Emil Bernmalm

I denna avhandling undersöks hur strävan mot en integrerad svensk gymnasieskola upplevs av gymnasieungdomar med svåra rörelsehinder. Forskningsintresset är riktat mot skolans värdeförmedlande uppdrag så som det kommer till uttryck i ämnesplanen för religionskunskapsämnet. I centrum för undersökningen står elevernas erfarenheter av en gymnasieutbildning som både är separerad från och på många sätt integrerad i den reguljära gymnasieskolan. Elevernas erfarenheter av att pendla mellan en integrerad och samtidigt exklusiv utbildningssituation ger dem särskilda förutsättningar att tolka och förstå premisserna för den pluralism som skolan är tänkt att fostra. Med syftet att problematisera den pluralism som kommer till uttryck i skolans värdegrund, riktar Emil Bernmalm ljus mot elevernas erfarenheter som särskilda objekt för skolans integration. Dessa erfarenheter pekar bland annat på en skolvardag hårt styrd av symboliska och sociala gränsdragningar. Särskilt det integrerade klassrummet väcker känslor av utanförskap och stigmatisering som eleverna måste hantera i sin skolvardag. Mot denna bakgrund argumenterar Bernmalm för att det är hög tid att omvärdera, inte bara skolans värdeförmedlande uppdrag, utan också komplexa processer som integration och inkludering i skolan.

Vi människor möts alltid i ett sammanhang. Och för att förstå dem vi möter måste vi samtidigt förstå sammanhanget. Och bli överens om det. Den här boken handlar om sådana situationer, ögonblick, där människor möts. Det kan vara för att lära sig cykla, för att övertyga en rättsinstans om den egna förträffligheten som förälder eller för att hålla sams med en granne. Det kan också, bland mycket mer, vara för att begripa varför man just stämde in i ett hånskratt riktat mot sig själv eller den yttersta innebörden av att säga Jag älskar dig. Vi som skrivit den här boken har alla i olika sammanhang mött bokens mottagare: professor Anders Persson, Lunds universitet. Och vi har alla, med honom, ställt den där frågan: Vad pågår här?