Carl-Göran Heidegren

Människan gör samhället – formar, utvecklar, bevarar. Men samhället gör också människan – människan formas och utvecklas i och genom samhället. Detta är den klassiska sociologins stora insikt. Sociologins klassiker presen­terar tjugotvå sociologiska tänkare som med stor spänn­­vidd varierar denna grundläggande sociologiska insikt som i dag äger större giltighet än någonsin.Sociologins klassiker presenterar grundfrågor och centrala begrepp hos klassiker, från Auguste Comte till Alva och Gunnar Myrdal. Unika särdrag behandlas liksom likheter med andra klassiker. Boken betonar den klassiska sociologins aktualitet för analysen av vårt eget samhälle. Ett syfte med antologin är att vidga förståelsen av klassisk sociologi och inkludera dem som tidigt skrev viktiga sociologiska verk men som av olika anledningar inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. I många av bokens kapitel presenteras sociologiska tänkare för första gången på svenska.Sociologins klassiker vänder sig till studenter i sociologi och annan samhälls- och beteendevetenskap på grundnivå. Boken kan med fördel utgöra grunden för hur hela kurser organiseras. Den är också lämplig för studenter och forskare som söker introduktioner till enskilda sociologiska tänkare.

Humanistiskt och naturvetenskapligt orienterade forskare har inte samma erfarenheter av tidsbegreppet. Likväl finns tangeringspunkter. Frågor om vad tid är, hur den konceptualiseras, vad den betyder och hur dess parametrar utstakas av naturen är intrasslade i varandra. Och perspektiven är otaliga. Naturvetenskapens tid är objektiverad och förrumsligad, medan litteraturen också fångar den tid vi som människor är och lever i. Mekaniskt mätt tid är endimensionell och objektiv medan upplevd tid är mångdimensionell och subjektiv, samtidigt som livscykelns fysiologiska dimension genomsyrar våra sociala liv. I alla dessa processer finns och verkar således tiden, men att medvetet tänka på den är, så vitt vi vet, ett privilegium för människan. Tanken med denna tvärvetenskapliga antologi, med bidrag av forskare inom fysik, geologi, sociologi, etnologi, historia, idéhistoria, litteraturvetenskap och filmvetenskap, är att greppa tiden i dess komplexitet och stimulera till dialog mellan olika synsätt och vetenskapsdiscipliner. Läs om tidsskildringar i historiska tv-dramer, om den tidsperiod som numera kallas för antropocen, om rumtid och tidsaktivism, om tid som mäts av den märkvärdiga "tiotusenårsklockan", om tiden i mikrokosmos och tiden i rymden både den faktiska rymden och den som skapades av Harry Martinson.

This book introduces the sociology of philosophy as a research field, asking what can be gained by looking at the discipline of philosophy from a sociological perspective and how to go about doing it, as presented through three case studies of 20th-century Swedish and Scandinavian philosophy. After a general introduction to the topic including its brief history and central concepts, the case studies tackle questions such as how the crucial distinction between analytical and Continental philosophy came to be established in Sweden, how the Norwegian philosopher Arne Naess worked out in his early philosophy an approach to dealing with the cultural trauma of the Second World War and the Nazi occupation, and how professional philosophical careers were built in postwar Sweden. The authors then take a forward look, suggesting where the field might go from here and what its future key areas might be. This volume will appeal to scholars and students in sociology, philosophy, intellectual history, and Scandinavian studies.

Boken Nära sin nations längtan är Carl-Göran Heidegrens (prof emeritus i sociologi) tredje bok om Weimar­republikens år. I den första boken Preussiska anarkister utforskades kretsen kring författaren Ernst Jünger, i den senare Den högra handens tendens berättades om tre karaktärer som gjorde resan från den yttersta vänstern till den yttersta högern under dessa år. I Nära sin nations längtan målar Heidegren tre kvinnoporträtt vilka alla befann sig i den tyska kulturens mitt under Weimarrepublikens år och vilka alla enligt bokens tes på något sätt gestaltade den tyska nationens längtan under denna tid. De tre kvinnor som tas upp är Anita Berber, Leni Riefenstahl och Marlene Dietrich. Marlene Dietrich förkroppsligade med sin androgyna image på många sätt bokens tema och kom med tiden att bli ikonen för det glada tjugotalet. Riefenstahl å sin sida kom att bli synonym med den långt mer turbulenta fasen fram till 1933. Danserskan Berber är idag däremot betydligt mer okänd. Hon firade triumfer som danserska under 1920-talet men dog plötsligt 1928 och var då redan på god väg att bli bortglömd. Med Nära sin nations längtan knyter professor emeritus Carl-Göran Heidegren ihop ett livslångt intresse för den tyska kulturen under Weimarrepublikens omvälvande tidsperiod.

Carl Schmitt (18881985) var en tysk rättsfilosof som främst gjort sig känd för sina teorier om det suveräna och politisk teologi. Han är en av de mest inflytelserika stats- och folkrättsteoretikerna under 1900-talet. Omstridd inte bara för sina idéer, utan också för sitt nationalsocialistiska engagemang och sin juridiska praktik i tredje riket. Land och hav (1942) beskriver de grundläggande villkoren landet och havet både för den mänskliga existensen och som det avgörande innehållet i såväl internationell rätt som krig. De olika nationernas syn på rummet avgör deras förståelse av politik, krig och fred. I boken ställs frågan om vad som är »jordens nomos« och om det finns möjlighet för en global fred. Viktor Brylla har översatt och Carl-Göran Heidegren har skrivit efterordet.

This book introduces the sociology of philosophy as a research field, asking what can be gained by looking at the discipline of philosophy from a sociological perspective and how to go about doing it, as presented through three case studies of 20th-century Swedish and Scandinavian philosophy.After a general introduction to the topic including its brief history and central concepts, the case studies tackle questions such as how the crucial distinction between analytical and Continental philosophy came to be established in Sweden, how the Norwegian philosopher Arne Naess worked out in his early philosophy an approach to dealing with the cultural trauma of the Second World War and the Nazi occupation, and how professional philosophical careers were built in postwar Sweden. The authors then take a forward look, suggesting where the field might go from here and what its future key areas might be.This volume will appeal to scholars and students in sociology, philosophy, intellectual history, and Scandinavian studies.

I sin nya bok Den högra handens tendens återvänder Carl-Göran Heidegren till Weimarrepublikens Tyskland och de personer som verkade i det omvälvande politiska och intellektuella klimat som rådde där. Denna gång koncentrerar sig Heidegren på tre personer vilka alla kom att göra en politisk resa från vänster till höger eller drev omkring i det politiska spektrumet. I fokus står dramatikern Arnolt Bronnen som kom att stå nationalsocialismen nära men senare i livet blev kommunist, och den judiske författaren Valeriu Marcu vilken hade beröringspunkter både till vänster och höger men tvingades fly undan nazisterna upprepade gånger. Vi möter också konstnären Rudolf Schlichter, en gång kommunist men allt mer dragen åt höger, tills Hitlerregimen 1937 klassade hans konst som degenererad och beslagtog den. Omkring dessa tre karaktärer figurerar personer som Ernst och Friedrich Georg Jünger, Bertolt Brecht, Ernst von Salomon, Carl Schmitt m. fl. Män från skiftande platser i samhället och av skiftande politisk ställningstagande, men som på ett eller samma sätt ingick i samma intellektuella kretsar. Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet och har vid sidan av sin forskning skrivit flera böcker om Weimartyskland. Tidigare har av Heidegren utgivits Preussiska anarkister (2016) och Livsmöjligheter (2019).

”1968” är en legendomsusad tid. Samma förändringsvindar svepte i princip över samtliga nordiska länder. Men hur påverkade ”1968” en enskild universitetsdisciplin som filosofin? Sedan krigsslutet 1945 hade den så kallade analytiska filosofin etablerat sig som den klart dominerande inriktningen i de nordiska länderna. Med ”1968”, en period som tar sin början vid mitten av 60-talet och tonar ut under senare delen av 70-talet, svepte en våg av andra filosofiska inriktningar in över de nordiska länderna. Nymarxismen var en av dessa. Andra var fenomenologi och hermeneutik, kritisk teori och strukturalism. I boken tecknas konturerna av detta händelseförlopp. Hur gestaltade sig konfrontationen mellan gammalt och nytt vid de olika universitets­orterna i Danmark, Norge, Sverige och Finland? Vilket genomslag fick de nya influenserna? Hur ter sig filosofins ”1968” idag, femtio år senare? Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet. Han har publicerat bland annat "Antropologi, samhällsteori och politik. Radikalkonservatism och kritisk teori", "Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860–1915" och "Positivismstrider".

I boken undersöks två grundläggande livsmöjligheter. "Visa aldrig vem du verkligen är" och "Visa alltid vem du verkligen är". Den första utsagan hänvisar till ett sätt att vara som innebär att man av skiftande anledningar och på olika sätt strävar efter att helt eller delvis dölja vem man verkligen är. Den andra hänvisar i sin tur till en livshållning som innebär att man under alla omständigheter

De akademiska 60- och 70-talen gick i mångt och mycket i positivismkritikens tecken. Den norske filosofen Hans Skjervheim talade redan 1964 om ”det moderna upproret mot positivismen”. Den radikala studentrörelse som formerade sig under senare delen av 60-talet, och som utmanade vad man uppfattade som etablissemanget på universitetet och i samhället i stort, kom att förhålla sig kritisk till positivismen, ordet brukat i en bred och ofta ganska obestämd betydelse. I detta sammanhang uppstod på olika håll positivism­strider. Carl Göran Heidegren studerar i denna bok tre sådana: de som tilldrog sig i Norge, Västtyskland och Sverige under framför allt 60-talet. Störst uppmärksamhet ägnas åt den svenska kontroversen. Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi i Lund.

I boken Preussiska anarkister skildrar Carl-Göran Heidegren författaren Ernst Jünger och den krets av radikala intellektuella som han och brodern Friedrich Georg rörde sig bland under åren kring nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland. Det är en fängslande berättelse om dem som utsett sig själva till den unga republikens vedersakare och banemän. Det är också en skildring av hur Ernst Jünger som författare och tänkare tolkade och skrev om sin samtid. Berättelsen om Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår är ingen vacker historia. Men det är en europeisk historia.

Den här boken är en hyllning till skönlitteraturens rikedom och till den sociologiska fantasin. Skönlitteraturen illustrerar samhällsvetenskapliga kärnresonemang, den väcker nya frågor om människans existentiella villkor och den sprider nytt ljus över vårt sätt att se på världen. Men trots att samhällsvetenskapen kan sägas ha uppstått under samma epok som den moderna litteraturen, och trots att de har fascinationen inför samhället och det s­ociala samspelet gemensamt, så har skönlitteraturen märkligt nog inte någon naturlig plats i samhällsvetarens verktygslåda. Sociologi genom litteratur tjänar både som en reflektion över samhällsvetenskapens egenart och som en inbjudan till samhällsvetare att använda skönlitteraturen som ett fönster mot den sociala verkligheten. Bokens redaktörer, Christofer Edling och Jens Rydgren, är professorer i sociologi vid Lunds respektive Stockholms universitet. Författarna representerar flera generationer av i dag verksamma svenska sociologer. Medverkande författare: Ola Agevall, Göran Ahrne, Patrik Aspers, Reza Azarian, Paavo Bergman, Stina Bergman Blix, Alexandra Bogren, Christofer Edling, Hedvig Ekerwald, Marie Evertsson, Mats Franzén, Magnus Haglunds, Carl-Göran Heidegren, Antoinette Hetzler, Bo Isenberg, Magnus Karlsson, Jonas Lindström, Gunnar Olofsson, Anders Persson, Abby Peterson, Jens Rydgren, Lambros Roumbanis, Lisbeth Stenberg, Lotta Stern, Mikaela Sundberg, Stefan Svallfors, Richard Swedberg, Maria Törnqvist, Denny Vågerö, Åsa Wettergren, Malin Åkerström.

Antologin "Tid för Europa. Gemenskap, minne, hopp" handlar om skilda sätt att föreställa sig och erfara tiden och hur dessa relaterar sig till politiska gemenskaper i Europa. I fokus står en tysk tradition som följs från Kant och upplysningens stora förhoppningarna fram till vår samtid, präglad av minnet av krig och förödelse, men också av apokalyptiska stämningar och ekonomiska kriser. Den tyska, filosofiska traditionen är i högsta grad relevant för det samtida Europa av flera skäl. Dels har den alltsedan Kants "Kritik av det rena förnuftet" ryckt in i den intellektuella diskussionens absoluta centrum och kommit att utöva ett dominerande inflytande, inte bara över det vi förstår som filosofi i snävare bemärkelse, utan även över angränsande akademiska discipliner, inom de offentliga debatterna och i formeringen av politiska rörelser. Tysklands enande kom också att innebära att den nya politiska enheten, det kejserliga Tyskland och sedan Weimartyskland, Tredje riket, och efterkrigstidens två tyska stater, intagit en central ställning i Europas historia och därmed också i den globala historien. Sedan den tyska återföreningen efter Berlinmurens fall har detta knappast förändrats; Tysklands roll i det samtida Europa förblir i många avseenden central. Men även det tyska tänkandet förblir aktuellt och gestalter som Kant, Hegel, Marx, Nietzsche och Heidegger utövar fortfarande en enorm dragningskraft på intellektuella och politiska rörelser över hela världen. "Tid för Europa. Gemenskap, minne, hopp" innehåller bidrag av Jon Wittrock, Rebecka Lettevall, Jayne Svenungsson, Anders Bartonek, Per Månson, Fredrika Spindler, Carl-Göran Heidegren, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Hans Ruin och Victoria Fareld.

Anerkendelse og dens modsætning, ringeagt, præger alt menneskeligt samvær og samspil. Bogen præsenterer en række socialfilosofiske og sociologiske perspektiver på et begreb, der i dag har en central placering i samfundsvidenskaberne – og i diskussionen inden for mange praksisområder.

Erkännande och dess motsats, missaktning, präglar i princip all mänsklig samvaro och interaktion. I den här boken presenteras ett antal socialfilosofiska och sociologiska perspektiv på temat erkännande, till exempel: Vad innebär det att erkänna en annan människa? Vilka olika former av erkännande och missaktning finns det?

Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi är beteckningen på en övergripande förändringsprocess som utspelar sig inom filosofiämnet vid samtliga universitet i de nordiska länderna. Denna tar sin början på 1860-talet och fullbordas, i de flesta fall, först en bit in på 1900-talet. Den består väsentligen i att idealistiska systemfilosofier av den typ som hegelianismen och boströmianismen representerar utmanas av nyare riktningar som positivism, värdeidealism och livsfilosofi. Genombrottet kan sägas vara ett fullbordat faktum när lärostolarna i filosofiämnet erövrats av företrädare för de sistnämnda riktningarna. Om denna mångfacetterade förändringsprocess handlar Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860?1915. Arbetet är ett exempel på en sociologiskt och idéhistoriskt orienterad typ av filosofihistorieskrivning. Carl-Göran Heidegren är docent i sociologi och fil dok i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Lunds universitet. Hans senast publicerade bok är Antropologi, samhällsteori och politik. Radikalkonservatism och kritisk teori (Daidalos, 2002).

Om man betraktar människan som varg, lamm eller blanddjur har konsekvenser för ens syn på samhället och politiken. Omvänt så har uppfattningen om samhället och politiken rimligtvis konsekvenser för ens syn på människan. Antropologi, samhällsteori och politik utforskar på teorihistorisk väg sambandet, eller snarare några möjliga samband, mellan de i titeln angivna komponenterna. Fem filosofer och sociologer står i fokus för framställningen. Arnold Gehlen (1904?1976) och Helmut Schelsky (1912?1984), båda praktiskt taget okända i Sverige idag, Jürgen Habermas, särskilt dennes tidigare arbeten, samt Axel Honneth och Hans Joas, vilka båda intar en alltmer central plats i den samtida socialfilosofiska och sociologiska diskussionen. Antropologi, samhällsteori och politik ger vidare en inblick i det nationalsocialistiska Tysklands och Förbundsrepublikens intellektuella miljöer, särskilt den filosofiska och den sociologiska. Carl-Göran Heidegren är docent i sociologi och fil dr i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Lunds universitet.