Kerstin Dillmar

Ju mer kontroll människan får över skapelsen desto ensammare blir hon i den. Den natur som var en besjälad livsvärld förvandlas till en ansamling av resurser. Också mellan människor har klyftorna vuxit, inte minst under pandemin. Men kanske kan pandemin också bidra till en större medvetenhet om behovet av sammanhang, ömsesidighet och gemenskap med varandra och med vår planet. I detta nummer av Tidens tecken utforskar författarna den ensamhet som nu blivit en kollektiv erfarenhet.

Existentiella frågor finns alltid närvarande hos patienter och närstående vid alla former av sjukdom, i all vård och omsorg. Medicinska frågeställningar och fysiska behov är en central del av det som vårdpersonal hanterar och ansvarar för, men hur möter vi de behov som inte är fysiska, men som också påverkar personen som är sjuk? Hur kan vi förmedla öppenhet för dessa frågor? Hur frågar vi? Och vad gör vi med svaren? Vi vill med den här boken framhålla vikten av existentiella frågor i vården och ge konkreta verktyg för hur man kan fråga, samtala och möta patienter och närstående. Det handlar inte bara om det enskilda vårdmötet utan även om frågor som rör livskvalitet på ett djupare plan, alltifrån att vilja genomgå rehabilitering, att hitta ny mening efter trafikolyckan eller att leva med en långvarig neurologisk sjukdom – men också om hur livets slut kan bli. I allt detta behövs det kunnig vårdpersonal som med sitt arbete bidrar till att skapa välbefinnande och mening.Boken vänder sig till studenter i alla hälso- och sjukvårds­utbildningar oavsett nivå, men även redan utbildad vårdpersonal har nytta av att läsa boken.

Att leva innebär att vara med om förluster: dödsfall, förändrade livssituationer, förlorade relationer och en riktning i livet som faller sönder och blir till ett annorlunda liv. Vid en svår förlust förlorar vi inte bara det som varit – det kan också upplevas som att förlora något av sig själv och sin framtid. Som själavårdare har Kerstin Dillmar och Lars Björklund mött många människor som är mitt inne i att hantera en svår förlust. Genom dessa möten har bilden av en förlustkurva framträtt, den process som alla verkar behöva gå igenom. Från insikten till vad som har hänt till en tomhet och trötthet för att så småningom se öppningar och en möjlighet att fundera över en ny tillvaro. Kerstin Dillmar och Lars Björklund beskriver varje steg i förlustkurvan, hur det känns att befinna sig där och vad som behövs för att komma vidare. Boken vänder sig till alla som själva varit med om svåra förluster och till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer.

Kanske är det bristen på tröst som gör att vårt existentiella skav blir så svårt att hantera? Vi vet att tröst är något viktigt, ändå har vi så lätt att avfärda behovet av att bli tröstade. Vi kanske ser det som något främst för sörjande eller för små barn som ramlat och slagit sig. Eller som ett slags självömkan, ett sätt att inte ta tag i sina problem. Men tröst är en central del av själavårdsmötet. Inte som ett sätt att släta över och förminska, att sätta ett litet plåster på ett stort sår. Nej, den som drabbats av något svårt behöver en jämställd tröst. Ett möte som innehåller respekt för den drabbades integritet och tilltro till den drabbades förmåga att kunna hantera sin livssituation. Kerstin Dillmar och Lars Björklund beskriver bland annat tröstens fyra hörn – omtanke, perspektiv, tilltro och tillhörighet – som behövs för att tröst ska kunna uppstå. När det riktigt svåra sker kan vi inte göra något för att ändra på verkligheten, men vi kan vara skillnad.

Om vi går för länge i skor som inte passar får vi skoskav. På samma sätt, menar Kerstin Dillmar och Lars Björklund, kan vi drabbas av existentiellt skav när något i livet inte är som det ska. Då kan vi behöva hjälp att bearbeta, klä i ord och låta det som skaver ta gestalt. Själavårdarens uppdrag blir att hjälpa till att skapa ett rum där detta får uttryckas och där ett handlingsutrymme kan upptäckas. Ett rum för livet. I boken reflekterar författarna över själavårdarens verktyg i detta rumsbyggande. Vad kan kubismen som konstform säga oss om vårt sätt att beskriva verkligheten? Hur påverkas vi när vi steg för steg erövrar ett språk för det som skett? Hur kan barn och vuxna gestalta det som det inte finns ord för? När vi skapar rum för livet ser vi det existentiella skavet för vad det är – en frisk och adekvat reaktion på att något i livet behöver hanteras. Så får vi utrymme att läka sår och växa vidare som människor.

själavårdande samtal ställs ibland frågan: Kan du förstå mig? Den kan handla om en specifik händelse, men också om en hel livsberättelse: Går det att bekräfta mig i att det blev som det blev, att jag gjorde som jag gjorde? Som själavårdare kan vi bära samma frågor inom oss. Det finns tillfällen när vi känner oss tillfreds i mötet med konfidenten och nöjda med hur samtalet blev, medan vi andra gånger kan känna oss besvikna, trötta och frustrerade. Kerstin Dillmar och Lars Björklund skriver om empatins utmaningar och gränser, om möten med sorg och frågor utan svar, om lyssnande och minne och om tro i en sekulariserad tid. Kan du förstå mig? vänder sig till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer, men den kan också läsas av alla som är intresserade av möten och samtal när livet krånglar eller gör ont.

Hon är arton år och svårt sjuk. Peruken ligger som ett trassligt garnnystan på sängbordet. Hon säger till sjukhusprästen: – Jag behöver någon som kan höra det här utan att börja gråta. Någon som kan gå vidare härifrån sedan, utan att jag ska behöva känna att jag förstört hans dag med det jag säger. Klarar du det? Som själavårdare i sjukhuskyrkan möter man det allra svåraste. Vem är jag i det mötet och vad händer med mig? Vad är mitt uppdrag? Vad är inte mitt uppdrag? Vem är jag när inget längre finns att göra? Frågorna är många, och det är inte lätt att hitta utrymme för reflektion och samtal i det vardagsarbete som hela tiden pågår. Kerstin Dillmar och Lars Björklund samlade en ekumenisk grupp av medarbetare från sjukhuskyrkan för att fördjupa och under några dagar utvidga tankegångar om själavård, samtal och möten med människor i sorg och kris. Med början i det samtalet skrevs den här boken. Identitet och uppdrag vänder sig till dem som arbetar med själavård inom institutioner och församlingar men har också mycket att tillföra dem som har ett intresse av människor. Kerstin Dillmar är sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Lars Björklund är kaplan på Sigtunastiftelsen.