Jila Mossaed

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning. Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

Jila Mossaed ägnar sig åt poesins och livets stora teman: kärlek, död, ensamhet, passion, sorg.I hennes dikter finns en oerhörd, nästan slösaktig, skönhet och en sorts vardaglig enkelhet. Hon skriver fram månens ljus genom lägenhetsfönstret och människans eviga längtan efter ett existentiellt och fysiskt hem, på jorden och i språket.Mossaed betraktas som en av de stora exildiktarna i svensk samtidspoesi. Exilens erfarenhet, gestaltad som både förlust och tillblivelse, är ett grundackord i författarskapet. I många år har hon skrivit en dikt präglad av så väl klassisk persisk poesi som svensk naturlyrik.Det har sagts att Jila Mossaeds dikter är enkla att läsa och svåra att bli färdiga med. Deras komplexitet ligger sällan på ytan, utan finns i de starka känslor och stora frågor som de gestaltar. Det här är en poesi som närmar sig läsaren ogarderad, modig och öm.Vem var min mor på jorden innehåller både nya dikter av Jila Mossaed och ett urval ur hennes tidigare böcker.

I Jila Mossaeds nya dikter hotar tystnaden i form av främlingskap och förgängelse. Döden ombeds att komma varsamt. Träden, havet och stenarna är poetens förtrogna. De ger skydd och utgör tysta vittnen till övermaktens framfart med natur och människor. Spirandet utmanar våldets profeter och despoter. En svit tillägnas den fornpersiska gudinnan Anahita, som råder över fruktsamhet och vatten. Hon sänder regn över markerna och får mjölken att rinna till i mödrarnas bröst. När hon äntrar poetens rum blir myten levande verklighet. Arvet från urmödrarna är kroppsligt närvarande och förs vidare till världens alla upproriska döttrar.

Till minnet av Erik Johan Stagnelius 1793–1823 År 1993 var det Stagneliusår i Sverige. Då firades tvåhundraårsdagen av skalden Erik Johan Stagnelius’ födelse. År 2023 har det blivit dags att uppmärksamma skaldens dödsdag, den 3 april. Tiden för ett frånfälle firar man inte, det minns man. Därav denna minnesskrift som Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner ger ut och som har fått namnet Den levande Stagnelius. Mellan de arton ”moderna” bidragen har fogats in en handfull hyllningsdikter från ett svunnet 1800-tal, ett århundrade då beundran för skalden tog sig mycket handfasta och ibland ganska naiva uttryck. Genom åren har mottagandet av Erik Johan Stagnelius’ verk successivt ändrat karaktär, men han läses, citeras, spelas och sjungs, och lämnar avtryck även inom bildkonsten. Några av hans formuleringar har fått sådan hemortsrätt i det svenska språket att många inte längre vet varifrån de kommer. Erik Johan Stagnelius är en skald som kommer att läsas och citeras så länge det svenska språket lever.

I Jila Mossaeds nya dikter är döden starkt närvarande. Här finns sorgen över de bortgångna som är på väg att slukas av glömskan. Men även orden hotas av död. Kampen mot språklösheten gör likväl att orden till sist får liv, likt plötsliga irrbloss. Trösten finns i minnet av modersfamnen, hos den mottagande naturen och i en pockande kärlek. Dikterna ger även röst åt en kollektiv smärta: över resta murar, avrättningar, alla tystade röster. Vredgad inväntar poeten gryningen, ljusets uppror.

Som unga diktare ofta gör befann sig den unge Lagerkvist i ett korsdrag av intryck, positiva som negativa. Men han fann också sin egen röst och kom att höra till de författare som Kjell Espmark kallat ”de solitära mästarna”, alltså diktare som inte bildar skola och får en skara av efterföljare. Trots det gjorde han avtryck. I årsskriften för 2020, kallad Intryck & avtryck, samlar Pär Lagerkvist-samfundet artiklar som på skilda sätt visar både intryck som Lagerkvist tog och avtryck som han satte, alltifrån hans tidiga intryck från den moderna konsten till de avtryck han satte hos ledande litteraturkritiker vid 1900-talets mitt och hos 2019 års mottagare av Växjö kommuns litteraturpris till Pär Lagerkvists minne, Jila Mossaed – och mycket mer.

I Jila Mossaeds nya dikter jamar kärleken som en förtrollad katt. Kärleken är förnyande, en skyddande skugga. Det åttonde landet ligger utanför alla gränser, är självets eller själens borg, ett stadium av frid som kan uppnås trots en mörk omvärld och exilens rotlöshet. Där finns friheten att inte tillhöra.

”I osedvanligt hög grad visar Jila Mossaed på hur poesin kan få oss avtrubbade att se världen med sköljda sinnen. Det är en poesi om liv och död – och på liv och död. Ofta är den omedelbart tillgänglig, men på samma gång etiskt krävande. Man måste åter in i den, till den intensiva röstens uppfordrande utsatthet, till det sorgens bottenläge som kan öppna för skönhetens lisa.” Ur förordet av Niklas Schiöler

“INGEN KAN ÄGA EN ANNAN MÄNNISKA” Forough Farrokhzad levde modigt och dog ung. Hon är en feministisk ikon – en symbol för kvinnors frihet, och hennes sensuella, natur- sköna och frihetssökande dikter har berört miljontals människor. "Upprorets poet" är ett nyskrivet drama av Jila Mossaed och Rebecca Örtman, som väver samman berättelsen om Forough Farrokhzads liv med Jila Mossaeds egna erfarenheter av att erövra ett nytt språk i ett nytt land. Poesins kraft löper som en röd tråd mellan det som var och det som kommer. Med en efterskrift av Jenny Tunedal.

Jila Mossaed Föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har givit ut sex diktsamlingar på svenska. På persiska har hon publicerat både diktsamlingar och romaner. Jila Mossaed har fått flera utmärkelser, senast Aftonbladets litteraturpris (2015), Frödingpriset (2016) och Kallenbergerstipendiet från Svenska Akademien (2017).

Vilka politiska beslut sanktioneras när människor mäts i volymer och sägs komma i strömmar? Vad gör det med oss när vi ska investera i våra barn och se till att ha plus på kärlekskontot? Vad gör det med vår trygghet på arbetet när vi omskrivs som anställningsbara? Nyliberal ordlista är en politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrat språket och styr våra ordval. Ordlistan varvas med nio texter skrivna av författare som reflekterar kring ords härkomst och mening och hur de används i dag. De riktar alla sökljuset mot de politiska beslut och moraliska ställningstaganden som sanktioneras genom språkliga förskjutningar. Medverkande skribenter: Liban Abdule, Dimen Abdulla, Aase Berg, Athena Farrokhzad, Gabriel Itkes-Sznap, Mara Lee, Jila Mossaed, Felicia Mulinari och Suzanne Osten. Redaktörer: Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde.

Hur kan en person genom poesin och möjligheten att uttrycka sig med ord överskrida exilens prövningar? Vad är det att ha språket som sitt hem? Många människor världen över måste lämna de länder där de har fötts och vuxit upp, ibland utan hopp om att kunna återvända. En övermäktig upplevelse av brist kan ta sig uttryck i förödande tomhet eller bindande nostalgi. På vilket sätt kan erfarenheten av ett slags förlust utan objekt, genom språket omsättas till en förnyad möjlighet att leva och ta plats i en annan kultur? I texter som spänner över filosofi, litteraturvetenskap, psykoanalys och poesi diskuteras i denna bok exilfrågan utifrån perspektiv som bottnar i historien och pekar mot framtiden.