Lars Norén

Är det här en del av mina minnen Har jagredan börjat skriva på dem Eller förbereder jag mig barastår så att säga i startgroparna Hur långt har jag kommitJag skämtar inte Jag har inte bett om frihet Jag villbara att de skall lämna mig ifred Jag har inga egna sakeratt ta med mig De ville att jag skulle ta emot en plastpåsedär de hade lagt de kläder som jag bar när jag kom ditfjorton år gammal Det måste ha varit sommar dåJag försöker glömma vad jag har sett Jag letar efter mitthem och minne Jag går genom den till synes omfattandestaden omgiven av mycket gamla förvirrade människor både mänoch kvinnor som har varit både män och kvinnor som också letarefter sina hem och minnen Det är egendomligt Ingen kännersig hemma Ingen vet hur hemmet såg ut Ingen vet om det liggerbakom en Inga dörrar Man har glömt vad man letade efterAlla befinner sig i sin egen bön Det har jag lärt mig Varoch en har vid något bestämt tillfälle börjat på sin egenbön Osäkert trevande ofta klädd i tystnad StammandeFramstammad Några enstaka ord Ett ord i taget Och längrekommer man kanske inte Alla ligger där Bland stenarna Motstenarna Och skrattar Men det är för sent nu för retroaktivgråt Att välja det enda rätta som ett barn med förbundnaögon Vad tjänar det till Det är natt Men himlen är ljus

”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte, lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet bibehåller avståndet till den man är.”

Lars Noréns återkomst till poesinNär Lars Norén senast gav ut en diktsamling, Hjärta i hjärta 1980, var det kulmen på ett av våra mest betydelsefulla poetiska författarskap sedan 60-talets början, och samtidigt Noréns avsked från poesin. Han lät sitt språk ta plats på scenen istället, och det som följde är teaterhistoria.Efter de senaste årens dagboks- och prosaverk återkommer nu Lars Norén som poet.Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Men scenframgångarna har delvis kommit att skymma Noréns poetiska författarskap. Norén debuterade mycket ung med diktsamlingen Syrener, snö (1963), som följdes av De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964) – två överhettat hallucinatoriska böcker, fulla av ekon från en sönderfallande modernism. Som en mycket självständig röst i 60-talets "schizoestetiska" strömning skrev han sedan flera kollageartade, "filmiska" böcker där psykotiska visioner, sado-sexuella fantasier, samtidspolitiska problem, tvångsföreställningar och schizofrena orörlighetstillstånd tar gestalt i en oavbruten medvetandeström. Hit hör till exempel Inledning nr: 2 till SCHIZZ (1965), ett slags bildmässigt skrivmaskinsutbrott, lika visuellt som språkligt drabbande, men också Encyklopedi (1966) och Stupor (1968). 1968 närmade han sig också romankonsten i den poetiskt berättande Salome, Sfinxerna – och i Biskötarna (1970) och I den underjordiska himlen (1972) tog han steget full ut och inledde en romantrilogi som dock aldrig kom att fullbordas. I början av 70-talet blev Noréns poesi mer sparsmakad. Nu inleddes i stället en mer personligt orienterad period, där diktningen tog form av privata dagboksfragment, dock utan att moraldiskussion, samhällsliv och politik förlorades ur sikte. Det språkliga arbete som Dagliga och nattliga dikter (1974), Dagbok (1976) och Nattarbete (1976) gjorde till livsprojekt kom därefter att allt mer koncentreras. Noréns poetiska författarskap kulminerade sedan i några av det sena 1900-talets mest fullgångna diktböcker – Order (1978), Murlod (1979), Den ofullbordade stjärnan (1979) och Hjärta i hjärta (1980), som också blev Noréns avsked till poesin.2008 utkom Lars Norén med En dramatikers dagbok. Den följdes av en andra del i augusti 2013, En dramatikers dagbok 20052012. Hösten 2012 gav han med Filosofins natt ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 1970-talet, och i januari 2014 kom ytterligare en prosabok, Ingen. I samband med författarens 70-årsdag i maj 2014 utkom två volymer med sammanlagt ett fyrtiotal av hans senaste dramer. 2015 utkom Fragment och i juni 2016 återkommer Lars Norén till poesin för första gången på 30 år med diktsamlingen Stoft.Omslagen till Lars Noréns Stoft är alla unika. Ingen den andra lik.Trycktekniken kallas iristryck, vilket innebär att guldfärgen påförts manuellt vid tryckpressen. Varje omslag får på så sätt sin egen mängd guldfärg och mönster. Aare Screen tryckte omslagen.

Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman Lars Noréns nya bok innehåller drygt femhundra textfragment. Ett sextiotal av dem presenterades på Moderna museet hösten 2013. Lars Norén har senast givit ut prosaverket Ingen (2014), samt dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20052012, i pocket hösten 2014.

Lars Nor n, generally considered Sweden's greatest playwright since August Strindberg, has written about 75 plays. While they are regularly performed in Nordic and European countries and have been translated into several languages, English-language readers were deprived of his major works until 2013, when Chaucer Press Books published Two Plays: And Give Us the Shadows and Autumn and Winter, followed by Three Plays: Demons, Act, and Terminal 3 (2014). This volume presents two more of Nor n's major plays in English, including: - Blood (1994), about a wife and husband tormented over their missing son and the husband's male lover, who are eventually brought together in a heartrending denouement as the unbearable truth of their lives is revealed; and - War (2005), a raw depiction of a family reduced to mere survival, set in an unnamed war-torn country. Their world explodes when the mother and her daughters must confront the unexpected return of her husband-who was presumed to be killed in action-and is now blind and virtually devoid of any humanity. TRANSLATOR: Translator Marita Lindholm Gochman was born in Sweden and came to America in 1964, where she has had a rich theatrical career. In 1985, she translated her first Nor n play into English, The Last Supper, and since then has worked with him on 25 of his plays-making her Nor n's foremost English language translator. Since 1987 Ms. Gochman has served as a board member of Circle in the Square, The International Theatre Institute, and The Signature Theatre. ENDORSEMENTS: "Lars Nor n, regarded by many as the greatest Swedish playwright since Strindberg, has dealt with the love-hate relationships of modern dysfunctional families in emotionally powerful and sombre plays spiced with absurd humour."-Encyclopedia Britannica Online "He has made the present time our home and exposed the anxiety beneath the surface of the welfare state."-Per Wastberg, former chairman of International PEN and editor-in- chief of Sweden's largest daily newspaper.

Med Filosofiens nat er den svenske forfatter og dramatiker Lars Nore´n nu vendt tilbage til sit udgangspunkt: poesien. Værket er e´t langt prosadigt, der pa° klassisk Nore´nsk vis tager de store eksistentielle spørgsma°l op. I en lang strøm af frie associationer tages livet, døden, det religiøse, familien, moderrollen og faderrollen op til en revision, der synes umulig. Nore´n vover at stille de spørgsma°l, der i sidste ende ikke kan besvares, hvis sandheden skal frem. “Man ma° leve døden” er en af de formuleringer, der finder en fast form. Pa° trods af dysterheden lægger man bogen fra sig som en beriget læser. Nore´ns lidenskab er stor og fuld af liv, der med denne bog gives videre.Lars Nore´n debuterede i 1962 som lyriker, men blev efter en a°rrække som romanforfatter mest kendt som dramatiker. I 1980’erne blev han sa°ledes en af de mest spillede dramatikere i Europa. 1990’erne har særligt teaterstykkerne Personkrets 3:1 (1998) og Sju/Tre (1999) været med til at sla° hans navn fast, selv uden for teaterkredse. Han har ogsa° en karriere som teaterinstruktør bag sig, bl.a. pa° Riksteatern, den svenske nationalscene. I 1998 modtog han desuden Nordisk Dramatiker Pris for stykket Klinikken.Politikens litteraturkritiker Thomas Bredsdorff kaldte den svenske udgave af Filosofiens nat for et “kulsort mesterværk af en bog”. En svensk kritiker mener, at “Nore´ns nihilisme aldrig har været smukkere”. Værket sikrede forfatteren en indstilling til Nordisk Ra°ds litteraturpris i 2013.

Jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något. De är inga följeslagare. De skulle ha gett värme. De skulle ha varit som en annan sorts rock. Mänskligare. Historia. Underhållning. Försakelse. Upprättelse. För att inte säga avskapelse. Dagen en stund till med obarmhärtigt ljus. Det vackraste. Det sista. Det sista ljuset. Genom ord igen. Jag står ensam i min låt oss säga kyrka, med händerna hårt pressade mothuvudet, ibland runt huvudet, allt hårdare, en mindre värld –Ingen är ett nytt prosaverk av Lars Norén efter Filosofins natt som kom 2012. Han har senast givit ut en ny dagboksvolym, En dramatikers dagbok 20052012.

Lars Noréns mycket uppmärksammade En dramatikers dagbok utkom 2008. En dramatikers dagbok 20052012 är fortsättningen på hans nakna dagboksanteckningar. Lars Norén debuterade 1963 med diktsamlingen Syrener, snö och var under drygt två decennier en lika produktiv som inflytelserik poet. Sedan början av 80-talet har han ägnat sig åt teatern; Lars Norén är vår internationellt mest välkände samtidsdramatiker, även verksam som regissör. "Gjorde klart dagboken, antecknade. Jag har det jag behöver, mer än nog. Jag vill inte se mer. Jag vill inte höra mer. Det enda jag vill är att befria mig från själva musiken i mitt inre, den som tar så mycket tid och inte leder mig någonstans. Den är bara ett enkelt mörkt rum. Det kommer inga ord inne i det. Det säger inget. Det är väl en sorts flykt och undanflykt. Jag är inte intresserad av mig. Jag tror visserligen på det unika autentiska jaget, och är det bara en konstruktion är det ändå den bästa konstruktion vi har skapat för att kunna fortsätta att söka mening. Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta."

Lars Norén (f. 1944) er Sveriges internationalt mest anerkendte dramatiker. Fra 1963-1980 skrev han først og fremmest som digter i en vild og voldsom sprogudvikling, der førte frem mod en tæt, krystallinsk poesi med en stærk scenisk ladning. Fra 1980 blev den grundlag for en dramatik, der er stærkt naturalistisk, men åben for poetiske indfald, psykoanalytisk inspiration, diskussioner af kunst, kultur og politik samt menneskelige fortællinger på niveau med de største romaner. Lars Norén har dette efterår udgivet sit første skønlitterære prosaværk Filosofins natt siden 1980, der netop er blevet indstillet til Nordis Råds Litteraturpris 2013. De tre skuespil Hævnarie, Trio til verdens ende og Fjerne rystelser handler alle tre meget direkte og oprigtigt om oplevelser af svigt, død, sygdom og menneskers afhængighed såvel som udnyttelse af hinanden. Det gør de både medfølende, humoristisk og konfronterende i en form, der forener poesiens præcise eksistentielle nedslag og sprogtæthed med romanfortællingens bredde og umiddelbarhed – men i en form der er dramatikkens alene. I forlængelse af den samlede udgivelse af Hævnarie, Trio til verdens ende og Fjerne rystelser, rejser sig spørgsmålet om hvorfor dramatik i Danmark er total overset som en litterær, skriftlig kunstart, der ikke står tilbage for litteraturens andre hovedformer, poesi og prosafortælling. Oversætteren og forfatteren Mikkel Thykier udgiver i vinteren 2012/2013 en lille række oversættelser, der rummer oversættelsen af Hævnarie, Trio til verdens ende og Fjerne rystelser af Lars Norén. I oktober udkom Maurice Blanchots Dagens vanvid og Mitdødsøjeblik og Lisa Samuelssons oversættelse af LauraRidings En anonym bog (fra Apparatur nr. 6, 2003). I serien udgives endvidere Åke Hodells erindringstekster om Gunnar Ekelöf. Den lille serie diskuterer og kommenterer de enkelte tekster indbyrdes og udgør samlet set en udfordring af de traditionelle opdelinger mellem skønlitteratur og litteraturkritik. Denne udfordring er tilsvarende et gennemgående spor i Thykiers egen praksis. I januar 2013 udgiver han bogen SUB ROSA, som er en selvstændig fortsættelse af de to essaysamlinger Entré (2009) ogRefleksioner i guld og bly (2010).

Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finnsinte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet sägeringet. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.Efter den mycket uppmärksammade En dramatikers dagbok, 2008, ger Lars Norén nu ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 70-talet.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

Ett drama om familjen 0'Neill. Euguen O'Neill - en av vår tids mest produktiva dramatiker och förnyare av den amerikanska teatern. Om konflikterna mellan honom, husturn Carlotta och hans två söner handlar Lars Noréns nya pjäs som får sin premiär på Dramaten i Stockholm i februari 1991.