Lars O. Ericsson

Grundvattenboken vänder sig framför allt till studenter inom geologi, miljövetenskap eller ingenjörsvetenskap. Även den yrkesverksamme inom vattenfrågor på företag, kommun, länsstyrelse eller annan myndighet har nytta av boken. Boken utgör en sammanställning av kunskapsläget inom grundvattenområdet och kan med fördel läsas av alla som är intresserade av vattnet i marken.Hydrogeologi, det vill säga grundvattenkunskap, är läran om vattnet under mark och dess interaktion med annat vatten, luft, jord, berg, levande organismer och växter. Grundvattnet finns inte direkt synligt, som till exempel ytvattnet i sjöar, vilket innebär att dess uppträdande och egenskaper kan vara svåra att greppa. Boken gör det osynliga grundvattnet synligt och ger en bättre förståelse för ämnet och dess komplexitet.I grundvattenboken ges en inblick i hydrogeologins historia, grundläggande processer och begrepp, grundvattenförekomster i Sverige, vattenkemi och mikroorganismer, undersöknings- och utvärderingsmetoder, geologiska och numeriska modeller, föroreningsproblem, vattenrening, lagstiftning och exempel på hydrogeologiska problemställningar i samhället. Utgångspunkten är svenska förhållanden men med globala utblickar.

Paris är hjärtat och navet i denna bok med betraktelser över företeelser, platser, gastronomi, historiska händelser samt kända författare och konstnärer. Lars O Ericsson låter oss stifta bekantskap med fransk semesterstress, James Joyce, erotik på Bavetten, Parc de Sceaux, Maigrets näsa, mästerbagaren Poilâne, hängt kött, metrons dofter, Prousts hushållerska, och mycket mer. Boken är en genrebefriad mosaik av texter som inte är tänkta att sträckläsas – man kan sticka in huvudet lite här och där och botanisera efter behag.Lars O Ericsson (f. 1944) är docent i praktisk filosofi, författare, konstnär och curator. 1987–2004 var han konstkritiker i Dagens Nyheter. Sedan 2009 är han konst- och kulturskribent i Svenska Dagbladet. Han har hela sitt liv varit en flitig resenär och varit bosatt i Italien, USA och Frankrike. Sedan år 2000 bor och arbetar han huvud­sakligen i Paris.

Hösten 2003 etablerade Lars O Ericsson och Linda Rampell föreningen CODE (förkortning av Contemporary Design) för att befria design i Sverige från kravet på att passa "svensk god form cementerad i nationell självgodhet och inrotade maktstrukturer. I samband med föreningens bildande lanserades CODE manifest som ivrar för ett nytänkande inom samtida design och gör upp med förlegade marknadsföringskoncept som "svensk form" och god smak. CODE ämnade samtidigt utvidga begreppet funktion till att omfatta visuella koder med vilka vi kommunicerar, verkar, reproducerar relationer och utbyter information. CODE tog initiativet till att internationalisera och vidga designbegreppet i Sverige. Samtidigt ledde CODE:s ifrågasättande av svensk formpolitik och maktens smakcensurer till att CODE kom att motarbetas av formetablissemanget i sin egenskap av hot mot status quo. CODE:s budskap förblir samtida i en svensk designkultur som fortfarande domineras av intellektuellt förslappande förhållningssätt, där sakfrågorna lämnas därhän till förmån för invanda synsätt. Bättre liv genom god design lyder svensk forms senaste payoff vilket är förvånansvärt bakåtsträvande och iögonfallande skenheligt för att komma från en statligt understödd organisation och lämnar allt i övrigt att önska ifråga om historisk medvetenhet och kunskapsbefrämjande.