Bengt Samuelson

Aleksandr Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitjs liv, i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Solzjenitsyns mästerverk En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar om den mänskliga förmågan att uthärda även de mest nedbrytande förhållanden. Romanen är - mitt i den väldiga bedrövelse som beskrivs - en oerhört positiv skildring av individens stora inneboende kraftresurser. Boken är en hyllning till den mänskliga livsviljan och överlevnadsförmågan. Huvudperson är Solzjenitsyns alter ego Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, som dömts till tio års straffarbete i ett sovjetiskt arbetsläger. En dom som vid minsta förseelse mot ordningsreglerna kan backas på med ytterligare tio år, eller tjugo. Tanken är att fången inte ens ska kunna glädja sig åt att hans strafftid med säkerhet krymper för var dag som går. Berättelsen utspelas på en enda dag, en dag som många andra. Fångarna väcks av reveljen klockan fem. Efter en mager frukost marscherar de iväg till en byggarbetsplats för att mura i 27 graders kyla. Kanske kan Sjuchov utverka någon liten förmån idag, en extra skål soppa, en extra bit bröd. Han håller noga reda på sin personliga sked som han förvarar i stövelskaftet. Arbetet är nedbrytande hårt. Filtstövlarna utgör inte mycket till skydd mot kylan, vantarna är tunna. Varje arbetslag består av 20 man som övervakas av den som utsetts till lagchef och ansvarar för att dagens beting genomförs. Det finns ingen möjlighet att smita undan, att inte jobba hårt. Gång på gång ställs fångarna upp för att räknas, trots att de är omgivna av ödemark och inte har någonstans att fly. Sjuchov är fyrtio år, han har varit där i åtta. Två gånger per år får han brev hemifrån, från sin fru. Han har två vuxna döttrar, hans son är död. En gång var han snickare, nu är han enbart fånge. Hans tandrad är gles. Han läspar. Sjuchov är inställd på att överleva, på att ta sig igenom. Han är närvarande, han lägger märke till allting, han är skärpt. Det är en stor skillnad mellan att bara vara och att vara skärpt. Bara den som hela tiden är skärpt klarar sig. Solzjenitsyn vet vad han talar om, allt detta är självupplevt, han satt själv i arbetsläger i Kazakstan under samma förhållanden som sin romanfigur. Boken blev avgörande för att han tilldelades 1970 års Nobelpris i litteratur. Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson. Aleksandr Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitjs liv i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. ISBN 978-91-7742-587-8. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 176 sidor.

OBS! NYÖVERSÄTTNINGEN! Superklassikern romanen Skriet från vildmarken av Jack London i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Skriet från vildmarken är världslitteraturens mest uppmärksammade skildring av hundens vilda själ. Den handlar om den stora, kraftiga blandrashunden Buck som rövas bort från sitt liv som familjehund i Kalifornien och hamnar som draghund under guldruschen i Alaska, där de hårda tagen gäller. Där vildmarken kallar. Boken har kommit i otaliga utgåvor världen över, ofta omstöper man den till förkortad och förenklad ungdomsbok, vilket är att göra boken en otjänst. Originalversionen (som Bakhåll utgår ifrån) är en litterärt högstående roman. Den är filosofiskt avklarnad och insiktsfull, på samma gång som den är råbarkad och hard-boiled, baserad i självupplevd verklighet. En lysande och genuin klassiker. Jack London vet vad han talar om. Han var med i den berömda guldruschen 1897-98 när lycksökare och äventyrare från hela världen sökte sig till nordvästra Kanada ditlockade av rykten om lättvunna rikedomar. Den lilla orten Klondike i delstaten Yukon som haft omkring femhundra invånare växte på två år till en medelstor stad med en befolkning på över trettiotusen. Stora summor pengar var i omlopp. Guldgrävarnas fynd vandrade lika snabbt över till de omgivande affärsmännen, hundhandlarna, värdshusvärdarna, bordellägarna. Väldiga förmögenheter kunde hastigt byta ägare vid spelborden. Guldgrävarna letade sig ut i skogarna och utmed flodfårorna. Hundspannet var transportmedlet som fungerade bäst. Hundarna förmådde dra både mannar och tung utrustningen i hög fart över väglösa snövidder. Romanens centralfigur är den före detta fridsamma hemmahunden Buck som under guldruschens strapatser förvandlas till något annat, till en starkare, tåligare, vildare version av sig själv. En varelse han har släktskap med hundratals generationer bakåt i tiden. Det som suger tag i honom, det han djupast lystrar till är ett ociviliserat lockrop som får honom att känna sig som en fri, otämjd hund. Det är lockropet från vildmarken - The Call of the Wild. Jack London (1876-1916) kom från fattiga omständigheter i Kalifornien och fick kämpa sig fram till skolgång och bildning. Under sitt blott fyrtioåriga liv författade han närmare femtio romaner och novellsamlingar. Han var också undersökande journalist, krigskorrespondent och politiskt aktiv socialist. För eftervärlden är han främst känd för sina vildmarksskildringar.

Maksim Gorkijs mästerverk den självbiografiska romanen Mina universitet i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Mina universitet handlar om hur författaren som ung reser till Kazan för att studera vid universitetet trots att han inte har pengar till det. Han hankar sig fram bland samhällets mest utsatta. En vän som arbetar som korrekturläsare på en tidning har vänt på dygnet och sover på dagarna - och lånar ut sin säng så att Maksim kan sova i den på nätterna. Men studierna blir eftersatta, istället blir det desto mer av umgänge med det fattiga folkets många original. Gorkij flackar runt. Han stuvar på Volgas pråmar, han är bodbiträde i en bybutik, han bakar kringlor i ett källarbageri, han rensar i trädgårdar, han får jobb på fiskfabrik. Gorkijs verkliga universitet, alltså det som skänker handfast kunskap och vishet, visar sig vara livet självt. "Det är tyst i staden. Men bara nästan - i närheten hörs en portvakts sopkvast, och kvittret från yrvakna sparvar." "När man studerar hur en människa uppträder när hon är helt ensam med sig själv, kan man tro att hon har mist förståndet." "Svarta höstmoln stockar sig över floden. Runt omkring oss anar vi ingenting mer än mörkrets stilla rörelse, som suddar ut strandlinjen, det verkar som om hela jorden smälter i den, förvandlas till rök och vatten, oavbrutet, oändligt, med hela sin massa strömmande någonstans långt ner i ett tomt, stumt djup, där det varken finns sol, eller måne, eller stjärnor." De människor han lär känna är personligheter ur det ryska folkdjupet. Alla är alltså unika och udda. Råbarkade män, kroppsarbetare som förmår hugga i, spensliga intellektuella pojkar, ömsinta, förtvivlade, kvinnor som kämpar för att få omöjligheter att gå ihop, unga, gamla. Samtliga skildrade med oerhörd närhet, med psykologisk klarblick. Mina universitet är en berättelse om frigörelsen från barndomen, om att ta det fulla ansvaret för sig själv och sina handlingar, att lära sig göra de rätta valen, gå den svåra vägen om man måste, lita till sin egen förmåga, om vänskapens värde. Romanen Mina universitet av Maksim Gorkij. Nyöversättning och efterord Bengt Samuelson. ISBN 978-91-7742-563-2. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 176 sidor.

NYÖVERSÄTTNING! Antoine de Saint-Exupérys legendariska bok Lille Prinsen i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Lille Prinsen är en av alla tiders mest omtalade och omtyckta barnböcker, en verklig modern klassiker. Att kalla den för barnbok är för övrigt en sanning med modifikation eftersom den lika mycket är en bok för vuxna. En sofistikerad bok full av kloka funderingar, en livsfilosofisk tankebok som man gärna plockar fram och läser en gång till. Den lilla märkliga boken känns på något underligt vis outtömlig, det känns alltid som om den har nya klurigheter att förmedla, bara man läser den med ett öppet sinne. Den publicerades för första gången 1943 och har sedan dess ständigt varit en bestseller på otaliga språk i otaliga utgåvor världen över. Det är en ära och en glädje för Bakhåll att nu kunna presentera en nyöversatt svensk utgåva. Boken handlar om en pilot som är ute på ensamflygning över Sahara. Han får motorfel och tvingas nödlanda på sanddynerna. När han försöker reparera flygplanet upptäcker han en pojke med gyllengult lockigt hår alldeles ensam i öknen, hundratals mil från bebodda trakter. Pojken visar sig vara en prins från en annan planet, eller rättare sagt från en väldigt liten asteroid som inte rymmer något mer än tre knähöga vulkaner, varav två är aktiva. Där, på asteroid B 612, bor Lille prinsen tillsammans med sin vän, en ytterligt ömtålig ros. Men nu har han kommit till Jorden på besök. Lille prinsen vägrar att svara på pilotens nyfikna frågor, det verkar inte vara hans sak att svara på frågor, men han berättar en hel del om de olika mycket små planeter (de flesta befolkas endast av en enda person) som han har besökt under sin långa resa genom rymden... Författaren till denna unika bok, Antoine de Saint-Exupéry, var både flygare och författare. Han flög postflyg på 1920-talet i Europa, Afrika och Sydamerika. Han debuterade som författare med Postflyg Syd 1929. Under början av andra världskriget flög han i franska flygvapnet. Efter Frankrikes kapitulation flög han för motståndsrörelsen. I juli 1944 startade han från Korsika för en spaningsflygning – och försvann spårlöst. Inte förrän år 2000 hittades delar av hans flygplan utspridda över ett stort område på havsbottnen utanför Marseilles. Hur han förolyckades, vad som egentligen hände, är fortfarande okänt. Saint-Exupérys berömda berättelse om Lille prinsen är en märklig bok som trotsar all genrebestämning. Det är lika mycket en barnbok för vuxna som en allvarlig bok om vuxenvärlden för barn. En tidlös bok som fängslar generation efter generation. "Det som gör öknen så vacker, sa Lille prinsen, är att den gömmer en brunn någonstans."

Hermann Hesses roman Österlandsfärden i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Huvudpersonen i Hermann Hesses berättelse har initialerna H. H. Han är musiker ”och sagoförtäljare”. Han tillhör en orden, en hemlighetsfull sammanslutning som i århundraden sökt efter livets mening. Tillsammans med sina ordensbröder ger han sig ut på en vandring – målet är Österlandet. De vandrar genom tid och rum, genom fiktion och verklighet. Den hemlighetsfulla sammanslutningen är verkligen mycket hemlighestfull, så hemlighetsfull att deltagarna själva aldrig får riktigt klart för sig vart de är på väg eller hur långt de har kvar, inte heller kan de ha en uppfattning om hur många som anslutit sig, de vet inte ens om den som tycks vara ledare verkligen är det. Ändå är det viktigt för dem att fortsätta vandringen, allt görs i hopp om att det finns ett mål värt att sträva mot. Hesse var själv noga med att berättelsens gåtfullhet är avsiktlig, det förklarade han i ett brev till en kollega. Han menade att symboliken i romanen kommer att nå fram till läsaren utan att den behöver förklaras. Det handlar bara om att öppna sina sinnen, ta emot bilderna och sluka deras mening, vad de nu kan bjuda på av likheter med livet. Effekten kommer att inställa sig omedvetet. När boken skrevs var Hesse nykär. Efter två urspårade äktenskap hade han funnit kvinnan som skulle bli hans kärlekspartner för resten av livet, Nino Dolbin. Hon var konsthistoriker, expert på antiken, forskare, föreläsare, allmänkulturellt intresserad och intellektuell på Hesses vis. De gifte sig 1931, samma år som Österlandsfärden skrevs klar, och flyttade till den pampiga villa som döptes till Casa Hesse i Montagnola i Schweiz, med hänförande utsikt över Alperna. Hesse tilldelades Nobelpriset i litteratur 1946. På Bakhåll har vi tidigare utgivit fyra av hans romaner – Demian, Knulp, Gertrud och Brunnsgästen – nu kommer Österlandsfärden. Hermann Hesses kortroman Österlandsfärden. Översättning och efterord Bengt Samuelson. ISBN 978-91-7742-536-6. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 96 sidor.

OBS! NYÖVERSÄTTNINGEN! Superklassikern romanen Skriet från vildmarken av Jack London i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Skriet från vildmarken är världslitteraturens mest uppmärksammade skildring av hundens vilda själ. Den handlar om den stora, kraftiga blandrashunden Buck som rövas bort från sitt liv som familjehund i Kalifornien och hamnar som draghund under guldruschen i Alaska, där de hårda tagen gäller. Där vildmarken kallar. Boken har kommit i otaliga utgåvor världen över, ofta omstöper man den till förkortad och förenklad ungdomsbok, vilket är att göra boken en otjänst. Originalversionen (som Bakhåll utgår ifrån) är en litterärt högstående roman. Den är filosofiskt avklarnad och insiktsfull, på samma gång som den är råbarkad och hard-boiled, baserad i självupplevd verklighet. En lysande och genuin klassiker. Jack London vet vad han talar om. Han var med i den berömda guldruschen 1897-98 när lycksökare och äventyrare från hela världen sökte sig till nordvästra Kanada ditlockade av rykten om lättvunna rikedomar. Den lilla orten Klondike i delstaten Yukon som haft omkring femhundra invånare växte på två år till en medelstor stad med en befolkning på över trettiotusen. Stora summor pengar var i omlopp. Guldgrävarnas fynd vandrade lika snabbt över till de omgivande affärsmännen, hundhandlarna, värdshusvärdarna, bordellägarna. Väldiga förmögenheter kunde hastigt byta ägare vid spelborden. Guldgrävarna letade sig ut i skogarna och utmed flodfårorna. Hundspannet var transportmedlet som fungerade bäst. Hundarna förmådde dra både mannar och tung utrustningen i hög fart över väglösa snövidder. Romanens centralfigur är den före detta fridsamma hemmahunden Buck som under guldruschens strapatser förvandlas till något annat, till en starkare, tåligare, vildare version av sig själv. En varelse han har släktskap med hundratals generationer bakåt i tiden. Det som suger tag i honom, det han djupast lystrar till är ett ociviliserat lockrop som får honom att känna sig som en fri, otämjd hund. Det är lockropet från vildmarken - The Call of the Wild. Jack London (1876-1916) kom från fattiga omständigheter i Kalifornien och fick kämpa sig fram till skolgång och bildning. Under sitt blott fyrtioåriga liv författade han närmare femtio romaner och novellsamlingar. Han var också undersökande journalist, krigskorrespondent och politiskt aktiv socialist. För eftervärlden är han främst känd för sina vildmarksskildringar. Skriet från vildmarken av Jack London. ISBN 978 91 7742 525 0. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband. 144 sidor.

Hermann Hesses kortroman Brunnsgästen i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Hermann Hesse kom till den pittoreska kurorten Baden i kantonen Aargau i Schweiz första gången i maj 1923. Han var fyrtiofem år gammal, nyskild med tre barn och väletablerad författare med sin definitiva genombrottsroman Siddhartha bakom sig. Nu var han på kurort för att vila upp sig – och hamnar en författare i en så speciell miljö så nog blir det en bok. Vistelsen i Baden blev en kort, kärnfull roman. Med sin vassa humor och träffsäkra personteckning har Brunnsgästen blivit en av Hesses mest personliga böcker. Verenahof var ett av de mest välrenommerade kurhotellen i Baden, vackert beläget vid en krök av floden Limmat. Den lilla staden på knappt tiotusen invånare åtnjöt ett gott rykte som hälsokurort ända sedan romersk tid genom sina ”Aquae Helvetiae”, ett tjugotal heta källor som finns beskrivna hos Tacitus. Verenabadet var ursprungligen ett medeltida gemensamhetsbad. Det något radioaktiva svavel­haltiga koksalt- och kalciumsulfatrika vattnet med en temperatur kring 48 grader var för Hesses reumatiska besvär den ideala läkekuren. Hesse måste rimligen tillhöra anläggningens mest känsliga och ömhudade gäster, både i bokstavlig och överförd bemärkelse. Han irriterar sig på det mesta, det minmala bullret i den annars nästan knäpptysta miljön, det frustrerande beteendet hos de troligen mycket beskedliga övriga brunnsgästerna – sådana komplikationer som en konstnärssjäl alltid måste uthärda och som ständigt leder till nya ifrågasättanden av vad hela livet går ut på. ”Livet är inte ett aritmetiskt problem eller en geometrisk figur, utan ett mirakel. Så har det varit under hela mitt liv: allt kom tillbaka, samma behov, samma önskningar och nöjen, samma frestelser, hela tiden slog jag huvudet i samma kant, stred mot samma drakar, jagade efter samma fjärilar, upprepade ständigt samma konstellationer och tillstånd, och ändå var det ett helt nytt spel, alltid vackert, alltid farligt, alltid spännande.” Hermann Hesse (1877–1962) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1946. På Bakhåll har vi tidigare utgivit tre av Hesses romaner – Demian, Knulp och Gertrud – här är Brunnsgästen.

En novellsamling av den störste berättaren av dem alla - Fjodor Dostojevskij - som fått titeln Krokodilen. I översättning och med efterord av Bengt Samuelson. Denna volym i vår utgivning av Dostojevskijs verk i nyöversättning innehåller tre briljanta långnoveller: Krokodilen handlar om Ivan Matveitj och hans hustru Elena Ivanovna som beger sig till Passagen vid Nevskij Prospekt i Petersburg för att beskåda en livs levande krokodil som där visas upp för allmänheten... En olustig historia handlar om statsrådet Ivan Iljitj Pralinskij som en kväll efter att ha druckit champagne med några kollegor kommer förbi hos sin underlydande Porfirij Pseldonimov som gift sig och håller bröllopsfest. Ivan Iljitj får den ljusa idén att stiga in oanmäld på festen. "Vad skulle väl vara enklare, och samtidigt mera storslaget än en sådan handling?" Den saktmodiga är berättelsen om en ung kvinna som gifter sig med en pantlånare och hjälper honom med arbetet i pantbanken. Äktenskapet är till att börja med lyckligt men snart är det något som inte riktigt stämmer. "Pantlånare, säger ni, precis som alla andra. Och vad är det för konstigt med pantlånare? Det måste alltså ha funnits en anledning till att den storsintaste av människor blev pantlånare?" Alla tre berättelserna är skrivna av en Dostojevskij i sitt esse. Han har återvänt till Petersburg efter tio års förvisning i Sibirien. När han kommer tillbaka är han en annan man än när han som 28-åring förvisades, framför allt har han ett närmast outtömligt förråd av berättelsematerial inom sig. I dessa tre sylvassa historier visar han särskilt sin satiriska udd mot de privilegierade översittarfigurer som fortfarande - trots de begynnande reformerna av det ryska samhället - var allt annat än jämlika, utan tvärtom obekymrat arroganta och överlägsna mot sina medmänniskor. En olustig historia publicerades första gången i brodern Michails tidskrift Vremja. Tidskriften fick en kortvarig existens 1861-1863 innan censurmyndigheten tvingade den att stänga ner. Michail kunde snart starta en ny tidskrift, Epocha, och där hann bland annat Krokodilen publiceras innan både Michails yrkesbana och levnad tvärt tog slut - han dog ung 1864. Den saktmodiga lät Fjodor trycka 1876, den ingick i hans stora projekt En författares dagbok.

"En Dostojevskij i högform. En annorlunda klassiker!" (Yukiko Duke, Gomorron Sverige, SVT) Fjodor Dostojevskijs oerhört intensiva berättelse Anteckningar från underjorden i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Detta är ett av Dostojevskijs mest omtalade verk. Huvudpersonen är en fyrtioårig man som inte kan förlika sig med att världen omkring honom är förljugen och idiotisk. Det mesta retar gallfeber på honom. Han är en outsider, en obekväm enstöring på sin arbetsplats, han är den som inte står ut med att se alla dessa översittare spatsera på gatan. Särskilt en officer som skramlar med sin sabel väcker hans oförblommerade ilska. Till slut får han nog. I porträttet av denne tvärvigg, denne besvärlige särling, denne man med orimligt höga anspråk på allt och alla har Dostojevskij gestaltat både konstens och samhällets eviga och mest olösliga problem - detta att de vackra idealen i själva verket är ouppnåeliga, att allt istället handlar om att hitta en acceptabel roll i det bristfyllda, hitta ett godtagbart sätt att ta sig helskinnad igenom vardagen. Dostojevskij varken skönmålar livet eller fördystrar det. Dostojevskijs blick är klar.I hans molande mörker finns alltid en strimma av ljus, en strimma som är skir och tunn men så klar att den rentav bländar... I prostituerade Lisa ser huvudpersonen en frände: "Människor dricker ju av förtvivlan: och jag har kommit hit av samma orsak - av förtvivlan. Tala då om för mig vad poängen är med detta? Du och jag var tillsammans alldeles nyss, och under hela tiden sa vi inte ett ord till varandra, och inte förrän efteråt började du studera mig ingående som om du varit mindre vetande, och jag gjorde detsamma med dig. Är detta verkligen kärlek? Är det på det viset två människor ska komma samman? Det är vidrigt, varken mer eller mindre! - Ja! instämde hon hastigt i vass ton. Jag blev förvånad över detta hastiga Ja. Kunde det betyda att samma tanke hade kretsat i hennes huvud alldeles nyss när hon betraktade mig? Kunde hon rentav äga en egen tankeförmåga? 'Herregud, det var inte illa, då finns här kanske någonting som förenar oss', tänkte jag."

Fjodor Dostojevskijs roman Netka Nezvanova i översättning och med efterord av Bengt Samuelson. Den 23 april 1849 fick den 28-årige Dostojevskij (redan då erkänd författare som gjort succé med sin debutbok Arma människor) oväntat besök i gryningen. Det var tsarens hemliga polis som arresterade honom som medlem av den konspiratoriska Petrasjevskijkretsen, som han i själva verket hade lämnat ett halvår tidigare. Alla böcker och papper konfiskerades, men under den långa tiden i rannsakningshäkte i Peter-Paulfästningen i Sankt Petersburg fick Dostojevskij tillgång till sina manu­skript och till penna och papper som hans vänner försåg honom med. Verket han arbetade med var romanen Netka Nezva­nova. En känslostormande - och storartad! - roman om en liten flicka och hennes galna geni till styvfar. På samma gång en berättelse om hur fattigdomens hårda villkor kan göra konstnärens kall lika hjärtskärande angeläget som fullständigt omöjligt. Netkas styvfar Jefimov är violinist och påstår själv att han är historiens främste i sitt yrke. Tyvärr är han missförstådd och motarbetad och har bränt sina broar till stadens samtliga kapellmästare. Han har begåvats med en stor naturlig talang, men inte med den energi som är framgångens förutsättning. Han tvingas hela tiden intala sig själv att han duger, men han saknar modet att sätta sig själv på prov. Hans mindre begåvade kamrat lyckas genom hårt arbete nå en position som känd och respekterad musiker, men Jefimov kan aldrig lyfta sig ur sin misär, han parasiterar på sin sjuka hustru, som han gift sig med för att komma åt hennes blygsamma besparingar, hustrun som tvingas försörja sin man och dottern med tillfällighetsarbeten. Den stackars hustrun är den enda som drar in pengar till familjen, till deras hem, den lilla enrumslägenheten där uppe på vinden. Det är bara Netka som tror på Jefimov.

Fjodor Dostojevskijs roman Den evige äkta mannen, i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. Boken tillkom när Dostojevskij var 48 år och lyckligt gift med sin andra hustru Anna Grigorjevna. De levde sedan en tid på resande fot i Europa, för tillfället hade de slagit sig ner i Dresden. Dottern Ljubov var nyfödd, hon som senare skulle bli känd under namnet Aimé e. Ekonomiskt sett var situationen bister, bland annat på grund av Dostojevskijs spelbesatthet. Hade de pengar spelade han strax bort dem på roulett. Romanen Idioten hade kommit ut samma år, arvodet var redan förbrukat. Men känslomässigt var situationen ändå god, makarna älskade varandra innerligt och den nyblivne faderns glädje över den lilla dottern var gränslös. Under denna förhållandevis lyckliga tid skrev Dostojevskij romanen Den evige äkta mannen – som anses vara ett av hans mest formfulländade verk. Flera kritiker och litteraturforskare har pekat på den närmast klassiska berättarformen som på ett avgörande sätt skiljer sig från hans tidigare arbeten, inte minst den nyligen avslutade smått kaotiska Idioten. Romanens huvudperson Veltjaninov har dragit sig tillbaka från sitt tidigare vidlyftiga umgängesliv men då och då rör han sig i vimlet i Sankt Petersburg och upptäcker att han allt oftare stöter samman med ett ansikte han inte riktigt kan placera, en mystisk man som nästan verkar förfölja honom – Dostojevskij berättar på sitt mästerliga vis om hur dessa båda kontrahenter genom ödets krafter förs allt närmare varandra. Den mystiske mannen visar sig vara Pavel Pavlovitj, en stackare som Veltjaninov i högsta grad haft att göra med tidigare. Det är Pavlovitj som är "den evige äkta mannen" – nämligen en stackars krake som verkar vara närmast predestinerad att bli bedragen av varje kvinna han gifter sig med. Han är inte biologisk far till sin dotter Liza, vilket är en smärta och en smälek för honom. Ändå är det hos Lizas verklige far, nämligen Veltjaninov som han söker stöd när han är i knipa... Berättelsen är i sin – för Dostojevskij så typiska – stora människokännedom både tragisk och komisk, både absurd och realistisk. Den rankas som en av den store mästarens mest fascinerande romaner. Boken ingår i Bakhålls vit av Dostojevskijromaner i nyöversättning av Bengt Samuelson. De föregående är: Spelaren (som utkom 2003), Dubbelgångaren (2004), Döda huset (2007), Vita nätter (2008), Förödmjukade och förnedrade (2010), Farbrors dröm (2010), En liten hjälte (2011), Värdinnan (2011) och Folket i Stepantjikovo (2012). "En ytterst njutbar och elegant översättning. Detta är tveklöst en kulturgärning av stora mått!" Crister Enander, Helsingborgs Dagblad