade och undrade när gränsföretagande blivit kriminellt … Som gränsentreprenör verkade jag utifrån de gränsvärderingar jag fostrats till. Om han skötte sitt så skötte jag mitt. Så har vi levt här vid gränsen. Sade jag. Gränsvärderingar upprättades i sopimuskamari, gränsens tredje rum. Höökäri hånskrattade och påstod att han för sin del aldrig sett till något sådant rum. Jag sade att stora nollor inte rymdes där.”

Bengt Pohjasen meänkielinen tarina Korpelanliikkeestä on 4-osainen kertomus kylmistä hypyistä, kiroamisviikosta, härkimysviikosta ja Kaanaan häistä.”Korpelanliike on yksi Meänmaan villeimmistä eesotoista. Tämä kirja kertoo huikaisevan tarinan liikkeestä, josta puhutaan ja huhutaan paljon vaikka tiedetään vähän. Bengt Pohjanen on syvästi perehtynyt hurmosliikkeen syntyyn, kehitykseen ja ajatusmaailmaan.Toivo Korpela oli lestadiolainen saarnamies Ähtäristä, erittäin lahjakas ja mukaansa tempaava, karismaattinen puhuja. Hän vaikutti Pohjois-Ruotsissa vuosina 1930-33. Korpelan poistuttua liike muuttui hulvattomaan suuntaan. Nuoret joivat, tanssivat ja järjestivät kokouksia odottaessaan kristalliarkkia, jonka piti viedä 666 pyhää Palestiinaan.Bengt Pohjanen kertoo tässä teoksessa, että liike sai ideansa Amerikasta, jonne Meänmaan miehiä matkasi Titanic-laivalla.”

SUOMEN SOTA 1808-1809 on kolmas osa sarjassa Meänmaan kohtaloita ja tapahtumia. Se muodostuu Bengt Pohjasen esseistä, kronikoista ja kertomuksista Meänmaan rajaseuduilta - Tornionlaaksosta - ”Ruotsin hiljaisilta soilta”, joita edes Nils Holgersson ei havainnut.Pohjasen esikoisteos ilmestyi jo 1970-luvulla. Siitä lähtien hän on kirjoittanut romaaneja, lauluja, näytelmiä, runoja, elokuvia ja oopperoita tehden niillä tilaa lukemattomille äänille Rajan kolmannesta huoneesta, missä poliittiset ja uskonnolliset utopiat, eksistentiaalinen uteliaisuus ja matkakuume ovat luoneet liki oman rajat ylittävän mielen Meänmaan monikielisessä ja monikultturisessa miljöössä.Tarina Suomen sodasta 1808-1809 nousee niin hovin kuin sotilastorppien savupiipuista, Torniossa, Pietarissa ja Runebergin Koljonvirran sillalta. Kohtaat legendaariset sotilaat, Sandelsin, von Döbelnin ja Tornion kompanian Väylänvarren sotilaita, jotka kylmässä kärvistellen saattoivat tehdä mitä tahansa paitsi heittää pois hersyvää huumoriaan. Toukokuun 3. päivänä klo 12.00 v. 1808 Suomenlinna luovutettiin venäläisille, ja silloin piirrettiin Ruotsin puolen Tornionlaakson historian ensimmäiset kirjaimet.

KIIRUNANRUOTSALAISET kertoo Eriksson-Kallan perheestä, joka matkasi yhdessä muiden tornionlaaksolaisten kanssa Kiirunasta Neuvostoliittoon, missä he joutuivat ”helvetin peräseinälle”. Kertomus perustuu kirjailijan käymiin keskusteluihin ja haastatteluihin Alice Eriksson-Kallan kanssa.KIIRUNANRUOTSALAISET on toinen osa sarjassa Meänmaan kohtaloita ja seikkailuja, joka koostuu Bengt Pohjasen esseistä, kronikoista ja kertomuksista Meänmaan rajamaasta - Tornionlaaksosta - ”Ruotsin hiljaisesta jängästä”, jota edes Nils Holgersson ei huomannut matkallaan. Pohjanen on antanut 1970-luvun alusta lähtien lukemattomien äänien kuulua romaaneissa, lauluissa, näytelmissä, runoissa, lyhytelokuvissa ja oopperoissa tässä Rajan kolmannessa huoneessa, missä poliittiset ja uskonnolliset utopiat, eksistentiaalinen uteliaisuus ja matkustamisenhalu ovat luoneet aivan oman, rajan ylittävän mentaliteettinsa ja rikastavan vaikutuksen alueen monien kielien ja kulttuurien välillä.

KOHTALONYÖ -44 on 1. osa sarjassa Meänmaan kohtaloita ja seikkailuja. Meänmaa - Tornionlaakso - on pitkään ollut ”Ruotsin hiljaista rämettä”, jota edes Nils Holgersson ei huomannut Ruotsin matkallaan. Kirjailija Bengt Pohjanen debytoi 1970-luvun alussa. Siitä lähtien hän on romaaneissa, lauluissa, näytelmissä, runoissa, lyhytelokuvissa ja oopperoissa antanut lukemattomien äänten kuulua tässä Rajan kolmannessa huoneessa, missä poliittiset ja uskonnolliset utopiat, eksistentiaalinen uteliaisuus ja halu matkustella ovat luoneet aivan omanlaisensa, rajat ylittävän mentaliteetin ja rikastuttaneet alueen monien kielten välistä interferenssiä.Tämän kertomuksen tapahtumat sijoittuvat muutamaan syksyiseen päivään 1944 Ruotsin ja Suomen rajalla. Syyskuun neljäntenä päivänä aseet hiljenivät Neuvostoliiton ja Suomen välillä, mutta maa oli tulikuumaa, tilanne jännittynyt ja sekava. Suomen vähävoimaisempi armeija oli tosin pitänyt asemansa ja pysäyttänyt Neuvostoliiton joukot Pohjolan verisimmässä taistelussa Tali-Ihantalassa kesällä 1944, mutta Molotovin ja Stalinin vaatimukset olivat kovat. Suomen liittolaisten, saksalaisten, oli poistuttava maasta viimeistään 15. syyskuuta ja jäljellä olevat oli eristettävä ja lähetettävä Neuvostoliittoon. Tulisiko Puna-armeija Suomeen? Vain harvat tiesivät, että oli olemassa aikaraja, joka oli menossa umpeen...