Fjodor M. Dostojevskij

Människorna på godset Stepantjikovo är Dostojevskijs första större roman efter hans hemkomst från Sibirien. En central karaktär i boken är snyltaren och hycklaren Foma Fomitj Opiskin, som i flera år har arbetat som tjänare och herrgårdsnarr åt en cynisk general, som har förödmjukat och nedvärderat honom. När generalen dör, flyttar Foma, tillsammans med generalens änka och en rad andra snyltare, in på godset Stepantjikovo, som ägs av änkans son: den godmodiga översten Jegor Iljitj Rostanjev. Med sin tillsynes höga intellektuella bildning och vältalighet lyckas Foma snabbt att förblinda de boende på godset och göra godsägaren till sin marionettdocka. Fomas långa utsatthet av förtryck har gjort honom hämndlysten, maktgirig och ondskefull, och som hustyrann på Stepantjikovo förödmjukar och nedgör han de övriga husgästerna, precis som han själv blev förödmjukad och nedgjord.Människorna på godset Stepantjikovo är unik i Dostojevskijs författarskap. Det är en farsaktig, satirisk komedi, som påminner om Moliéres Tartuffe. Dialogen är, som sedvanligt hos Dostojevskij, oerhört fängslande och den ger ett ingående porträtt av de olika karaktärstyperna: den självhävdande snyltaren Foma Fomitj och översten som "den goda människan", som Dostojevskij sedan vidareutvecklar i Idioten.Dostojevskij själv betraktade romanen som det bästa han hittills skrivit och som ett personligt uttryck för sina egna uppfattningar. Till brodern skrev han 1859 att han hade lagt ner hela sin själ och kropp i verket.Romanen blev inte väl mottagen av samtidens kritiker, men eftervärlden har gett Dostojevskij rätt och i romanen ser man samma drag av komposition, karaktärsanalys och människosyn som i hans senare stora verk. Och namnet Foma Fomitj tog sig sedan även in i det ryska språket som ett gängse uttryck för en oförskämd hycklare och lismare. Thomas Mann har benämnt Foma Fomitj som "en komisk skapelse av första klass, rivaliserande med Shakespeare och Moliére."

Dostojevskij's andre bok. Som en dobbeltgjenger, en skygge, fulgte den ham i arbeidet med hans første bok. Her dominerer psykologen Dostojevskij, han skuer ned i menneskenes avgrunner og avkroker, utforsker og iakttar et menneskes uavvendelige vei mot katastrofe og undergang. Foruten den stakkars Goljadkin, er det vitenskapsmannen, betrakteren og eksperimentatoren som er mest fremtredende. Pinlig nøyaktig, med en nesten naturalistisk språkbruk skildres hans fortvilede og ofte også desperate reaksjoner på de skrekkeligheter han blir utsatt for.

Den vänliga och naiva epileptikern Furst Mysjkin återvänder med tåget till Sankt Petersburg efter en lång kurvistelse i Schweiz – utan många rubler i fickan, men med hopp om ett stort arv efter sin avlidna välgörare. På tåget börjar fursten prata med en man, som visar honom en bild på den vackra femme fatale Nastasia Filippovna. Denna händelse samt mötet med familjen Jepantjin, som är avlägsna släktingar till fursten, förseglar Mysjkins öde och gör så att han snabbt dras in i både romantiska och ekonomiska intriger, som visar sig ha katastrofala följder. Furst Mysjkins osjälviskhet står i skarp kontrast till de andra karaktärernas självupptagenhet och Dostojevskij har, genom sin huvudkaraktär, försökt att skildra en Kristus-liknande människas möte med en korrupt värld, där uppriktig godhet och omsorg för andra människor betraktas som idioti och vansinne. ”Dostojevskijs berättelse om Idioten är inte bara en stor roman, men en av de bittraste tragedierna som har skrivits, en tragedi som består av att också den oskyldiga är skyldig och att han är skyldig just precis på grund av sin uppriktighet.” – Knud Hansen, Dostojevskij

Dostojevskij (1821-1881) räknas i dag som en av de största författarna genom tiderna. Författarskapet är enormt och omfattar bl.a. de stora romanerna Bröderna Karamazov, Brott och Straff och Idioten. ”Farbror” är en skröplig, något senil, men välbärgad furste, som tillfälligt besöker staden Mordassov där han omgående tas under beskydd av stadens mäktiga första dam, Marja Aleksándrovna. Hon smider en plan för att få honom gift med hennes vackra, 23-åriga dotter Sina, men den stolta Sina samt konkurrerande friare och rivaler komplicerar det hela och Marja Aleksándrovna måste därför utveckla hela sitt mästerliga register av övertalning, konspiration och intriger. Skvallraren och ryktesspridaren i den lantliga staden har fångats på ett finurligt sätt genom Dostojevskijs löjliggörande heroiska ton. Farbrors dröm är, liksom den samtidiga romanen Människorna på godset Stepantjikovo, en farsaktig, satirisk komedi som visar hur rolig Dostojevskij faktiskt kan vara, vilket också periodvis framkommer i de stora romanerna. För första gången uppträder här en berättare som med förkärlek för skvaller och skandaler beskriver den lantliga miljön, som han själv är en del av – en teknik som Dostojevskij använder igen i Onda andar och Bröderna Karamazov. Dialogen är, som alltid hos Dostojevskij, oerhört fängslande och den rymmer undersökande porträtt av de olika karaktärstyperna. Farbrors dröm har alla typiska kännetecken från Dostojevskijs psykologiska och filosofiska författarskap..

«Jeg er et sykt menneske ... Jeg er et ondt menneske. Et frastøtende menneske er jeg.» Slik presenterer Kjellermennesket seg selv. I såret stolthet har han trukket seg tilbake til sin krok der han sitter og spinner sine tanker - og forteller sin feberaktige og nesten komiske historie om sitt brudd med samfunnet. Denne boka betegner et skille i forfatterens livsverk. For første gang reiser Dostojevskij her de filosofiske spørsmål og problemstillinger som han senere skulle utdype i de store romanene.

Nyoversættelse af Trine Søndergaard og Tine Roesen 2017.Denne samling af fortællinger indledes med En fæl historie (1862), der er en satirisk farce, som udstiller en herre fra de højere klasser med de moderigtige liberale ideer, der dog ikke stikker dybere, end at det går rent galt, da han vil vise dem i praktisk omgang med de lavere klasser.”Humoristen Dostojevskijs mesterværk er fortællingen En fæl historie … en række stadier af uforfalsket realisme og rystende komik.” – Ejnar ThomassenI Bobók (1873) kommer den farceagtige, satiriske stil med karnevalistiske træk, der ofte anvendes af Dostojevskij, til fuld udfoldelse, da de døde på kirkegården genkalder sig oplevelser fra deres liv.”Bobók – en af Dostojevskijs korteste fortællinger – er næsten et mikrokosmos af hans samlede forfatterskab. Rigtig mange af de vigtigste ideer, temaer og forestillinger i hans værker både før og efter Bobók fremtræder her i ekstrem skarp og nøgen form.” – Mikhail Bakhtin, Problemer i Dostojevskijs poetikI Julefest og bryllup (1848) berettes om en ældre rig, grisk levemand, der alene for økonomisk vindings skyld indgår aftale med en 11-årig piges forældre om at ægte hende, når hun når skelsår, trods pigens afsky for den ældre mand.Samlingen afsluttes med En dreng til juletræsfest hos Kristus (1876), en sørgelig historie om de fattige og hjemløse i Sankt Petersborg. Historien giver mindelser om Den lille pige med svovlstikkerne af H.C. Andersen.

Idioten ble skrevet på en tid da Dostojevskij var i landflyktighet, pint av epilepsi, fattigdom og spillegalskap. At dikteren levde i stadig frykt for sløvsinn og åndelig mørke, forbinder ham med bokens hovedperson. Samtidig er dette en av verdenslitteraturens mest ambisiøse romaner: Dostojevskij vil fremstille "det absolutt gode menneske". Vi møter en Kristus-skikkelse som kommer ned fra fjellandet Sveits og inn i en fremmed verden hvor han straks blir oppfattet som - en idiot.

Med utgangspunkt i et virkelig mord var De besatte først tenkt som en pamflett mot nihilismen, men Dostojevskij utviklet stoffet til en stor roman som aldri har mistet sin aktualitet. Skandaler, selvmord og voldtekt inngår i denne historien om politisk ondskap, men De besatte er også en grotesk komedie der Dostojevskij viser seg på sitt mest humoristiske.

Nyoversættelse af Tine Roesen 2017.Dobbeltgængeren er fra Dostojevskijs ungdomsår og er hans andet værk udgivet i 1846. Værket er blevet stående som en klassiker med sit psykologiske studie af menneskets komplekse, ofte modsætningsfyldte natur, der under ugunstige omstændigheder kan udvikle sig til en decideret sygelig tilstand.Goljadkin er en lavt rangerende embedsmand på et større kontor i Sankt Petersborg. Han føler sig ydmyget i det meget hierarkiske samfund og drømmer urealistisk om øget rang og anseelse. Han skuffes gang på gang og føler sig krænket og nedværdiget, hvilket afstedkommer en sygelig sindstilstand, hvor han til sin skræk møder en person, der til forveksling ligner ham selv. Hans største frygt synes at blive virkelighed: Hans alter ego, Goljadkin den yngre, evner, hvad han ikke selv formår og maser sig uden skrupler frem og fortrænger efterhånden Goljadkin den ældre fra hans plads på kontoret og i livet.”Ideen indlejret i Dobbeltgængeren – den interne splittelse mellem selvopfattelse og virkelighed, mellem hvad en person ønsker at tro om sig selv, og hvad han i virkeligheden er, konstituerer Dostojevskijs første opfattelse af en karaktertype, der blev hans kendemærke som forfatter. Goljadkin er stamfaderen til alle Dostojevskijs splittede karakterer (…) som Kældermennesket, Raskolnikov, Stavrogin og Ivan Karamazov.” – Joseph Frank, Dostoevsky”Ingen har analyseret den komplicerede menneskelige struktur som Dostojevskij. Hans psykologiske sans er overvældende og visionær (…) Han er den vældigste af de russiske giganter.” – Knut Hamsun

"Onkel" er en affældig, noget senil, men velhavende fyrste, som tilfældigt ankommer til byen Mordassov og omgående tages under beskyttelse af byens magtfulde førstedame, Marja Aleksándrovna. Hun udpønser en plan til at få ham gift med sin skønne 23-årige datter Sina, men både den stolte Sina, konkurrerende bejlere og rivalinder gør sagen kompliceret, og Marja Aleksándrovna må udfolde hele sit mesterlige register af overtalelse, snedighed og intriger. Sladderen og rygtemøllen i den provinsielle by er behændigt fanget i Dostojevskijs latterliggørende heroiske tone. Onkels drøm er ligesom den samtidige roman Godset Stepantjikovo en farceagtig, satirisk komedie og viser, hvor morsom Dostojevskij kan være, som det også mere glimtvis kommer frem i de store romaner. For første gang optræder her en fortæller, som med forkærlighed for sladder og skandaler beskriver det provinsielle miljø, han selv er en del af – en teknik som Dostojevskij anvender igen i Onde ånder og Brødrene Karamazov. Dialogen er som vanligt hos Dostojevskij uhyre fængende og giver dybdeborende portrætter af de forskellige karaktertyper. Onkels drøm har alle de typiske kendetegn fra Dostojevskijs psykologiske og filosofiske forfatterskab.

Det evige spørsmål om vår alles skyld, om moralens grunnlag - og om soning i det hele tatt er mulig, blir besettende skildret i Forbrytelse og straff. Forbrytelse og straff er en genial skildring av forbryterens psykologi, og leseren blir fra første stund ført med og tvunget til medopplevelse. Er denne Raskolnikov et forherdet menneske, eller kunne dette like gjerne ha vært deg eller meg under gitte omstendigheter og forhold? I det ytre en kriminalroman - i det indre et sjeledrama. Forbrytelse og straff er en bok man aldri blir ferdig med.

Brødrene Karamasov ble skrevet i 1879-1880 og fremstår som den store syntese i Dostojevskijs forfatterskap. På bakgrunn av en mordgåte drøfter dikteren livets viktigste spørsmål: Kan mennesket leve uten Gud? Aldri har argumentene mot den gudegitte verdensordning blitt fremført med større kraft enn av tvileren Ivan Karamasov, som velger å "returnere inngangsbilletten" til en verden av sult og barnemishandling. Romanen når sitt høydepunkt i Legenden om Storinkvisitoren, hvor Kristus settes på anklagebenken: Hvorfor avslo Han Fristerens tilbud om å gjøre stener til brød? Hva skal et sultende menneske med frihet? Boken foreligger her i en samlet utgave av Geir Kjetsaas oversettelse.

«Brødrene Karamasov» ble skrevet i 1879-1880 og fremstår som den store syntese i Dostojevskijs forfatterskap. På bakgrunn av en mordgåte drøfter dikteren livets viktigste spørsmål: Kan mennesket leve uten Gud? Aldri har argumentene mot den gudegitte verdensordning blitt fremført med større kraft enn av tvileren Ivan Karamasov, som velger å "returnere inngangsbilletten" til en verden av sult og barnemishandling. Romanen når sitt høydepunkt i Legenden om Storinkvisitoren, hvor Kristus settes på anklagebenken: Hvorfor avslo Han Fristerens tilbud om å gjøre stener til brød? Hva skal et sultende menneske med frihet? Denne utgaven samler de tre bindene av «Brødrene Karamasov».

Enhver som kjenner Dostojevskijs diktning, vet med hvilken dyp interesse han omfatter barn og «unge sjeler», mennesker som ennå har et skjær av uskyld over seg og mennesker i sin vorden. Som regel skildrer han barnesinnet og det unge sinn mot en tragisk bakgrunn. I 1874 fullførte Dostojevskij «En ung manns historie», hvis helt betegnes som et "tilfeldig medlem av en tilfeldig familie". Det er likevel ikke juridiske forhold Dostojevskij har for øye når han taler om «tilfeldige» familier, ikke «løse bånd», skilsmisser osv. Hva han først og fremst tenker på, er at familielivet ikke bæres oppe av noen ide, at det ikke består noe åndelig fellesskap mellom familiens medlemmer, som nærmest er lik reisende som rent tilfeldig har havnet under samme tak. Dostojevskijs hovedhensikt i det siste tiår av sitt liv var å skrive en roman om ateismen. Det er det samme fenomen som Nietzsche kalte nihilismen, noe den europeiske kultur med alle midler måtte bekjempe. Dostojevskij, som selv hadde gått igjennom «tvilens smeltedigel» og funnet tilbake til sin barndoms Kristus, følte det som sin oppgave å avsløre den moderne ateisme. Det er disse ideer som gjennomsyrer hans tre siste romaner, «De besatte», «En ung manns historie» og «Brødrene Karamasov». Hva ideinnhold angår, ville det derfor være riktig å betegne disse tre storverker som en trilogi.

Veltsjaninov, verdensmann og kvinneforfører, begynner å bli gammel. Legemlige plager og sykdommer melder seg. Samtidig er det de hvite netters tid i Petersburg; hvite, hvileløse netter som synes å bringe frem skygger fra en glemt fortid; en fortid som stadig antar nye, skremmende dimensjoner og skikkelser. Boka er sentrert på forholdet mellom Veltsjaninov og Trusotskij to menn som elsker samme kvinne. Kvinnen selv, Natalja Vasiljevna, er død. De to mennene drives mot hverandre, den ene av skyldfølelse, den andre av hevntrang.

Den evige ægtemand er fra 1870 og anses for en af Dostojevskijs mest velkomponerede romaner i sin logiske opbygning. Romanen behandler og analyserer forholdet mellem Don Juan-typen Veltjaninov og hanrejen (den evige ægtemand) Trusotskij i en spændingsmættet opbygning, hvor Trusotskij efter hustruens død opsøger Veltjaninov og konfronterer ham med en fjern fortid, hvor han kom i ægteparrets hjem som ven – eller havde han været mere end blot en ven? Som vanligt i Dostojevskijs romaner karakteriseres personerne gennem deres dialog og viser sig langt mere komplekse end de klichetyper, de repræsenterer, ligesom forholdet imellem dem til stadighed skifter fra underlegenhed til overlegenhed. "Dostojevskijs perfekte roman Den evige ægtemand er kommet i ny mundret oversættelse. Den er stærkt underholdende. Den evige ægtemand indeholder essensen af hans temaer. Den er klassisk i sin konstruktion og minutiøs og virtuos i sine dialoger og dermed i skildringen af det fluktuerende evigt skiftende magtforhold mellem hovedpersonerne." - Marie Tetzlaff, Politiken, ?????? "Den evige ægtemand hører muligvis ikke blandt Dostojevskijs mest kendte værker, men hvis dét skulle få nogen til at tro, at det ikke kan måle sig med mastodonterne Forbrydelse og straf, Brødrene Karamazov og Idioten, kan nogen godt tro om igen! ... Anskaf hurtigst muligt denne bog. I vil ikke fortryde det. ... Denne bog er pligt- og lystlæsning i én og samme indpakning." - Marie Guldager, Litteratursiden "… man mærker bag den beske selvironi en overlegen humor, der på grund af emnets selvbiografiske karakter virker betagende i sin menneskelige storhed. Desuden er dette møde mellem den bedragne ægtemand og hustruens elsker fra for ni år siden så mesterligt komponeret, at det i sine få, hektiske scener åbenbarer alt." - Vagn Riisager, Kristeligt Dagblad "I Den evige ægtemand når Dostojevskijs beherskelse af hans specielle dialog - en dialog, hvis ord er ladet med uudtalt betydning - måske toppen af perfektion. Scenerne mellem Veltjaninov og Trusotskij, hvor de hver især svarer - ikke på det den anden siger - men på det de ved eller fornemmer, den anden har ladet uudtalt, er fyldt med en hypnotisk spænding, som er fuldt på højde med scenerne mellem Ivan Karamazov og Smerdjakóf, og måske mere psykologisk spidsfindig, da elskeren og hanrejen skifter roller." - Joseph Frank, Dostoevsky - The Miraculous Years, 1865-1871

Et intrige-stykke i fortellingsform. Her eksellerer forfatteren både som satiriker og situasjonskomiker. I fokus står de omgivelser han lærte å kjenne under oppholdet i den sibirske småby. Med ett slår fortellingen imidlertid over i tragedie. Denne fortellingen fremviser også et av Dostojevskij's menneskeportretter i heltinnens datter Sina.

Spilleren er historien om den fattige russiske huslæreren Aleksejs lidenskapeligekjærlighet til den eggende - men stolte og herskesyke Polina. Det er en kvinne som ikke selv kan bli lykkelig, og som er dømt til å gjøre andre ulykkelige. Aleksej satser til slutt alt på ett kort i håpet om å gjøre inntrykk på henne. Fra da av er han besatt av spillelidenskapens demon.Spilleren er både en besettende historie om kjærlighet og et psykologisk portrett av gamblermentaliteten. Det er dessuten en roman Dostojevskij skrev i all hast for å dekke sin egen spillegjeld. 26 dager . kk han på å skrive ferdig. Klarte han ikke det, ville han bli personlig bankerott og miste rettighetene til alle sine fremtidige verk.