Jean Genet

»Genet var utan tvivel en av det här århundradets största franska prosapoeter, på samma nivå som Proust och Céline.« | LE MATINJean Genet skrev Begravningsståt [1948] som ett sorgearbete över sin vän, den kommunistiske motståndsmannen Jean Décarnin, som mördades av en milisman på barrikaderna under Paris befrielse 1944. Romanens huvudgestalter är Jean och Jean, berättaren och hans döde vän, samt en milisman, en tysk soldat, en bödel - och Hitler. I romanen intar Genet de andra männens kroppar; män som på olika sätt haft betydelse för Jean Décarnins liv och död.På så vis växer en berättelse fram om ondska och begär, offer och bödlar. Om rollsättningar i krigets stora tragedi. Den på samma gång hårda och poetiska prosan, laddad med Genets kontrastfulla världsbetraktelse, gör romanen till en enda lång, smärtsamt vacker begravningsceremoni för den döde vännen.För första gången utkommer Genets klassiska roman Pompes Funèbres på svenska. I översättning av Anders Bodegård.Jean Genet [1910 -1986] var en fransk romanförfattare, dramatiker, poet och essäist. Vid sidan av sitt författarskap var han politisk aktivist och stödde den algeriska befrielserörelsen, vistades i månader i palestinskt flyktingläger i Jordanien, samt besökte Svarta pantrarna i USA.»Bara några få 1900-talsförfattare, som Kafka och Proust, har en lika viktig, lika auktoritativ och lika oåterkallelig röst och stil.« | SUSAN SONTAG»Det kontroversiella ligger i Genets nästan ockulta estetik, och hur han går in i förövarens psyke. I hans emfatiska ja till livets alla aspekter, inte enbart de trevligt lättsmälta.« | BERNUR»Genet använder skönheten och prakten för att i skriften tillintetgöra. När han gestaltar befrielsen av Paris från en annan position än den heroiska, är den anti-tysk, anti-fransk och anti den eventuella stabilitet som ett riktat motstånd bär med sig. Det är bombastiskt och ständigt föränderligt. Man läser i ett beckmörkt, skimrande splitter.« | KRISTOFER FOLKHAMMAR, AFTONBLADET

Three young convicts share a cell. Locked into a world of dangerous rivalries, criminals Lefranc and Maurice compete for the attention of the charismatic condemned man, Green-Eyes.Informed by his own experience in French prisons, Jean Genet's first play, Deathwatch is an explosive exploration of the inversion of moral order.Genet was one of the most prominent and provocative writers of the twentieth century.Jean Genet's Deathwatch premiered in this translation by David Rudkin with the Royal Shakespeare Company in 1987 and was revived at the Print Room, London, in April 2016.

Querelle landstiger i Brest, vars dimmiga hamnkvarter befolkas av sjömän, hamnarbetare, poliser och prostituerade.Querelle, själv matros, tjuv, opiumsmugglare, prostituerad och seriemördare, begår ett mord som för honom innebär både en förbannelse och en befrielse; det utplånar honom som moralisk varelse i denna värld. När ett annat mord begås i hamnkvarteren, ser Querelle chansen att undkomma lagen. Det blir samtidigt hans ultimata förnedring, eftersom han kommer att förråda den han älskar.Inte undra på att Matrosen och stjärnan väckte skandal i Frankrike när den kom 1947. Bara ett par år efter befrielsen från nazistregimen glorifierar romanen förräderiet. Det var så Jean Genet hanterade det mordiska hos människan: genom att dyrka det. På så vis både upplyste och levandegjorde han ett moraliskt gränsterritorium.I översättning av Nils Kjellström och med ett nyskrivet förord av Helena Eriksson.»Genet skapar en egen värld som ofta översvämmas av en brinnande skönhet. En mörkt högtidlig glans som inte mycket i den moderna litteraturen kan tävla med.«BENGT HOLMQVIST»Bara en handfull 1900-talsförfattare, som Kafka och Proust, har en lika viktig, lika auktoritär, lika oåterkallelig röst och stil.«SUSAN SONTAG»Sin generations mest originella och provokativa författare.«THE TIMES»Genet var utan tvivel en av det här århundradets största franska prosapoeter, på samma nivå som Proust och Céline.«LE MATIN»Genet tar det latenta hotet i sexualiteten på allvar, och drar med oss in i en konfrontation med de lägsta av änglar.« HARPER'S BAZAAR

I Rosenmiraklet [1946] återger Jean Genet sina erfarenheter inifrån franska fängelser på tjugo-, trettio- och fyrtiotalen.Det blir mer en världsförklaring än en bekännelse. Den katolska moraliska ordning som Genet inpräntats sedan barnsben återkastas i en inverterad version, där en mördare dyrkas som ett helgon. Kedjorna på den dödsdömde mördaren och våldtäktsmannen Harcamone förvandlas till vita rosor inför berättarens hänförda blick.De brutala övergreppen på ungdomsanstalten i Mettray minns Genet i ett paradisiskt ljus, medan fängelset Fontevrault alltid var den helgedom mot vilken hans barndomsdrömmar steg upp.Genets till stor del självbiografiska roman kastar inte bara om alla moraliska värden, den hör också till de mest fysiska och sensuella kärleksdiktningarna i världslitteraturen. I översättning av Bengt Söderbergh och Marc Ribes, med ett nyskrivet förord av Bo I. Cavefors.»Genet skapar en egen värld som ofta översvämmas av en brinnande skönhet. En mörkt högtidlig glans som inte mycket i den moderna litteraturen kan tävla med.«BENGT HOLMQVIST»Genet skulle ha förtjänat internationellt anseende enbart för Rosenmiraklet. Han lyckas till en häpnadsväckande grad skapa poesi av den djupaste förnedring.«THE TIMES»Genet var utan tvivel en av det här århundradets största franska prosapoeter, på samma nivå som Proust och Céline.«LE MATIN

»Genets vackraste bok.« | JEAN-PAUL SARTRE»Bara en handfull 1900-talsförfattare, som Kafka och Proust, har en lika viktig, lika auktoritär, lika oåterkallelig röst och stil.« | SUSAN SONTAGSom tjuv, tiggare och homosexuell prostituerad flackar Jean Genet runt i trettiotalets Europa. I Spanien, Italien, Österrike, Belgien, dåvarande Tjeckoslovakien, Polen och Nazi-Tyskland. På kaféer, barer och spelhålor. På brottsplatser och i fängelser. Den erfarenheten blir till grund för en berättande poesi av ett slag som ingen skådat, varken förr eller senare.Tjuvens dagbok [1949] är Genets mest öppet självbiografiska roman och den tydligaste manifestationen av hans världsbild. Fantasier som river upp Västerlandets djupast rotade normer, när kristendomens språk approprieras och brottslingen helgonförklaras.En av världslitteraturens mest originella bekännelseromaner, i översättning av Bengt Söderbergh & Marc Ribes och med ett nyskrivet förord av författaren Torbjörn Elensky.JEAN GENET [1910 -1986] var en fransk romanförfattare, dramatiker, poet och essäist. Vid sidan av sitt författarskap var han politisk aktivist och stödde den algeriska befrielserörelsen, vistades i månader i palestinskt flyktingläger i Jordanien, samt besökte Svarta pantrarna i USA.»Genet skapar en egen värld som ofta översvämmas av en brinnande skönhet. En mörkt högtidlig glans som inte mycket i den moderna litteraturen kan tävla med.« | BENGT HOLMQVIST

»Ett rop i extas och skräck. Ren poetisk genialitet.« | THE NEW YORK TIMES»Genet skapar en egen värld som ofta översvämmas av en brinnande skönhet. En mörkt högtidlig glans som inte mycket i den moderna litteraturen kan tävla med.« | BENGT HOLMQVISTTjuven och kärleken skrevs i fängelse 1942, på den bruna papp som fången Jean Genet förväntades göra påsar av. Romanens hjälte och hjältinna är Divine, som introduceras med sin död och begravning. Innan hon dog, av lungsot, levde hon i en vindskupa med utsikt över Montmartres kyrkogård. Hit tog hon sina älskare från Paris undre värld; ett persongalleri ur Genets eget liv.Berättarstilen är beat för de dömda. Genet inverterar kristen moral med helgonförklaringar av mördare och hallickar. Ondska bemöts med en poetisk kärlek som aldrig förklarar sig. Det är världens räddning enligt Genet, tvetydigt benämnd: une marche vers l 'homme.Notre-Dame des Fleurs [1943] är en av den franska litteraturens största klassiker. Här i översättning av Nils Kjellström och med ett nyskrivet förord av författaren och kritikern Martina Lowden.JEAN GENET [1910 -1986] var en fransk romanförfattare, dramatiker, poet och essäist. Vid sidan av sitt författarskap var han politisk aktivist och stödde den algeriska befrielserörelsen, vistades i månader i palestinskt flyktingläger i Jordanien, samt besökte Svarta pantrarna i USA.

KLASSIKEREN I NY UTGAVE! Denne selvbiografiske romanen, som først ble utgitt i 1949, er ansett som ett av den eksistensialistiske litteraturens mesterverk og en milepæl i den homofile skjønnlitteraturens historie. Med den intenst lyriske skrivestilen som er Jean Genets varemerke, rekonstruerer mannen som Jean Cocteau kalte den franske litteraturens mørke fyrste, sine tidlige år – tiden han tilbrakte som småforbryter og omstreifer, på reise gjennom Spania og Antwerpen, iblant på kryss og tvers over grensene i resten av Europa, alltid ett skritt foran myndighetene. ”En av de sterkeste og mest vitale beretninger om et liv som noensinne er blitt nedtegnet. Genet har dramatisert fortellingen om sitt eget liv med en kraft og visjon som tar pusten fra en. Tyvens dagbok vil utvilsomt etablere Genet som en av tidenes dristigste litterære skikkelser.” New York Post «Tyvens dagbok forandret livet mitt. Den var et sjokk. Jeg visste ikke at slike bøker fantes - at det gikk an å bruke språket på en slik måte - jeg visste ikke at det var lov. Det var som et bakholdsangrep, den identifiseringen - ikke med den biografiske historien, men med måten å beskrive verden på: En brutal introduksjon til et nytt tankeunivers, som det med en slags skrekk gikk opp for meg var mitt eget. At en slik total identifikasjon plutselig kan oppstå mellom to så forskjellige verdener, det er litteraturens under. Å løfte oss ut av vår ensomhet, det er kanskje det de største bøkene gjør med oss - at de setter oss inn i et ellers uoppnåelig fellesskap, inn i en større sammenheng, der vår individualitet, og dermed også ensomhet, vrakes til fordel for noe større. Og hvor vi mister oss selv, mer enn at vi finner oss selv. Det er det deilige ved det.» Stig Sæterbakken til Klassekampen“Den vakreste boken Genet har skrevet.” Jean-Paul Sartre i forordet "Kun en håndfull forfattere fra det tjuende århundret, som Kafka og Proust, har en så viktig, myndig og uerstattelig stemme og stil." Susan Sontag”Et litterært verk av stor betydning og midnattsmørk skjønnhet.”Library Journal Den verdenskjente forfatteren Jean Genet ble født i Paris i 1910. Han skrev sin første roman mens han sonet en av mange fengselsdommer. Han var en av de første forfatterne som åpenlyst vedkjente sin homoseksualitet og betraktet både homoseksualitet og kriminalitet som legitime litterære motiver, hvilket i hans arbeider betydde å skape helteforbryter-skikkelsen og den homoseksuelle helt. Han døde i 1986.

I Rosenmiraklet [1946] återger Jean Genet sina erfarenheter inifrån franska fängelser på tjugo-, trettio- och fyrtiotalen. Det blir mer en världsförklaring än en bekännelse. Den katolska moraliska ordning som Genet inpräntats sedan barnsben återkastas i en inverterad version, där en mördare dyrkas som ett helgon. Kedjorna på den dödsdömde mördaren och våldtäktsmannen Harcamone förvandlas till vita rosor inför berättarens hänförda blick.De brutala övergreppen på ungdomsanstalten i Mettray minns Genet i ett paradisiskt ljus, medan fängelset Fontevrault alltid var den helgedom mot vilken hans barndomsdrömmar steg upp.Genets till stor del självbiografiska roman kastar inte bara om alla moraliska värden, den hör också till de mest fysiska och sensuella kärleksdiktningarna i världslitteraturen. I översättning av Bengt Söderbergh och Marc Ribes, med ett nyskrivet förord av Bo I. Cavefors.»Genet skapar en egen värld som ofta översvämmas av en brinnande skönhet. En mörkt högtidlig glans som inte mycket i den moderna litteraturen kan tävla med.« BENGT HOLMQVIST»Genet skulle ha förtjänat internationellt anseende enbart för Rosenmiraklet. Han lyckas till en häpnadsväckande grad skapa poesi av den djupaste förnedring.«THE TIMES»Genet var utan tvivel en av det här århundradets största franska prosapoeter, på samma nivå som Proust och Céline.« LE MATIN

Querelle landstiger i Brest, vars dimmiga hamnkvarter befolkas av sjömän, hamnarbetare, poliser och prostituerade.Querelle, själv matros, tjuv, opiumsmugglare, prostituerad och seriemördare, begår ett mord som för honom innebär både en förbannelse och en befrielse; det utplånar honom som moralisk varelse i denna värld. När ett annat mord begås i hamnkvarteren, ser Querelle chansen att undkomma lagen. Det blir samtidigt hans ultimata förnedring, eftersom han kommer att förråda den han älskar.Inte undra på att Matrosen och stjärnan väckte skandal i Frankrike när den kom 1947. Bara ett par år efter befrielsen från nazistregimen glorifierar romanen förräderiet. Det var så Jean Genet hanterade det mordiska hos människan: genom att dyrka det. På så vis både upplyste och levandegjorde han ett moraliskt gränsterritorium.I översättning av Nils Kjellström och med ett nyskrivet förord av Helena Eriksson.»Genet skapar en egen värld som ofta översvämmas av en brinnande skönhet. En mörkt högtidlig glans som inte mycket i den moderna litteraturen kan tävla med.« BENGT HOLMQVIST»Bara en handfull 1900-talsförfattare, som Kafka och Proust, har en lika viktig, lika auktoritär, lika oåterkallelig röst och stil.« SUSAN SONTAG»Sin generations mest originella och provokativa författare.« THE TIMES»Genet var utan tvivel en av det här århundradets största franska prosapoeter, på samma nivå som Proust och Céline.« LE MATIN»Genet tar det latenta hotet i sexualiteten på allvar, och drar med oss in i en konfrontation med de lägsta av änglar.« HARPER'S BAZAAR

Das Freudenhaus "Der Balkon" ist ein "Haus der Illustionen". Jeder kann hier die Rolle spielen, nach der ihn gelüstet. Das barocke Stück bildet die reale Welt als Schein ab und denunziert sie als bloßes Theater.

Deathwatch, Jean Genet's earliest, shortest and most formally straightforward play, was first performed in Paris in 1949. It retains an intense power and makes an excellent introduction to his later dramas - The Maids, The Balcony, The Blacks, The Screens. The French text of Deathwatch, published by Gallimard, was extensively altered by Genet during rehearsal; and Bernard Frechtman's translation is of the final 'performance' version, which supersedes the original published text. Three convicts share a cramped prison cell. There is no question as to which of them is the dominant dog in the pack: Green Eyes (Yeux-Verts) has brutally murdered a woman and is to be executed. Lefranc and the younger novice-like Maurice are inside for less grave crimes. But both of them covet Green Eyes' attention, baiting each other in the process, a duel that drives inexorably toward violence.

'One evening,' wrote Jean Genet in a prefatory note to The Blacks (1959), 'an actor asked me to write a play for an all-black cast. But what exactly is a black? First of all, what's his colour?'Stereotyping, masking and clowning would be the tools with which Genet dissected settled ideas of race and identity in this, one of his most successful (and controversial) works for the stage.'In form, [The Blacks] flows as freely as an improvisation, with fantasy, allegory and intimations of reality mingled into a weird, stirring unity... Genet's investigation of the color black begins where most plays of this burning theme leave off.' New York Times

Genet är mest känd som romanförfattare och dramatiker. Men vid sidan om sina berömda böcker och pjäser skrev han under den senare delen av sitt liv en lång rad essäer och artiklar om vitt skilda ämnen: lindansaren, Rembrandt, svarta pantrarna, katedralen i Chartres, palestiniernas motståndskamp osv. Det är texter som demonstrerar Genets ständiga förmåga till förvandling: här finns allt från meditationer över det konstnärliga skapandets natur till utmanande språkexperiment, allt från kritisk reflektion till politisk agitation och återhållet anklagande vittneslitteratur.

This posthumous work brings together articles, interviews, statements, prefaces, manifestos, and speeches dating from 1964 to 1985 (just before Genet's death in 1986). These texts bear witness to the many political causes and groups with which Genet felt an affinity, including May '68 and the treatment of immigrants in France, but especially the Black Panthers and the Palestinians. We follow him from the Chicago Democratic Convention (where he met William Burroughs and Alan Ginsberg) to Yale University, where he gave the famous May Day Speech in support of the Black Panthers, to Jordan and the Palestinian camps. Along the way, Genet finds allies (George Jackson, Angela Davis, Leyla Shahid, Tahar Ben Jelloun). And, of course, enemies. Between passionate enmity and passionate affinity, Genet speaks for a politics of protest, with an uncompromising outrage that, today, might seem on the verge of being forgotten. The texts are accompanied by detailed editorial notes.

This posthumous work brings together articles, interviews, statements, prefaces, manifestos, and speeches dating from 1964 to 1985 (just before Genet's death in 1986). These texts bear witness to the many political causes and groups with which Genet felt an affinity, including May '68 and the treatment of immigrants in France, but especially the Black Panthers and the Palestinians. We follow him from the Chicago Democratic Convention (where he met William Burroughs and Alan Ginsberg) to Yale University, where he gave the famous May Day Speech in support of the Black Panthers, to Jordan and the Palestinian camps. Along the way, Genet finds allies (George Jackson, Angela Davis, Leyla Shahid, Tahar Ben Jelloun). And, of course, enemies. Between passionate enmity and passionate affinity, Genet speaks for a politics of protest, with an uncompromising outrage that, today, might seem on the verge of being forgotten. The texts are accompanied by detailed editorial notes.

Starting in 1970, Jean Genet--petty thief, prostitute, modernist master--spent two years in the Palestinian refugee camps in Jordan. Always an outcast himself, Genet was drawn to this displaced people, an attraction that was to prove as complicated for him as it was enduring. Prisoner of Love, written some ten years later, when many of the men Genet had known had been killed, and he himself was dying, is a beautifully observed description of that time and those men as well as a reaffirmation of the author's commitment not only to the Palestinian revolution but to rebellion itself. For Genet's most overtly political book is also his most personal--the last step in the unrepentantly sacrilegious pilgrimage first recorded in The Thief's Journal, and a searching meditation, packed with visions, ruses, and contradictions, on such life-and-death issues as the politics of the image and the seductive and treacherous character of identity. Genet's final masterpiece is a lyrical and philosophical voyage to the bloody intersection of oppression, terror, and desire at the heart of the contemporary world.

Die Handlung fällt in die Zeit des Aufstandes gegen die deutsche Armee in Paris im August 1944. Auf den Dächern der Stadt erfüllt sich durch Verrat und Tod die Liebe zwischen einem deutschen Panzerschützen und einem kollaborierenden Milizsoldaten. Gleichzeitig wird aus der Fülle der Bilder ein einziger, verzweifelter, schmerzlicher Nachruf auf den erschossenen Freund des Dichters.

The two plays collected in this volume represent Genet's first attempts to analyze the mores of a bourgeois society he had previously been content simply to vilify. In The Maids, two domestic workers, deeply resentful of their inferior social position, try to revenge themselves against society by destroying their employer. When their attempt to betray their mistress's lover to the police fails and they are in danger of being found out, they dream of murdering Madame, little aware of the true power behind their darkest fantasy. In Deathwatch, two convicts try to impress a third, who is on the verge of achieving legendary status in criminal circles. But neither realizes the lengths to which they will go to gain respect or that, in the end, nothing they can do--including murder--will get them what they are searching for.

The clients of a French brothel act out their fantasies while a revolution rages in the city