Katarina Carlshamre

"Jag vet inte var den stora kärleken kommer ifrån. Den som flödar genom mig med en sådan kraft nu att jag varit tvungen att ge upp allt annat. Jag måste lära mig att kontrollera kärleken. Bara galningar älskar så här. Och möjligtvis nunnor. Jag är ingen nunna."

"I decennier hade berget legat dolt för oss. Det var ingen som längre mindes när det började, det var som att även tiden suddats ut. Hela den berglösa epoken var och förblev oklar. Och även om frågor ställdes om vem som byggt den ridå som så skickligt hållit berget ifrån oss och vem som skött den och varför den plötsligt bara rasat ihop, så var det först ingen som på allvar tog sig an det hela och gick till botten med det."

En suggestiv prosalyrisk berättelse om förhållandet mellan mor och dotter i två led. Texten närmar sig en existentiellt laddad nollpunkt, "den enkla prick" som kan beteckna avslut, död, men också paus och mellanled i ett liv. Berättelsen rör sig i flera dramatiska tempi, snabbt framhastande, sakligt berättande, poetiskt gestaltande och stillsamt avklingande. Mörkret utanför Jag står vid fönstret Jag står vid fönstret och tittar ut Jag kan inte Det är en vägg Om jag ligger stilla Om jag ligger helt stilla kan jag Jag kan känna min död Mina händer Min hud Mitt ansikte