Johan Stenström

I vetenskap och konst Kyla är ett begrepp med många innebörder. Inte minst i dessa tider då klimatet och väderförhållanden diskuteras över hela världen. Hälsa och väder är likaså intimt förknippade med varandra. Kyla kan vara både något positivt och motsatsen, såväl inom vetenskapen som inom konsten. I vetenskapen som exempelvis bot mot solsting och inom kirurgin för att minska ämnesomsättningen och syrgaskonsumtionen. Inom konsten förekommer kylan som motiv på olika sätt genom seklerna. Även musiken har inspirerats liksom litteraturen av kylan som motiv och metafor. I denna kylslagna volym skriver forskare om igelkotten; om väder och klimat; om kylan i naturen; om problem för odling, trafik och bebyggelse; om kylskador liksom om kulinarisk kyla. Bengt W Johansson, bokens redaktör, Malmö, är hjärtläkare, docent och författare. Helge Brändström är överläkare i anestesi och intensivvård, Umeå. Linda Fagerström är docent i konstvetenskap i Växjö och konstkritiker. Jan Hedh, Malmö, är konditori- och bagarmästare och författare. Jan O. Mattsson är professor em. i naturgeografi i Lund. Torbjörn Messner är överläkare em. i Kiruna. Sixten Nordström är chef för Musikhögskolan i Malmö, musikdirektör, författare och programledare i tv. Johan Stenström är professor i litteraturvetenskap i Lund.----------"Det är inte ofta man får läsa något så stimulerande som 'Kyla i vetenskap och konst', hjärnan går på högvarv och man får lust att omedelbart sätta dessa fakta i arbete. Här borde finnas uppslag till en handfull thrillers av modell nordic noir, för att inte tala om hur mycket poesi som finns latent på dessa sidor och bara väntar på att aktiveras." Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet

Humanistiskt och naturvetenskapligt orienterade forskare har inte samma erfarenheter av tidsbegreppet. Likväl finns tangeringspunkter. Frågor om vad tid är, hur den konceptualiseras, vad den betyder och hur dess parametrar utstakas av naturen är intrasslade i varandra. Och perspektiven är otaliga. Naturvetenskapens tid är objektiverad och förrumsligad, medan litteraturen också fångar den tid vi som människor är och lever i. Mekaniskt mätt tid är endimensionell och objektiv medan upplevd tid är mångdimensionell och subjektiv, samtidigt som livscykelns fysiologiska dimension genomsyrar våra sociala liv. I alla dessa processer finns och verkar således tiden, men att medvetet tänka på den är, så vitt vi vet, ett privilegium för människan. Tanken med denna tvärvetenskapliga antologi, med bidrag av forskare inom fysik, geologi, sociologi, etnologi, historia, idéhistoria, litteraturvetenskap och filmvetenskap, är att greppa tiden i dess komplexitet och stimulera till dialog mellan olika synsätt och vetenskapsdiscipliner. Läs om tidsskildringar i historiska tv-dramer, om den tidsperiod som numera kallas för antropocen, om rumtid och tidsaktivism, om tid som mäts av den märkvärdiga "tiotusenårsklockan", om tiden i mikrokosmos och tiden i rymden både den faktiska rymden och den som skapades av Harry Martinson.

Kullaberg är Kullabygdens kännemärke, blickfånget där urberget reser sig mot öppen himmel och vidsträckt hav. Vid horisonten möts Öresund och Kattegatt. Detta stenmassiv har en geologi som går mångmiljoner år tillbaka. I skuggan av den väldiga klippformationen breder kulturlandskapet ut sig i all sin variationsrikedom. En jordbruksbygd, inbäddad i skog och äng, som vetter mot den kustnära buskvegetationen och de långgrunda stränderna. En idealisk miljö för det rika fågellivet och den unika floran. I havet där utanför har tumlarna återvänt bland all fisk som fortfarande ger sin näring till småhamnarna. I forna tider ankrade här långväga sjöfarare med kryddor i lasten, avgörande för vår inhemska matkultur. Till naturrikedomen hör leran, ursprungligen en slaggprodukt vid stenkolsbrytningen, men guld värd för framställningen av tegel och bruksföremål. Vid Höganäsbolaget formades, glaserades och brändes de berömda höganäskrusen. Men där fostrades också bland de anställda en keramikens mästare som Åke Holm, han som förädlade det lokala hantverket till egensinnig skulptural konst. Bildkonst och ordkonst i vid mening hör till Kullabygdens kulturtradition. Den mest berömde bygdens son var särlingen, allkonstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren. När hans 1800-tal gick över i 1900-tal upplevde trakten det moderna badlivets glansperiod med tillresande konstnärer och författare från när och fjärran. Med pensel eller penna fann man här sitt artisteri inspirerat och sin skaparlust stimulerad av natur och sällskapsliv. I raden av sekelskiftets friluftsmålare fanns Elisabeth Keyser, en kvinnlig pionjär från Paris. Bland de samtida författarna sökte Selma Lagerlöf sin skrivro i samma omgivning som August Strindberg upplevde som förhäxad . Med tre av Ingmar Bergmans filmer kom Kullabygden att gå till filmhistorien med sina symboliskt laddade scenerier i klipporna vid havet och det mäktiga Kullaberg i fonden. Antologin Kullabygden: Naturrikedom och kulturtradition är ett resultat av ett symposium på Krapperups borg med forskare från naturvetenskap och humaniora under temat "Natur och kultur i Kullabygd". Redaktörer: Johan Stenström och Anders Palm. Medverkande författare: Linda Fagerström Karin Gustavsson Erik Hedling Kristina Jennbert Leif Johansson Håkan Jönsson Åke Lindström Anders Palm Henrik Ranby Johanna Stedt Henry Svensson Håkan Wallander Eva Öhrström

Sommaren 1767 påbörjade orientalisten Jacob Jonas Björnståhl (1731--1779) en resa som förde honom till Frankrike, Schweiz, Italien, Tyskland, Holland och England innan han sjövägen tog sig till Konstantinopel och så småningom Grekland, där han avled i dysenteri vid 48 års ålder. Hade det inte varit för tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell hade eftervärlden aldrig fått någon större kännedom om denna resa, men Gjörwell publicerade Björnståhls resebrev, till att börja med i sina tidningar och så småningom i en postum bokutgåva i sex volymer. Björnståhls resa skulle vara i hela tolv år. Liknande europeiska resor är det många som har gjort både före och efter honom; det som gör hans färd unik är att den är så väldokumenterad. I sammanlagt 83 brev rapporterar han om praktiskt taget allt han ser och erfar. Han skriver om akademier, bibliotek och museer, om ryktbara byggnader och historiska minnesmärken, om lärda personer, författare och andra berömdheter som han lärt känna: Rousseau, Voltaire, Diderot, Goethe och många andra. Men dessutom delger han läsarna intryck från botaniska trädgårdar och naturaliesamlingar. Han skriver om odlingsmetoder och uppfinningar, hantverk och manufaktur. Starka naturintryck från Neapelbukten och Alperna är han mån om att fånga och förmedla. Han kommenterar också folkets sedvänjor i olika länder. Från det avlägsna Konstantinopel berättar han om islam och hur turkiskt levnadssätt skiljer sig från europeiskt och svenskt. I slutet av sin resa besöker han som den förste vetenskapsmannen någonsin de isolerade Meteoraklostren i Grekland. Björnståhl framstår i de flesta situationer som öppen och villig att omfatta och förstå sådant som är främmande, och hans resebrev är en av de verkligt intressanta rapporterna från Europas metropoler på 1760- och 1770-talen: en på samma gång informationsrik och charmfull framställning från upplysningens tidevarv. Björnståhls resa: Europa och Konstantinopel 1767--1779, där resebreven och Björnståhls gärning analyseras och kommenteras, är ett samarbete mellan forskare från olika humanistiska discipliner: litteraturvetaren Johan Stenström, romanisten Carla Killander Cariboni och nygrecisten Vassilios Sabatakakis som är verksamma vid Lunds universitet, samt religionsvetaren Catharina Raudvere som har sin sysselsättning vid universitetet i Köpenhamn. Trådbundet kartonnageband med strukturerat pärmöverdrag.

Almqvist skriver om Château Haut-Brion och Chambertin, Strindberg om Château Lafite och om viner från Bourgogne, Victoria Benedictsson om champagne, Levertin om Château Beychevelle, Fredrika Bremer, Flygare-Carlén och Ola Hansson om portvin, Linné om Groot Constantia, Runeberg om Margaux, Stiernhielm och Bellman om alla tänkbara sorters vin Sedan medeltiden har svenskarna druckit vin till att börja som en del av nattvarden, men ganska snart även som måltidsdryck. Vinet fraktades lång väg innan det nådde konsumenten i Sverige. Länge var därför vinet dyrt och förbehållet de mest förmögna. Efter hand skedde en demokratisering och vinet blev tillgängligt för en större allmänhet på krogar och källare. Stormaktstiden innebar att svenskarna fick ta del av kontinentala dryckesvanor i högre grad än tidigare. Under 1700-talet blev champagne, tokajer och constantiaviner på modet, samtidigt som vin från Tyskland och de klassiska vinländerna kring Medelhavet importerades i strida strömmar. Under 1800-talet etablerades handelsmönstren; vägen från odlare till konsument skedde via grossister, importörer, agenter och vinhandlare. Ordet och vinet handlar om vinets användning i Sverige speglad i skönlitteraturen från 1300-talet till tidigt 1900-tal. Framställningen är kronologisk men här finns också tematiska kapitel om champagne, bourgogne, rhen- och mosel, portvin och bordeaux allt med litterära exempel.

I långa lopp och längslar är Alf Hambes samlade lyriska verk från en lång karriär som poet och visdiktare. Den svenska vistraditionen är med internationellt mått ganska speciell. Åtskilliga är de poeter eller vispoeter som vunnit folkets hjärta just på grund av kombinationen av text, ton och scenframträdande. Dagens nestor i den långa traditionen är Alf Hambe. Hambe är i första hand en poet; han skriver texter som han gärna förser med toner och egen sång. Totalt över 500 visor. Alf Hambes gärning sammanfattar åtskilligt av den svenska visans strömfåror under de senaste 60 åren, samtidigt som han gör det på ett alldeles eget sätt, i ett alldeles eget fantasilandskap och med en alldeles egen språklig elegans. I hans diktning frammanas myter från olika tider och kulturer och man hör ekon av den allra äldsta litteraturen.

Medicin är egentligen den mest humanistiska av vetenskaper. All medicinsk praktik börjar och slutar i ett möte mellan människor. I denna tvärvetenskapliga antologi förs ett livligt samtal om medicin som humaniora av forskare från båda sidor. Rikt illustrerad. Nr 9 i serien Symposier på Krapperups borg.

Harry Martinsons rymdepos Aniara (1956) är ett av 1900-talets mest uppmärksammade svenskspråkiga diktverk. Det är ganska få verk från svensk efterkrigstid som blivit föremål för så intensivt intresse i såväl svensk som utländsk litteraturvetenskaplig forskning. I den här boken diskuterar en rad framstående Martinsonforskare och Martinsonläsare diktverkets tillkomst, litterära form och idéinnehåll: de olika manuskriptversionerna av Aniara belyses, liksom bildspråk, konstnärliga verkningsmedel och estetik, ondskans problematik, teknologins roll, Aniara som inre resa samt rymdeposets reception. Medverkande författare: Sara Danius, litteraturvetenskap; Kjell Espmark, litteraturvetenskap; Bengt Landgren, litteraturvetenskap; Johan Lundberg, litteraturvetenskap; Marie Louise Ramnefalk, författare; Johan Stenström, litteraturvetenskap; Johan Wrede, svensk litteratur.