Christian Åkerlund

En flicka kom till världen vid mitten av 1940-talet. Det visade sig tidigt att hon inte var som andra barn, men funktionsnedsätt-ningar och autism var ännu okänt. Hennes mor försökte uppfostra bort allt hon såg som avvikande hos flickan, vilket ledde till att hon fick känslan: Jag är fel. När de var små såg brodern henne med barnets naturliga blick. Men med tiden tyckte han att hon var konstig, skämdes för henne och betraktade sig som överlägsen. Först som vuxen började han förstå. Boken bygger på dagboksanteckningar och dikter. Den handlar om systern, om broderns strävan att se henne med kärlekens ögon och om hur de sent i livet kom att mötas i tron.

BERTA HANSSON (1910–1994) växte upp i Hammerdal i Jämtland. Hon utbildade sig till lärarinna men valde efter en tid att ägna sig helt åt konsten. Förutom konstnär var hon författare. I dagboken skriver hon: ”Om jag har lärt en människa att se ett barn på ett nytt sätt, har jag då inte fyllt en liten uppgift? Berikat någon. Förändrat något.” I bild och text berikar och förnyar hon oss. Hon lär oss att se med kärlekens ögon.

”I Hammerdal är jag född, där har jag vuxit upp och dit har jag ständigt återvänt. Det är hemma för mig.” Så skriver Berta Hansson (1910–1994). Hennes debut som konstnär skedde när hon arbetade som lärarinna i en byskola i Västerbotten, där skolbarnen och landskapet utgjorde hennes motiv. Från slutet av 1940-talet kom hon att ägna all sin tid åt konsten. Vintertid var hon bosatt i Stockholm. Sommartid förblev hon sin hembygd trogen. Berta Hansson. Möten i hembygden skildrar hennes jämtländska liv och konst. Boken inleds med några minnen från uppväxten, nedtecknade på äldre dagar. Berättelserna speglar hur barndomens upplevelser, och längtan efter skönhet, ledde fram till en konstnärssjäls födelse. I bokens skildringar av äldre människor visar Berta Hansson hur deras berättelser, ansikten och kroppar kunde vittna om livet i en jämtlandsby. ”Jag har hittat mina modeller vid vedspis, skomakarläst och hyvelbänk, med kaffekopp vid köksbordet eller på ålderdomshem och långvård. Levnadsöden som jag fått flikar av.” Även kärleken till djur och natur blir synlig i Berta Hanssons konst; i möten med kor, som ända sedan barndomen stått hennes hjärta nära, och i bilder av det jämtländska landskapet.

Det är just medkänslan som är det som tydligt och utan avbrott bär Berta Hanssons konstnärskap. När hon gör resan till södra Afrika, betraktar hon ­människorna där med samma ögon som hon en gång lärt sig att betrakta sina unga elever i Lappmarken med. Hennes blick är lika osentimental... ur förordet av Olle Granath