Lars Björklund

I det moderna samhället har döden individualiserats, professionaliserats, kommersialiserats eller förtigits. Men i en värld härjad av pandemier och krig gör sig döden påmind som en kollektiv angelägenhet. Samtidigt verkar vi ha förlorat många av de existentiella resurser vi hade behövt just nu sorgeritualerna, de bärande berättelserna och andra epokers och kulturers konst att dö . I detta nummer av Tidens tecken utforskar författarna ur olika infallsvinklar döden som den samtidigt mest personliga och mest universella aspekten av människolivet.Tidens tecken är en skriftserie om samhälleliga och existentiella teman i samtiden

Att leva innebär att vara med om förluster: dödsfall, förändrade livssituationer, förlorade relationer och en riktning i livet som faller sönder och blir till ett annorlunda liv. Vid en svår förlust förlorar vi inte bara det som varit – det kan också upplevas som att förlora något av sig själv och sin framtid. Som själavårdare har Kerstin Dillmar och Lars Björklund mött många människor som är mitt inne i att hantera en svår förlust. Genom dessa möten har bilden av en förlustkurva framträtt, den process som alla verkar behöva gå igenom. Från insikten till vad som har hänt till en tomhet och trötthet för att så småningom se öppningar och en möjlighet att fundera över en ny tillvaro. Kerstin Dillmar och Lars Björklund beskriver varje steg i förlustkurvan, hur det känns att befinna sig där och vad som behövs för att komma vidare. Boken vänder sig till alla som själva varit med om svåra förluster och till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer.

Tystnad behövs. Det visar sig inte minst genom att allt fler människor söker sig till olika former av meditationer och retreater. Men orden behövs också - de som hjälper oss att tala om det allra viktigaste och svåraste. Det finns en längtan efter att dela de existentiella frågorna utan facit eller givna svar. Björklund vill inbjuda till ett samtal om vårt behov av vila och avskildhet, om ordens begränsningar och möjligheter och om tystnaden som ett språk för livets djupaste erfarenheter. Ett samtal som inte behöver utgå från givna regler och innehåll utan som är förutsättningslöst, med respekt för varandras tro men med en öppenhet för varandras tankar. En bok för dig som arbetar nära människor och som söker ett språk för tillit och tro, och till dig som söker nya vägar för att reflektera och samtala om livets djupaste innehåll.Lars Björklund är präst och författare. Han har arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och kaplan på Sigtunastiftelsen. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra, Vägar i sorgen samt Hur ska jag orka?

Sedan urminnes tider och i alla kulturer har människan använt riten som ett verktyg för att uttrycka känslor i en gemensam handling och därmed öka sammanhållningen i gruppen och den sociala gemenskapen. Riter är extra betydelsefulla när vi känner oss hotade, är oroliga eller har sorg. Jordalyft - en dansrit inbjuder till att delta i ett gemensamt uttryck kring miljö och klimat, ett av vår tids existentiella dilemman. Häftet innehåller sju sånger för melodiinstrument, ackordinstrument och sång med tillhörande koreografi. Lars Björklunds subtila och finurliga texter tonsatta av Maria Hulthéns vackra folkloristiska toner i samklang med Elisabet Janssons harmoniska och rytmiska rörelser bådar för en gränsöverskridande upplevelse för de som medverkar. Innehåll: 1. Jordad, 2. Född bland stjärnorna, 3. När jorden gråter, 4. Ännu är tid, 5. Gå varsamt, 6. Mina steg, 7. Jordalyft. Inspelningar av musiken finns på CD:n Jordalyft.

När orden inte räcker till... Vad är tröst när ingen tröst finns att ge? Vad kan man säga när inga ord finns att säga? I våra möten med den som sörjer eller är i kris är det lätt att känna sig misslyckad. Alla försök till tröst känns ofta tafatta, platta och meningslösa. Modet att ingenting göra, som redan sålts i över 15 000 exemplar, är en uppmuntrande och hoppfull bok för alla som ändå vill våga finnas till för vänner och medmänniskor som har det svårt. Människor i utsatta och svåra situationer frågar oftast inte efter svar. De frågar efter närvaro, och det är bekräftelsen man minns. Det handlar faktiskt om att ingenting göra. Lars Björklund har i många år arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Numera är han präst och själavårdare på Sigtunastiftelsen och en mycket uppskattad föreläsare. På Libris gav han senast ut Allt är en början: Instagramdikter.

Den här diktsamlingen har blivit till under de senaste tre åren. År som präglats av uppbrott och pandemi. Den är ett urval av dikter som Lars publicerat på sitt Instagram-konto. Så mycket blev annorlunda. Det vanliga uteblev och det oväntade tog över. När vi är med om någonting oväntat och svårt kan det vara tungt att bära det alldeles själv. Tankarna går runt, runt och vi kommer ingenstans. Är det riktigt svårt kan det bli som ett pågående nu som gör ont. När vi berättar för någon, eller när vi lyckas skapa något, kan det som är inom oss hamna utanför oss och vi kan skilja ut oss själva från det som händer i våra liv. I mina dikter är det så för mig. Jag kan se det jag är med om lite från sidan och får ett nytt fotfäste. En insikt som envist berättar för mig Allt är en början. Lars Björklund är präst och författare. Han har arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och kaplan på Sigtunastiftelsen. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra, Vägar i sorgen samt Hur ska jag orka?

Vi möttes i mitt samtalsrum. Hon beskrev hur hon tog hand om sin demenssjuke man dag efter dag. Hur hon hjälpte honom att klä på sig på morgonen, hjälpte honom att klara dagens alla bekymmer och hjälpte honom i säng på kvällen. Sedan suckade hon och sa med eftertryck:- Jag orkar inte en dag till! Hur ska det gå med allt? Hur ska det gå? Jag svarade inte, och hon fortsatte: - Men jag måste, jag bara måste klara det, det finns ju ingen annan som kan göra det. Lars Björklund mötte i sitt arbete som sjukhuspräst inte bara sjuka människor -- alla de som finns runt den som är sjuk, eller bara gammal, är också i en utsatt situation. Under de senaste åren har han träffat ännu fler av dem vid föreläsningsdagar för anhörigvårdare. Hur ska jag orka? är en bok skriven för alla anhörigvårdare men också för dem som möter familjer och ensamma människor i vård och omsorg. Vad gör man när ansvar för, beroende av och kärlek till en annan människa blir en alldeles för tung börda? Ensamma klarar vi inte så mycket. Vi behöver varandra, och vi behöver hitta praktiska lösningar som kan hjälpa oss med det som blivit vårt ansvar. Men vi behöver också hitta ord och tankar för det svåra.ur bokens förord Ung, frisk och lycklig - då är det ingen match att lova att älska varandra i nöd och lust. Men hur orkar man den dag den andre är sjuk och hjälplös, behöver passning dygnet runt och ens egen frihet obefintlig?Lars Bjöklund intervjuas i Svenska Dagbladet Lars Björklund har skrivit en varm och inkännande bok om vad det är att vara anhörig och var gränserna till det möjliga går.Corren Ett stort antal konkreta exempel och en välskriven text förmedlar en stark närvaro från författarens sida som gör att boken berör läsaren på ett bra och närgående sätt.Björn Nilsson Bibliotekstjänst

Kanske är det bristen på tröst som gör att vårt existentiella skav blir så svårt att hantera? Vi vet att tröst är något viktigt, ändå har vi så lätt att avfärda behovet av att bli tröstade. Vi kanske ser det som något främst för sörjande eller för små barn som ramlat och slagit sig. Eller som ett slags självömkan, ett sätt att inte ta tag i sina problem. Men tröst är en central del av själavårdsmötet. Inte som ett sätt att släta över och förminska, att sätta ett litet plåster på ett stort sår. Nej, den som drabbats av något svårt behöver en jämställd tröst. Ett möte som innehåller respekt för den drabbades integritet och tilltro till den drabbades förmåga att kunna hantera sin livssituation. Kerstin Dillmar och Lars Björklund beskriver bland annat tröstens fyra hörn – omtanke, perspektiv, tilltro och tillhörighet – som behövs för att tröst ska kunna uppstå. När det riktigt svåra sker kan vi inte göra något för att ändra på verkligheten, men vi kan vara skillnad.

PÅ LÅTSAS ÄR PÅ RIKTIGT LEK & SKAPA & LÄS, av hjärtans lust är en bok om viktiga förutsättningar för barns optimalt goda utveckling. Den är skriven ideellt som en gåva till nästa generations barn. Gåvan kan komma till uttryck i barns liv genom de vuxna som läser boken och tar till sig av innehållet. Boken innehåller flera författares beprövade erfarenheter, grundat på forskning och kryddat med visdomsord. Det fantastiskt hoppfulla är också att det som är viktigt för barnen behöver inte kosta pengar, det är vår tid i form av närvaro som är väsentlig! Boken vänder sig till alla som vill måna om den livsviktiga lekens, kulturens och den skapande människans kraft att finna glädje och välbefinnande i tillvaron. Den handlar om att möta barn på deras villkor, se deras behov, inspirera dem och ge av sig själv. Förslag på aktiviteter, skapande tekniker och lästips ingår i boken. För dig som önskar bygga broar mellan stora och små, mellan nutid och kommande uppväxande generationer. För dig som vill bidra till att öka det empatiska klimatet i världen i en framtid. Var och en som tar till sig något frö från boken gör skillnad! Hur kan vi finna livets rika källor, vara kreativa i samvaron, vårda våra nära relationer? Bokens medförfattare: Ylva Andersson, Lars-Erik Berg, Lars Björklund, Ylva Ellneby, Manne af Klintberg, Margaretha Larsson, Eva Norén-Björn, Pernilla Stalfelt, Maria Taube, Christina Wahlund Nilsson samt Margareta Öhman Att LEKA med ett barn är en kärlekshandling Vi kanske inte kan uträtta stora saker Men små saker med stor kärlek MODER TERESA

Liv och förlust hör ihop. Därför är sorgen en väsentlig del av våra livsvillkor. Vägar i sorgen behandlar vanliga reaktioner på förlust och visar hur man som medmänniska kan möta den sörjande. I sorgearbetet spelar den sörjandes personlighet en avgörande roll, och här finns kopplingar till livssammanhang, tidigare förluster i livet och anknytningsmönster.Vägar i sorgen bygger på författarnas mångåriga erfarenhet av möten med sörjande samt aktuell psykologisk kunskap. Det är en tanke- och inspirationsbok för alla som i sin yrkesverksamhet möter människor i sorg – psykologer, socionomer, läkare, sjuksköterskor, präster och diakoner, liksom för anhöriga och sörjande.

Om vi går för länge i skor som inte passar får vi skoskav. På samma sätt, menar Kerstin Dillmar och Lars Björklund, kan vi drabbas av existentiellt skav när något i livet inte är som det ska. Då kan vi behöva hjälp att bearbeta, klä i ord och låta det som skaver ta gestalt. Själavårdarens uppdrag blir att hjälpa till att skapa ett rum där detta får uttryckas och där ett handlingsutrymme kan upptäckas. Ett rum för livet. I boken reflekterar författarna över själavårdarens verktyg i detta rumsbyggande. Vad kan kubismen som konstform säga oss om vårt sätt att beskriva verkligheten? Hur påverkas vi när vi steg för steg erövrar ett språk för det som skett? Hur kan barn och vuxna gestalta det som det inte finns ord för? När vi skapar rum för livet ser vi det existentiella skavet för vad det är – en frisk och adekvat reaktion på att något i livet behöver hanteras. Så får vi utrymme att läka sår och växa vidare som människor.

Det sägs att det sista som överger människan är hoppet. Jag skulle vilja vända på det och säga att människan behöver hoppas på något för att orka leva. Jag har sett människor förlora allt för att sedan resa sig och börja leva igen. Jag har också mött några som inte har orkat. Livet och krafterna tog slut. Det som slog sönder deras liv, slog för hårt. Jag har undrat vad som krävs för att livet ändå ska fortsätta. Vad som behövs för att hoppet ska få liv igen. Vilka är hoppets förutsättningar? Vilken jordmån behövs för att det ska kunna gro och växa? Med berättelser, egna dikter och exempel från sin långa erfarenhet som själavårdare visar författaren Lars Björklund vad som får oss att hoppas när livet är som svårast. Att känna andras omsorg är en av de viktiga förutsättningarna, men också att våga se verkligheten som den är.Det som ger hoppet liv kan ge livsmod och nya tankar till dig som går igenom en svår livspassage, men också till dig som i ditt arbete möter människor i sjukdom och svåra livssituationer.Lars Björklund arbetar som kaplan på Sigtunastiftelsen och som föreläsare. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra och Hur ska jag orka?

själavårdande samtal ställs ibland frågan: Kan du förstå mig? Den kan handla om en specifik händelse, men också om en hel livsberättelse: Går det att bekräfta mig i att det blev som det blev, att jag gjorde som jag gjorde? Som själavårdare kan vi bära samma frågor inom oss. Det finns tillfällen när vi känner oss tillfreds i mötet med konfidenten och nöjda med hur samtalet blev, medan vi andra gånger kan känna oss besvikna, trötta och frustrerade. Kerstin Dillmar och Lars Björklund skriver om empatins utmaningar och gränser, om möten med sorg och frågor utan svar, om lyssnande och minne och om tro i en sekulariserad tid. Kan du förstå mig? vänder sig till själavårdare och andra som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer, men den kan också läsas av alla som är intresserade av möten och samtal när livet krånglar eller gör ont.

Dikt och bild möter varandra i författaren Lars Björklunds och fotografen Hans Hartmans nya bok Det är aldrig efteråt. I poetiska associationer samtalar dikten och bilden tillsammans om livet: om att se tillbaka och om vägen framåt, om mellanrummen, om de stora och små ögonblicken. Och om att söka sin egen plats på jorden. man sägeratt nuet är flyktigtnär det är tidensom flyrnuetär alltidhärLars Björklund är föreläsare och kaplan på Sigtunastiftelsen. Han har tidigare arbetat som sjukhuspräst, har lång erfarenhet som själavårdare och har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker och diktsamlingar, bland annat Modet att ingenting göra, Det som ger hoppet liv och Ett skimrande trots. Hans Hartman är pensionerad präst och fotograf. Han har bland annat givit ut fotoböckerna Väggarna talar - Albertus Pictors kyrkor och Jungfru Maria och Mariakyrkan i Sigtuna.

Det sägs att det sista som överger människan är hoppet. Jag skulle vilja vända på det och säga att människan behöver hoppas på något för att orka leva. Jag har sett människor förlora allt för att sedan resa sig och börja leva igen. Jag har också mött några som inte har orkat. Livet och krafterna tog slut. Det som slog sönder deras liv, slog för hårt. Jag har undrat vad som krävs för att livet ändå ska fortsätta. Vad som behövs för att hoppet ska få liv igen. Vilka är hoppets förutsättningar? Vilken jordmån behövs för att det ska kunna gro och växa? Med berättelser, egna dikter och exempel från sin långa erfarenhet som själavårdare visar författaren Lars Björklund vad som får oss att hoppas när livet är som svårast. Att känna andras omsorg är en av de viktiga förutsättningarna, men också att våga se verkligheten som den är.Det som ger hoppet liv kan ge livsmod och nya tankar till dig som går igenom en svår livspassage, men också till dig som i ditt arbete möter människor i sjukdom och svåra livssituationer. Lars Björklund arbetar som kaplan på Sigtunastiftelsen och som föreläsare. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra och Hur ska jag orka?

Hon är arton år och svårt sjuk. Peruken ligger som ett trassligt garnnystan på sängbordet. Hon säger till sjukhusprästen: – Jag behöver någon som kan höra det här utan att börja gråta. Någon som kan gå vidare härifrån sedan, utan att jag ska behöva känna att jag förstört hans dag med det jag säger. Klarar du det? Som själavårdare i sjukhuskyrkan möter man det allra svåraste. Vem är jag i det mötet och vad händer med mig? Vad är mitt uppdrag? Vad är inte mitt uppdrag? Vem är jag när inget längre finns att göra? Frågorna är många, och det är inte lätt att hitta utrymme för reflektion och samtal i det vardagsarbete som hela tiden pågår. Kerstin Dillmar och Lars Björklund samlade en ekumenisk grupp av medarbetare från sjukhuskyrkan för att fördjupa och under några dagar utvidga tankegångar om själavård, samtal och möten med människor i sorg och kris. Med början i det samtalet skrevs den här boken. Identitet och uppdrag vänder sig till dem som arbetar med själavård inom institutioner och församlingar men har också mycket att tillföra dem som har ett intresse av människor. Kerstin Dillmar är sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Lars Björklund är kaplan på Sigtunastiftelsen.

En liten kortbok å gi til den som opplever sorg. Tekster og naturbilder fra boka "En skygge av kjærlighet". Plastpakket med konvolutt.