Karin Helander

Jag avundas målarna. Deras verk är oändliga. Verken bär sitt eget liv inom sig, oberoende av deras skapare. En dans lever ganska kort. Lika kort som dansören själv. Jean Börlin I efterkrigstidens 1920-tal blomstrade nya idéer och en kreativ experimentlusta väcktes till liv. Ett nytt avantgarde tog form. I dess epicentrum fanns en nyskapande danstrupp med en radikal och utmanande repertoar som inte drog sig för att provocera sin publik, de kallade sig Svenska Baletten (Ballets Suédois). Dess ledare var det excentriska paret Rolf de Maré och Jean Börlin, men medskaparna var många. Svenska Baletten var inget danskompani i vanlig mening, deras skapelser var mer än bara koreografi, de var allkonstverk. Förutom de unga dansarna i kompaniet, samarbetade man med konstnärer som Nils Dardel, Francis Picabia och Fernand Léger och kompositörer som Erik Satie, Hugo Alvén och Darius Milhaud, för att nämna några. Med multimediala verk som Bröllopet på Eiffeltornet (Les Mariés de la Tour Eiffel), Iberia, Människan och hennes åtrå (L Homme et son désir) och Världens skapelse (Le Création du monde), där musiken, scendekoren, koreografin, dräkterna, framförandet och ibland till och med publiken var en del av skapelsen, intog de scener runt om i Europa och USA mellan 1920 och 1925. I tio kapitel författade av konstvetare, danshistoriker, musikvetare, teaterforskare och koreografer berättas historien om Svenska Baletten: Genom striderna med Stockholmsoperan, skandalerna och det illvilliga skvallret i pressen. Genom konstsamlingarna och målningarna som inspirerade och inspirerades. Genom den historiska synen på den manliga kroppen. Genom de kvinnliga dansarnas äventyr. Genom kärlek, vänskap, konflikter och tragedier. Genom ekonomiska bekymmer och konkurrensen med Ryska Baletten. Genom Paris, Stockholm och Köpenhamn. Genom experimentella musikaliska kompositioner och dess betydelse för kompositörer som John Cage. Genom extravaganta och innovativa haute couture-kostymer. Genom arvet som de lämnat efter sig till nya generationer dansare och genom ett återuppförande av deras dadaistiska verk Relâche. Svenska Baletten var före sin tid på många plan. Svenska Baletten var queer långt innan queer blev ett begrepp inom genusforskningen. Svenska Baletten skapade performancekonst långt innan Fluxusrörelsen introducerade det för konstvärlden på 1960-talet. Den här boken lyfter fram deras betydelse för modernismen såväl som för efterkommande generationers konstnärer, kompositörer, koreografer, dansare, modeskapare och forskare. Det blev som Börlin önskade, Svenska Baletten lever vidare, den är oändlig.

Romateatern på Gotland har i tre decennier, sedan starten 1989, spelat William Shakespeares pjäser för en bred publik i den natursköna klosterruinen i Roma, känd som en av Sveriges vackraste utomhusscener. Sommaren 2019 arrangerades teaterns femte symposium, med syftet att skapa en plattform för levande och berikande interdisciplinära samtal för alla som intresserar sig för och inspireras av Shakespeares texter. Temat för året var: Varför ska man spela de här gamla pjäserna? En inbjudan att ärligt, klarsynt och ur olika synvinklar undersöka vilken relevans Shakespeares och andra klassiska författares dramatik kan ha för vår föränderliga samtid. Scenkonstnärer, kritiker, debattörer och forskare från flera områden träffades under några dagar på Roma kungsgård och föreläste, diskuterade och samtalade. I denna antologi samlas ett urval av de medverkandes texter tillsammans med bilder från symposiet och den unika miljön kring klosterruinen.

Redaktör: Catharina Hällström Boken är baserad på 2016 års barnkultursymposium vid Centrum för barnkulturforskning och belyser och diskuterar förhållandet mellan nu och då i barnkulturen. Forskare från olika discipliner, universitet och högskolor samt författare, regissörer och andra kulturskapare presenterade olika perspektiv på vila dåtida, nutida och framtida barnkultur ingår i ett ständigt pågående samtal. Ambitionen med symposiet var att olika tidsplan skulle korsas och mötas för att belysa ett barnkulturell dialog genom tid och rum. Medverkande föreläsare gav intrsseveckande exempel på hur ett sätt att titta framåt även är ett sätta att blicka bakåt, det vill säga barnkulturens tidslighet, rumslighet och rörlighet framkom tydligt. Innehållsförteckning - Under tiden. Om konsten att skriva vilse, Stefan Castas - Varifrån kommer barns rättigheter? - rättighetsdiskursernas politiska och sociala rötter i Sverige, Bengt Sandin - Arkivkurragömma med historiens flickor - ett genusperspektiv på barn- och ungdomshistoriska källor, Sara Backman Prytz - Klimathot, atombomber och meteorer. Barns rädslor nu och då, Helena Hörnfeldt - Spara spelet - Att bevara barns datorspelshistoria, Björn Sjöblom - Blandning, mångfald och nya influenser: samtal om de Andra när ingen är rasist, Rickard Jonsson - Konstprojekt om identitet och minnen - Dialoger med och utan ord, Anette Andersson och Anna Wennergren - Vargbröder. Människa idag - igår - Ett arkeologi- och litteraturpedagogiskt projekt, Eva Norlinder - Klassiker i nya tolkningar - Om samtida scenkonst för ung publik, Karin Helander - Historiska källor om barn - En bredvidläsningsbok för mellanstadiet, Anna Götlind - Såsom i en spegel. Den tidiga barn- och ungdomslitteraturen och dess reflexer, Boel Westin

2002 tillträdde Stina Ekblad och Krister Henriksson sina respektive professurer vid Teaterhögskolan i Stockholm. Båda professurerna var inom ämnet scenisk gestaltning, men de hade två olika inriktningar: den ena mot textinterpretation och språklig gestaltning (Ekblads tjänst) och den andra mot scenisk närvaro/avspänning (Henrikssons tjänst). Syftet med den här boken är att dokumentera och undersöka vad de två professurerna har inneburit för Teaterhögskolans utbildning samt vad de kan komma att betyda i framtiden. Ekblads och Henrikssons undervisning diskuteras ur ett pedagogiskt, konstnärligt och teatervetenskapligt perspektiv. Det rör sig om en välskriven akademisk framställning baserad på intervjuer. Karin Helander har ett förflutet som skådespelerska och är numera anställd vid Stockholms universitet som professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning. Hon undervisar dessutom vid Teaterhögskolan och skriver teaterkritik på Svenska Dagbladet.

Mycket har genom åren skrivits om Kungliga Dramatiska Teatern. Men när det gäller scenkonsten för barn och unga, och sättet som den unga publiken i olika tider varit en del av teaterns historia, är dokumentationen betydligt skralare. Det vill den här antologin råda bot på. Unga Dramatens konstnärlige ledare Carl Johan Karlson är initiativtagare och idé­givare till boken. Teatervetaren Karin Helander skriver fram barnteaterns historia på Dramaten, och skådespelaren och dramatikern Hannes Meidal har talat med ett hundratal personer – teaterchefer, dramatiker, regissörer, skåde­spelare, teknisk personal, publikarbetare med flera – för att teckna en bild inifrån Unga Dramatens dåtid, nutid och framtid. Och naturligtvis hörs också röster från barnpubliken. Ett tjugotal skribenter inom och utanför Dramatenhuset har gett egna, personliga bidrag. Marie-Louise Ekman, Martina Montelius, Lars Ring, Ada Berger och Sanna Sundqvist är några av de scenkonstnärer, medarbetare, kritiker och forskare som beskriver en barnscen mitt i språnget – ofta i motvind, men alltid med ett genuint intresse av att möta sin publik i ögonhöjd. Boken sträcker sig från tidiga sagospel över Ingmar Bergmans nysatsning på barnteater och stora familjeföreställningar som Klas Klättermus, genom Staffan Westerbergs poetiska före­ställningar på lekfullt allvar och satsningarna på ny, ung dramatik under konstnärliga ledaren Agneta Ehrensvärd, fram till de oväntat kontroversiella guidade visningarna för barn med drag queen-duon Lillan och Tjorven.

Ingmar Bergman, i första hand omskriven som filmregissör, uppmärksammas här som den legendariska teaterregissör han också var. Med hjälp av brevväxlingar, regiböcker och dagboksanteckningar synliggörs hur teateruppsättningarna skapades i nära samarbete med scenografer, skådespelare och en rad andra medarbetare.

Åren 1947 1967 förändrades Sverige i snabb takt. Den tekniska utvecklingen och den ekonomiska tillväxten saknade motstycke och lade grunden inte bara för ett ojämförligt välstånd utan också för djupa sociala och kulturella förskjutningar. Allt som hade tagits för givet utmanades. Radikalism fick ett egenvärde. Avantgardet blev mainstream. Med texter av bland andra Yvonne Hirdman, Kalle Lind, Birgitta Holm.

Under våren 2020, i skuggan av en rådande coronapandemi, har ett antal organisationer larmat om ökat våld mot barn, ökat antal internetrelaterade brott mot barn och ökande antal orossamtal från barn. Tre forskare från olika ämnen - teatervetenskap, barn- och ungdomsvetenskap samt mediestudier - vid Stockholms universitet har här skrivit fördjupande reflektioner kring barns villkor och barns rättigheter utifrån barnkonventionen. Rubriken är hämtad från Rebecca Örtmans drama ”En sten i magen”, där tre barn leker och prövar olika roller och uttryck som de erfarit från en omgivande vuxenvärld. Pjäsen inspireras av det tacktal "Aldrig våld", som Astrid Lindgren höll 1978 när hon tilldelades den tyska bokhandelns fredspris. Talet belyser våldets mekanismer som främst drabbar barn och är aktuellt än i dag.

Redaktörer: Moa Wester och Magnus Öhrn Var går gränsen mellan barnkultur och vuxenkultur? Vad anser vuxenvärlden vara lämpligt att berätta för barn och varför? Finns det några konstnärliga gränser inom barnkulturen vad gäller form och innehåll? Hur yttrar sig och gestaltas de geografiskt och nationellt betingade gränserna i barnkulturen, såsom i förhållandena mellan stad och landsbygd och mellan Sverige och resten av världen? Temat för Centrum för barnkulturforsknings symposium 2017 var Barnkulturens gränsland och under tre dagar i mars 2017 diskuterades och analyserades barnkulturens gränser och gränser i barnkulturen ur många olika perspektiv. I denna skrift har tio av symposiets föreläsare sammanfattat sina anföranden i varsitt kapitel. Det handlar om den barnförbjudna barnkulturen med utgångspunkt i en rad av de moralpaniker som kultur för barn utlöst under senare år, om vilka svårigheter som nyanlända barn ställs inför och vad barnkulturen kan göra för att överbrygga dessa, om hur så skilda saker som barnkläder och barnfilm kan spegla barndomsideal – och mycket mer. Innehållsförteckning - Barnkulturbegreppens betydelser, Johan Fornäs - Den barnförbjudna barnkulturen, Karin Helander - Ungdomsbokens nedgång och fall, Lotta Olsson - Gränsöverskridande möten när fiktion materialiseras. En analys av visuell kommunikation i ett (barn)kulturellt fält, Anne-Li Lindgren - Åldersadekvata barnkläder till salu – stilkategorier och samhälleliga föreställningar om barn, Johanna Sjöberg - Gullig eller ärlig – vad provocerar mest?, Minna Krook - Levda och symboliska gränser i migrationens tidevarv – Vad bör kulturarbetare veta och göra för att befrämja inkluderingen av nyanlända barn, Nihad Bunar - Flickan i staden – staden i flickan, Sofia Cele - Att flytta eller stanna?, Lotta Svensson - Barnfilm och nationalism i Sverige 1944 – 2006, Anders Wilhelm Åberg

Redaktör: Eva Söderberg Kan konst och kultur för barn bestämmas, planeras och kontrolleras i tid och rum? Vilka uttryck tar sig fostran och marknad i kultur för barn och unga? Artiklarna i denna skrift visar att dessa frågor är högst aktuella i dagens barnkulturforskning och praktik. Några av texterna gör en historisk tillbakablick och visar på samband med vår egen tid, till exempel hur den svenska barnteaterns rötter är fästade i fostran och lärande och hur skolans ramar fortfarande påverkar den unga publikens möte med scenkonsten. En text belyser mer specifikt skådespelarens insatser och förutsättningar inom skolteatern. Här finns också tankar om bildning som kan appliceras på dagens barnkultur och diskussionen om den. Med de flesta texter handlar om samtidsfenomen. En text redogör för TV för barn och den syn på barnpubliken som förmedlas. En annan undersöker spelsajter för barn för att se hur dessa konstituerar idéer om barn, föräldraskap och konsumtion. En tredje introducerar centrala inslag i filmpedagogiken och visar hur en normkritisk analys av en känd Disney-film kan se ut. I den sista texten förflyttas vi till ett flyktingläger i norra Jordanien och får exempel på hur kulturutbildning för syriska barn kan se ut, bland annat i form av lek, bildskapande och dramatik. Skriften är ett resultat av symposiet ”Ordning och reda, konsten på freda’! Om fostran, marknad och barnkultur” på Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet, våren 2015. Skribenterna är främst forskare från olika discipliner och universitet, men också författare och andra kulturskapare medverkade vid symposiet. INNEHÅLLSFÖRTECKNING: - Varför skall du vidga dina vyer, Peter Gärdenfors - "Grattis! Du har gjort ditt första inköp" - marknadens fostran i barns medievärldar, Ylva Ågren - Du är väl lärande, lilla vän? Om public service-TV för barn och synen på barnpubliken, Åsa Pettersson - Med magin som motivation - att lära för livet med filmpedagogik, Malena Janson - Om fostran och scenkonst - nedslag i svensk barnteater, Karin Helander - "Vad gör ni här?" Om skådespelaren i klassrummet, Niklas Hald - Kultur och utbildning/kulturutbildning för syriska barn, Marianne Boqvist och Annika Rabo

Orionteatern har under tre decennier spelat teater i Axel G. Janssons mekaniska verkstad på Katarina Bangata i Stockholm. Denna jubileumsbok är inte i första hand en kronologisk skildring utan framför allt ett försök att fånga en teaters själ och just det som är speciellt och unikt med Orionteatern. Bokens författare, teaterforskaren Karin Helander, visar hur det går till när en föreställning växer fram, från idé till premiärdags. Vad gör teaterns olika medarbetare? Hur samarbetar de och vad är det ytterst som gör att en föreställning får liv och berör sin publik? Bokens utgångspunkt har varit musikalen Hjälp sökes som spelades för utsålda hus jubileumsåret 2013. Vi får också inblickar i många andra produktioner, alltifrån Skrattmänniskan som var premiärföreställning 1983 till Venus som spelades våren 2014. Texten kompletteras av ett rikt bildmaterial som ger överraskande, humoristiska och berörande perspektiv på en teaters arbete. Martin Skoog har formgett boken och varit huvudfotograf.

Kroppen som det skönaste musikaliska instrumentet beskriver och belyser f.d. lektorn i röst Cecilia Berefelts stora och specifika pedagogiska gärning i svensk teater och teaterutbildning, främst på Teaterhögskolan i Stockholm (1970-2005). Utifrån intervjuer, anteckningar och workshops presenteras hennes pedagogiska filosofi och praktik; hennes tankar om traditioner och inspirationen av de antika tragedierna och om andning och tonbildning, kropp, röst och textarbete. Också kolleger och skådespelare/elever redovisar personliga uppfattningar och upplevelser kring arbetet med Cecilia Berefelt.

Generellt kan sägas att 1920-talets första år innebar en drastisk omsvängning i relationen mellan musik och teater i Stockholmsoperans nyuppsättningar, vilket medförde ett starkt betonande av teatrala och visuella element. Operaföreställningarna skulle utgöra en konstnärlig helhet präglad av inte bara musiken utan också i hög grad av dekorationer, kostymer, konstnärlig ljussättning och fördjupad rollframställning. Den moderna regins företrädare på Stockholmsoperan såg operakonsten som musikteater.En operaföreställning skulle ge publiken en stark teaterupplevelse - opera som teater!