Daniel Wojahn

Normkritisk pedagogik är ett begrepp som utvecklats i Sverige under 2000-talet. Begreppet har sina rötter i kritisk pedagogik, queerteori och intersektionella perspektiv och uppstod från början i en pedagogisk kontext som en reaktion mot det som beskrevs som en toleranspedagogisk inriktning på inkluderings- och värdegrundsarbetet i förskola och skola. Syftet är att utforska och ifrågasätta hur de normer och maktrelationer som skapar skillnad genom perspektiv och praktiker präglar lärandeinstitutioner och de som verkar inom dem.Begreppet har fått stor spridning och utvecklats på olika sätt vilket har både positiva och problematiska aspekter. Normkritikens utbredning har bidragit till ett uppmärksammande och utvecklande av arbetet med mänskliga rättigheter på många olika samhällsarenor. Samtidigt har inlemmandet i en offentlig diskussion bidragit till en mainstreaming av begreppet vilket tömt det på viktigt kritiskt innehåll. Normkritik har även ibland kommit att uppfattas som en ny norm, en uppmaning att ’tänka rätt’ men utan att i grunden förändra.I denna antologi diskuterar lärare, utbildare och forskare verksamma inom området hur begreppet har utvecklats teoretiskt och hur det används i pedagogisk praktik. Vilka erfarenheter har gjorts av de som försökt använda normkritiska perspektiv i undervisning och förändringsarbete genom åren? Texterna sätter åter fokus på normkritisk pedagogik. Antologins röster diskuterar detta på det perspektivskapande, problematiserande och hela tiden allt annat än perfekta och fullständiga sätt som det innebär att hela tiden försöka bli en normkritisk pedagog.Boken vänder sig framför allt till studerande inom olika pedagogiska utbildningar samt till yrkesverksamma inom det pedagogiska fältet. Men boken kan även tilltala dem som generellt intresserar sig för utbildning, lärandeprocesser och makt.

This Element explores the idea of publication in media used before, alongside, and after print. It contrasts multiple traditions of unprinted communication in their diversity and particularity. This decentres print as the means for understanding publication; instead, publication is seen as an heuristic term which identifies activities these traditions share, but which also differ in ways not reducible to comparisons with printing. The Element engages with texts written on papyrus, chiselled in stone, and created digitally; sung, proclaimed, and put on stage; banned, hidden and rediscovered. The authors move between Greek inscriptions and Tibetan edicts, early modern manuscripts and AI-assisted composition, monasteries and courts, constantly questioning the term 'publication' and considering the agency of people publishing and the publics they address. The picture that transpires is that of a colourful variety of contexts of production and dissemination, underlining the value of studying 'unprinted' publication in its own right.