Björn Axlund

Error. Egentligen har jag inget förhållande till detta ord, utom att det liknar mitt förnamn, men det finns också en tanke som har med mitt sätt att måla att göra. Att något ska gå fel för att resultatet ska bli en målning. Att om felet inte kommer av sig självt så måste det framkallas. Ovanpå felet kan så någonting annat än det jag hade kunnat tänka ut på förhand uppstå, något annat är det jag redan visste. Det man redan vet är inte det man söker. Att måla sig fram till en ny tanke. Antingen i en hel bilds utsaga, eller i en enstaka detalj. ”I konsten motsvaras resultat av den svårighet man lyckats göra sig”, sade Jean Auguste Dominique Ingres på artonhundratalet. Att läsa sånt vid en tidig punkt i ens bana kan vara skadligt. Men också mer än givande. Henri Michaux sa ”om du är en man stadd att misslyckas, misslyckas därför inte hur som helst.” Så många gånger som jag stått med penseln i hand och precis innan misströstan fått mig att invertera hört den där rösten i mitt öra - Ja, ja, men inte hur som helst! En gyllene krycka att fatta, och om Du fortsätter, då, så kanske... Hjältarna i mitt måleriska liv; Karl Isaksons tidiga måleri; ”flicka” med rosa band, förebilderna Siri Derkert och Vera Nilsson, Eric Hallströms ”Rörstrands porslinsfabrik”, göteborgsk kolorism, Francisco de Goyas ”Rita Luna” i Paris 1979, de ryska ikonernas färger och mystik. Till denna bok ville jag inte en biografi, frågade i stället fyra författare om att dyka ned i ett verk de av olika anledningar har ett speciellt förhållande till; Björn Axlund om ”Escape”, vernissagebild på min utställning i densammes galleri år 2000, Annika von Hausswolff om ett porträtt föreställande Natalia Goncharova som hon har hemma sedan vi bytte verk med varandra år 2006, Bengt Jangfeldt om Kazimir och Una Malevitj; en konstnär och tid som han vet en hel del om tillika en målning som finns i familjens ägo sedan 2008 och Marita Jonsson som 2016 såg ”02.15” i affischform, inglasad och dammig, med en hög böcker och en stapel gosedjur framför och ändå trängde den fram till hennes hököga. Därför att de texterna skulle jag själv vilja läsa.

Dagboksanteckningar och bilder 1983-2000 Galleri Axlund på Stortorget 5 i Gamla Stan i Stockholm kom under sina drygt 16 år och imponerande 150 utställningar att bli ett begrepp i huvudstadens konstliv. Björn Axlund drev en uttalat personlig linje och visade en rad av landets ledande konstnärer. Många av dem kom från Göteborg och Västsverige, liksom andra som nu är orättvist bortglömda. Galleriet tillvann sig stor respekt från publik, kritiker och inte minst från konstnärerna själva. Björn Axlund förde under dessa år noggranna dagboksanteckningar om utställarna, recensionerna och besökarnas reaktioner. Därför blir denna personliga och generöst illustrerade volym något av en alternativ, nutida konsthistoria; med pennan förd från oförväntat håll engagerat och insiktsfullt. Läsaren får en bild av tidens konstklimat och av oanade möten mellan galleristen, konstnärerna, kollegerna, kritikerna och de besökande konstälskarna. Björn Axlund är uppväxt och bosatt i Stockholm. 1984 startade han sitt galleri i Gamla Stan, driven av sitt stora konstintresse. Därmed bytte han också radikalt levnadsbana genom att lämna en ledande arbetsbefattning inom näringslivet för att bli gallerist. Detta är något som han själv aldrig har ångrat och något som konstnärerna, konstälskarna och konstkritikerna påtagligt uppskattade under alla år.-------------------------"Det är en viktig dokumentation som han har sammanställt och det omfattande bildmaterialet bjuder på rikliga höjdpunkter." Susanna Slöör, Omkonst

Utvald av Svensk Bokkonst som en av de 25 mest framstående exemplen på svensk bokproduktion 2002. Andra tryckningen (april 2003) med finkorrigeringar av bildernas färgåtergivning och uppdaterad catalogue raisonné. Åke Göransson räknas idag till en av våra mest betydande 1900-talskonstnärer, men hans konst skulle troligen till stor del fortfarande ha varit okänd, om det inte varit för den sensationella upptäckten av större delen av hans produktion i en kökssoffa i Göteborg 1940. Åke Göransson själv var vid denna tidpunkt intagen på Lillhagens sjukhus och ovetande om det intresse hans målningar väckte på de utställningar som ordnades i Stockholm och Göteborg. Björn Axlund berättar här i det första mer omfattande verket om Åke Göransson initierat om hans livsöde och konst. I boken finns även en catalogue raisonné som upptar 242, samtliga idag kända, oljemålningar av Åke Göransson.