Johan Östling

Denna essäsamling syftar till att belysa och diskutera hur kunskap förstås och genereras i gränslandet mellan akademi och praktik. I detta gränsland utspelar sig en kamp om kunskap en kamp som ofta färgas av förenklade, extrema bilder av forskaren som antingen isolerad i ett elfenbenstorn eller frivolt minglande på marknadstorget. Det är en kamp som väcker frågor om forskarens roll, och synen på kunskap, i samhället. Författarna till bokens tretton essäer kommer från en bredd av discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap. Genom att låta varje essä speglas i en seriebild vill vi bidra till ytterligare tanke och reflektion kring vad kampen om kunskap handlar om. Vår ambition och förhoppning är att ge bränsle till en diskussion bortom tornet och torget om möjligheter och utmaningar med dagens syn på kunskapsproduktion och vilken roll samverkan kan, eller bör, spela.Boken är rikt illustrerad i färg.

The title of this book – “Prepared for Both: Lund University and the Surrounding World” – has been chosen to demonstrate the breadth of an old university since it was founded in 1666: in the past, just recently, and right now. The emphasis is on the last fifty years, the time that has passed since the university last celebrated its existence. It can be read as a survey of the last half-century, of how the university has lived up to the old motto on its seal – “Prepared for both” – but perhaps it also gives an idea of where it is headed. The book seeks moreover to capture some of the interaction between the university and the world around it, a perspective that is often lacking, but one which is needed to understanding the variegated history of the university. Besides the editors Gunnar Broberg and David Dunér, contributing authors are Katarina Bernhardsson, Gustav Holmberg, Thomas Kaiserfeld, Elisabeth Mansén, Svante Nordin, Jan Eric Olsén, and Johan Östling.

Humanistiskt och naturvetenskapligt orienterade forskare har inte samma erfarenheter av tidsbegreppet. Likväl finns tangeringspunkter. Frågor om vad tid är, hur den konceptualiseras, vad den betyder och hur dess parametrar utstakas av naturen är intrasslade i varandra. Och perspektiven är otaliga. Naturvetenskapens tid är objektiverad och förrumsligad, medan litteraturen också fångar den tid vi som människor är och lever i. Mekaniskt mätt tid är endimensionell och objektiv medan upplevd tid är mångdimensionell och subjektiv, samtidigt som livscykelns fysiologiska dimension genomsyrar våra sociala liv. I alla dessa processer finns och verkar således tiden, men att medvetet tänka på den är, så vitt vi vet, ett privilegium för människan. Tanken med denna tvärvetenskapliga antologi, med bidrag av forskare inom fysik, geologi, sociologi, etnologi, historia, idéhistoria, litteraturvetenskap och filmvetenskap, är att greppa tiden i dess komplexitet och stimulera till dialog mellan olika synsätt och vetenskapsdiscipliner. Läs om tidsskildringar i historiska tv-dramer, om den tidsperiod som numera kallas för antropocen, om rumtid och tidsaktivism, om tid som mäts av den märkvärdiga "tiotusenårsklockan", om tiden i mikrokosmos och tiden i rymden både den faktiska rymden och den som skapades av Harry Martinson.

”Beredd till bådadera. Lunds universitet och omvärlden” vill med sitt val av titel just visa vidden av ett gammalt universitets verksamhet, i går, nyss, i dag, från grundläggandet 1666. Tyngdpunkten har lagts på de senaste femtio åren, den tid som gått sedan universitetet senast firade sin existens. Den kan läsas som en första kartläggning av det senaste halvseklet, hur universitetet har förvaltat sitt gamla motto på sigillet, men kanske också vart det är på väg. Boken vill också fånga något av samspelet mellan universitetet och omvärlden, ett perspektiv som ofta saknas, men behövs för att förstå universitetets växlingsrika historia. Boken är en antologi med nio historiska studier om allt från forskningssamverkan och internationella kontakter till spirituella medlemmar i Fråga Lund-paneler och allmänhet som vill donera sina kroppar till vetenskapen. Idéhistorikerna Gunnar Broberg och David Dunér är redaktörer för boken. Övriga medverkande är idéhistorikerna Gustav Holmberg, Thomas Kaiserfeld, Elisabeth Mansén, Svante Nordin och Jan Eric Olsén, litteraturvetaren Katarina Bernhardsson och historikern Johan Östling.

More world-leading research; more internationalisation; more mobility; more open access; more impact; more arts and humanities perspectives on other disciplines; more research links in teaching; we want more of most things, quite simply But how should Swedish research be organised and funded to achieve all this? The question covers numerous problems and dilemmas. What should be the distribution between major programmes and minor projects? Should research proposals be evaluated with reference to the applicants earlier achievements bibliometrically, for example or to the results expected? How much weight should be given to practical social benefits? Should assessments mainly be done by other researchers (peer review)? If so, how can they avoid spending more and more of their time evaluating other researchers? What specific role should research play in academic teaching? At universities in general? Or in politics, for that matter? Shouldnt researchers, to a higher degree, impart their results to decision-makers and the public with far greater outreach than today? Nowadays, more than half of Swedens university research is paid for by research funders outside the higher education institutions. Such funders include central government agencies, but also independent bodies. Riksbankens Jubileumsfond (RJ), the Swedish Foundation for Humanities and Social Sciences, fosters and supports research in these disciplines. This book, published to mark RJs Golden Jubilee in 2015, is an attempt to think ahead on issues concerning the future of research.

Detta är en bok om det moderna universitetets idé. Den tar sin utgångspunkt i den vision om en ny sorts vetenskaplig institution som Wilhelm von Humboldt formulerade i samband med att han grundade universitetet i Berlin 1810. Än i dag utgör Humboldts ideal om bildning, frihet och föreningen av forskning och utbildning bärande akademiska värden. I denna studie följer historikern Johan Östling Humboldttraditionens förvandlingar och skiftande betydelser under de senaste tvåhundra åren. Boken formar sig till en framställning av ett centralt stråk i Tysklands intellektuella utveckling, men också till en reflexion över vår samtids syn på kunskap, bildning och vetenskap. Mot en historisk fond karakteriseras den akademiska kunskapskultur som är förhärskande under 2000-talet.

Universitetet har ett mäktigt och vida utsträckt förflutet. I högtidliga ögonblick brukar det framhållas som en av de samhällsinstitutioner som har den längsta obrutna traditionen. Under seklernas gång har universitetet varit ett centrum för lärdom, vetenskap och högre utbildning, men det har också kunnat anpassa sig efter nya omständigheter och förväntningar. Med ursprung i det medeltida Europa har det spritts till andra delar av världen och utgör i dag en självklar stomme i alla avancerade kunskapssamhällen. Kunskapens stora hus erbjuder en koncis och levande skildring av universitetets vindlande historia. Framställningen kretsar kring tre övergripande akademiska modeller som dominerade under vissa epoker och då utövade ett inflytande som ett slags föredöme för omvärlden: det latinska universitetet, det tyska universitetet och det amerikanska universitetet. Vår tids universitet är än i dag djupt präglade av institutionens långa historia. Den som vill orientera sig i den akademiska världen har mycket att vinna på att känna till universitetshistoriens huvudlinjer. Johan Östling är professor i historia, föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK) och Wallenberg Academy Fellow vid Lunds universitet. Han har länge intresserat sig för universitetshistoria och bland annat skrivit boken Humboldts universitet (2016). Ett annat specialområde är kunskapens cirkulation i samhället, där hans forskning har mynnat ut i verk som Humanister i offentligheten (2022) och Humaniora i välfärdssamhället (2023).

Kunskapshistoria är ett dynamiskt internationellt forskningsfält och i denna introduktion har författarna samlat centrala begrepp och perspektiv som är bärande inom dagens kunskapshistoria. Med fokus på en särskild sorts kunskapshistoria, kunskapens cirkulation i samhället, syftar boken till att ge en god introduktion till ämnet samtidigt som den pekar ut hur kunskapshistoria kan bedrivas. Här visar författarna vad som menas med kunskapshistoria, hur kunskapsteoretiker tänker kring kunskap, hur kunskapshistorisk forskning kan bedrivas, vilka nyckelbegrepp som finns inom fältet och vad detta konkret innebär för historisk forskning, nu och framöver. Boken riktar sig till studenter och forskare i historia, och till dem som är intresserade av att förstå samhällen och människor i det förflutna på ett nytt sätt. Genom att sätta kunskap i fokus – inte politik, kultur, vetenskap eller idéer – så aktualiseras andra frågor, metoder, forskningsobjekt och källmaterial. Därmed kan vi få ny kunskap om det förflutna, men också verktyg för att förstå vår samtid.

This Element provides a pedagogical overview of the history of knowledge, including its main currents, distinguishing ideas, and key concepts. However, it is not primarily a state-of-the-art overview but rather an argumentative contribution that seeks to push the field in a certain direction – towards studying knowledge in society and knowledge in people's lives. Hence, the history of knowledge envisioned by the authors is not a rebranding of the history of science and intellectual history, but rather a reinvigoration of social and cultural history. This implies that many different forms of knowledge should be objects of study. By drawing on ongoing research from all across the world dealing with different time periods and problems, the authors demonstrate that the history of knowledge can enrich our understanding of past societies. This title is also available as Open Access on Cambridge Core.

This Element provides a pedagogical overview of the history of knowledge, including its main currents, distinguishing ideas, and key concepts. However, it is not primarily a state-of-the-art overview but rather an argumentative contribution that seeks to push the field in a certain direction – towards studying knowledge in society and knowledge in people's lives. Hence, the history of knowledge envisioned by the authors is not a rebranding of the history of science and intellectual history, but rather a reinvigoration of social and cultural history. This implies that many different forms of knowledge should be objects of study. By drawing on ongoing research from all across the world dealing with different time periods and problems, the authors demonstrate that the history of knowledge can enrich our understanding of past societies. This title is also available as Open Access on Cambridge Core.

Humaniora genomgick en djupgående förändring under efterkrigstiden, både som vetenskapsfält och kulturell företeelse. Av många kom humanistiska studier gradvis att uppfattas som en överflödig lyxföreteelse och klassisk bildning tappade mark i utbildningssystemet. Naturvetenskap, medicin och samhällsvetenskap hade avgjort lättare att motivera sin existens i folkhemmets Sverige. Men även om humaniora kan sägas ha varit på defensiven, så är detta långtifrån hela bilden. Denna antologi visar tvärtom att det humanistiska kunskapsområdet gjorde sig starkt gällande i efterkrigstidens välfärdssamhälle. Humaniora i välfärdssamhället innehåller texter om brott och straff, skola och pedagogik, kristendom och sekularisering, invandring och tvåspråkighet, kulturarv och stadsförnyelse, miljödebatt och ekologi, försvar och propaganda, press och bokmarknad, folkhemmets samhällsvisioner och reformpolitik. Tillsammans visar de hur humanister och humanistisk kunskap i allra högsta grad var verksamma i och påverkade Sverige från 1940-talet till 1980-talet. Boken knyter an till de internationella forskningsfälten kunskapshistoria och humanioras historia och innehåller bidrag av ett tjugotal svenska forskare från ett antal olika discipliner och lärosäten. Sammantaget ger den inte bara en mångskiftande bild av humanioras utveckling och status utan också ett nytt intressant perspektiv på den svenska efterkrigstiden. Antologin är en uppföljning till Johan Östlings, Anton Janssons och Ragni Svensson Stringbergs monografi Humanister i offentligheten (2022) . Redaktörer: Johan Östling, professor i historia, föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK) och Wallenberg Academy Fellow, Lunds universitet, Anton Jansson, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet, och Ragni Svensson Stringberg, lektor i förlagskunskap och historia vid Stockholms universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet.Övriga medverkande: Peter Bennesved Ingrid Berg Fredrik Bertilsson Anders Burman Marie Cronqvist Erik Erlanson Karl Haikola Isak Hammar Peter Henning Joakim Landahl David Larsson Heidenblad Linnéa Lindsköld Anders Pedersson Ann Steiner Hampus Östh Gustafsson

Det finns en tydlig berättelse om hur humaniora marginaliserades i efterkrigstidens Sverige: i ingenjörernas, teknokraternas och samhällsvetarnas land fanns det inget utrymme för bildning, filosofi och historia. Denna bok utmanar en sådan föreställning och visar hur påtagligt närvarande humaniora var i tidens offentlighet. Genom ett kunskapshistoriskt perspektiv och internationella jämförelser åskådliggör författarna hur humanister befann sig mitt i välfärdssamhällets kultur och politik, medier och bokmarknad, idédebatt och utbildningsväsende. I centrum för boken står 1960- och 1970-talens offentlighet. I en första del diskuteras den avgörande roll som humanister spelade i den unga televisionens folkbildningsprogram liksom i tidens populärvetenskapliga pocketbokutgivning och på dagstidningarnas essäsidor. I en andra del riktas uppmärksamheten mot humanioras plats i den kristna kultursfären, arbetarrörelsens folk­bildningsarbete och den nya vänsterns bokcaféer. Vi får möta kulturpersonligheter som Per I. Gedin, Gunnel Vallquist och Jan-Öjvind Swahn, men även tv-producenter, studiecirkelarrangörer, översättare av radikal facklitteratur och många andra. Alla bidrog de till att sätta humanistisk kunskap i rörelse under efterkrigsdecennierna. Johan Östling är historiker, Wallenberg Academy Fellow och föreståndare för Centrum för kunskaps­historia (LUCK), Lunds universitet. Anton Jansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria i Lund. Ragni Svensson Stringberg är fil.dr i bokhistoria och verksam vid Centrum för kunskapshistoria i Lund. Som en uppföljare till denna bok publiceras 2023 antologin Humaniora i välfärdssamhället, redigerad av Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg.

This book is about the idea of the university in modern Germany. Its primary focus is how the Humboldtian tradition was transformed and how it gave direction to debates around higher education. By combining approaches from intellectual history, conceptual history and the history of knowledge, the study investigates the ways in which Humboldt’s ideas have been appropriated for various purposes in different historical contexts and epochs. Ultimately, it shows that Humboldt’s ideals are not timeless – they are historical phenomena and have always been determined by the predicaments and issues of the day. Nevertheless, many of the key concepts and fundamental ideas have endured throughout the twentieth century, though they have been interpreted in different ways.An electronic edition of this book is freely available under a Creative Commons (CC BY-NC-ND) licence.

Historians have long been interested in knowledge - its nature and origin, and the circumstances under which it was created but it has only been in recent years that the history of knowledge has emerged as an academic field in its own right. In Circulation of Knowledge, a group of Nordic scholars explore a range of theoretical and methodological approaches to this new and exciting area of historical research. The question of knowledge in motion is central to their investigations, and especially how knowledge is transformed when it circulates between different societal arenas, literary genres, or forms of media. Reflecting on twelve empirical studies, from sixteenth-century cartography to sexology in the 1970s, the authors make a significant contribution to the growing international research on the history of knowledge.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

"OBJEKTIVT sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse, är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda." - Genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle 1937.De intellektuellas förräderi? handlar om sympatier för den tyska nationalsocialismen bland svenska intellektuella. Dessa akademiker på universiteten eller inom de akademiska professionerna, författare, konstnärer och journalister, var oftast inte organiserade nazister. Däremot engagerade de sig i nazismen närstående organisationer och publikationer, eller samarbetade på andra sätt med Nazityskland. Med objektiviteten som ammunition deltog de i ett vetenskapens och kulturens propagandakrig för att förstärka Tredje rikets legitimitet.Trots omfattande forskning om perioden är de intellektuella "tyskvännerna" fortfarande ett försummat kapitel i svensk historia. De frågor boken behandlar utgör också en ideologiskt minerad terräng. Problematiken med gränsdragningen mellan vetenskap och politik, och om anspråk på objektivitet i det offentliga samtalet, har inte försvunnit utan är ständigt aktuell.Innehåll:Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, "De intellektuellas förräderi?" Andreas Åkerlund, "Vilhelm Scharp - tyskvän, nationalist och antinazist?" Sven Widmalm, "Vetenskap som propaganda. Akademiska kontakter mellan Sverige och Tyskland under Tredje riket" Birgitta Almgren, "Svenska universitet - mål för nazistisk kulturpolitik" Maja Hagerman, "Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden. Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland" Maria Björkman, "Ras, vetenskap och objektivitet. Några lojaliteter hos Folke Henschen" Olof Ljungström, "'När ett helt folk drivits i landsflykt'. Gösta Häggqvist och flyktingfrågan vid Karolinska institutet" Henrik Rosengren, "Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945" Bibi Jonsson, "Rütger Essén och de släckta metropolerna" Benjamin G. Martin, "Svensk film i Hitlers Europa. Nationell filmindustri och internationella nätverk" Patrik Lundell, "De välvilligas rationalitet. Objektivitetsideal och mediekritik inom Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938 till 1958" Ola Larsmo, "Det svarta nätet. Om unghögern, Sveriges nationella förbund och Sverigedemokraterna" Johan Östling, "Nya nyanser av brunt. Utblick över ett forskningsfält"

As a nominally neutral power during the Second World War, Sweden in the early postwar era has received comparatively little attention from historians. Nonetheless, as this definitive study shows, the war—and particularly the specter of Nazism—changed Swedish society profoundly. Prior to 1939, many Swedes shared an unmistakable affinity for German culture, and even after the outbreak of hostilities there remained prominent apologists for the Third Reich. After the Allied victory, however, Swedish intellectuals reframed Nazism as a discredited, distinctively German phenomenon rooted in militarism and Romanticism. Accordingly, Swedes’ self-conception underwent a dramatic reformulation. From this interplay of suppressed traditions and bright dreams for the future, postwar Sweden emerged.

RJ:s årsbok 2015/2016 i två band: svensk och engelsk utgåva. Mer världsledande forskning, mer internationalisering, mer mobilitet, mer open access, mer impact, mer humanistiska perspektiv på andra vetenskaper, mer forskningsanknytning i undervisningen. Mer av det mesta, helt enkelt Men hur bör svensk forskning organiseras och finansieras för att åstadkomma allt detta? Frågorna rymmer en rad problem och dilemman. Hur bör fördelningen mellan stora program och små projekt se ut? Ska forskningsansökningar utvärderas med hänsyn till de sökandes tidigare prestationer, exempelvis genom bibliometri, eller utifrån förväntade resultat? Vilken vikt ska fästas vid konkret samhällsnytta? Ska bedömningar i huvudsak ske av andra forskare genom peer review? Hur undviker man i så fall att allt mer av forskarnas tid går åt till att utvärdera andra forskare? Och vilken konkret roll ska forskningen spela i den akademiska undervisningen? På universiteten som helhet? Eller för den delen i politiken? Borde inte forskare i högre grad sprida sina resultat just till beslutsfattare och allmänhet nå ut långt mer än i dag? Numera betalas mer än hälften av svensk universitetsforskning av forskningsfinansiärer som står utanför lärosätena. Här finns statliga myndigheter men också fristående organ. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en stiftelse som främjar och stöder humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Denna bok ges ut med anledning av fondens femtioårsjubileum 2015 och är ett försök att tänka vidare i frågor om forskningens framtid.

Mer världsledande forskning, mer internationalisering, mer mobilitet, mer open access, mer impact, mer humanistiska perspektiv på andra vetenskaper, mer forskningsanknytning i undervisningen. Mer av det mesta, helt enkelt Men hur bör svensk forskning organiseras och finansieras för att åstadkomma allt detta? Frågorna rymmer en rad problem och dilemman. Hur bör fördelningen mellan stora program och små projekt se ut? Ska forskningsansökningar utvärderas med hänsyn till de sökandes tidigare prestationer, exempelvis genom bibliometri, eller utifrån förväntade resultat? Vilken vikt ska fästas vid konkret samhällsnytta? Ska bedömningar i huvudsak ske av andra forskare genom peer review? Hur undviker man i så fall att allt mer av forskarnas tid går åt till att utvärdera andra forskare? Och vilken konkret roll ska forskningen spela i den akademiska undervisningen? På universiteten som helhet? Eller för den delen i politiken? Borde inte forskare i högre grad sprida sina resultat just till beslutsfattare och allmänhet nå ut långt mer än i dag? Numera betalas mer än hälften av svensk universitetsforskning av forskningsfinansiärer som står utanför lärosätena. Här finns statliga myndigheter men också fristående organ. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en stiftelse som främjar och stöder humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Denna bok ges ut med anledning av fondens femtioårsjubileum 2015 och är ett försök att tänka vidare i frågor om forskningens framtid.