Dénes Krusovszky

Ett nytt nummer av Lyrikvännen innebär som alltid en inblick i något nytt poetiskt fält. ­Huvudtemat för det här numret är ungersk poesi. Fokus ligger på den samtida lyriken – sex starka och inbördes väldigt olika poeter introduceras, och flera av dem kommer till Bokmässan i Göteborg i höst där Ungern är fokusland. Daniel Gustafsson Pech, som översatt poeterna, för ett djuplodande samtal med tre av dem, Dénes Krusovszky, János Térey och Zsuzsa Csobánka. Det slog mig under arbetet med texterna att jag, samtidigt som jag lärde mig en massa om dessa poeter och deras syn på poesins roll i Ungern, också fick syn på något som gällde poesiklimatet här i Sverige. Likheter och skillnader utkristalliserades. Jag bär med mig en strof av Dénes Krusovszky, som säger något viktigt om poesins roll, inte som upphov till klick och massmedial cirkus, utan som bärare av något komplext och oväntat: låt inga fönster finnas, och dikten, låt det inte gå att se igenom den. Annat i detta fullmatade nummer: Jonas Ellerström intervjuar absurdisten Bertil Pettersson, Michel Ekman skriver om finlandsvenska Tua ­Forsströms poesi, det blir översatta dikter och presentationer av János Pilinszky, ­Regina Derieva och Rustam Singh, svensk poesi av Maria Küchen och ­Agnes ­Lidbeck och en krönika om den ekopoetiska trenden i samtidspoesin ­signerad Ann Lingebrandt. Och så är förstås, som du säkert redan har märkt, detta nummer ­premiären för vår nya form med luftigare sättning, större format och ett mer flexibelt utrymme för dikter av olika slag.

I Att gå sönder är så beskriver Dénes Krusovszky en tillvaro som kollapsat. I en värld av döda ting och i dödens absoluta närhet, mejslas bilden av en oåterkallelig förlust fram. Med enkla medel vecklas betydelsen ut rad för rad framför läsaren i dikternas slutna språkvärld.