Leila Brännström

Boken behandlar grundläggande juridiska begrepp som rätts­källa, prejudikat, rättighet och diskriminering. Varje begrepp behandlas i ett eget kapitel som kan läsas fristående, och vars syfte är att klargöra begreppets innebörd och användning inom juridiken. Bokens övergripande syfte är att skapa medvetenhet om de juridiska begreppens komplexitet – en förutsättning för att förstå och behärska den rättsliga begreppsapparaten. Boken kan användas som kurslitteratur i allmän rättslära, och som referensbok vid juridisk uppsatsskrivning.

I en tid av krympande resurser till det gemensamma och då politiska stridsfrågor i högre utsträckning avgörs i domstolen snarare än i talarstolen har tillgången till rättsväsendet rätten till rättvisa blivit en brännande fråga. När detta sker samtidigt som enskilda medborgare allt oftare behöver gå till domstol för att få sina sociala rättigheter tillgodosedda behövs nya sätt att tänka och agera. Antologin Rätten till rättvisa vill belysa denna nya verklighet. De inledande bidragen handlar om hur politiken förrättsligats och juridiken politiserats, och de följande texterna visar genom nedslag i barnrätt, hyresrätt, socialförsäkringsrätt, social­ rätt, asylrätt och miljörätt hur människor får eller inte får tillgång till rättvisa. Ambitionen är att inleda ett politiskt samtal om dessa frågor.

I det sista av tre migrationsnummer pratar Trifa Shakely och Mara Lee med löständer i munnen, Fabrizio Gatti blickar tillbaka på tio års flyktingkatastrofer, Lawrence Abu Hamdan kartlägger språktester, Seyla Benhabib kritiserar det humanitära förnuftet, Ann-Marie Tung Hermelin läser sin mammas brev, Lene Myong utvärderar dansk kärlek, Lidija Praizovic söker jobb som aerobicsinstruktör, Doug Saunders rapporterar från historiens största migration, Leila Brännström söker den svenska rasismens hjärta och Alejandro Leiva Wenger frågar sig om han måste ställa frågor. Med mera.

AI och digitalisering har en stor faktisk regleringsmakt. I förening med teknikens kommersiella potential har den blivit en allvarlig konkurrent till rättens formella regleringsmakt. I den här boken kopplas diskussionen om enstaka teknologiska lösningar till rättens centrala begrepp och institutioner. Hur kommer rätten som sådan att samverka med AI och digitalisering - eller kommer den rentav att motverka dem? Juridiken förändras just nu utifrån - poängen med denna bok är att vara ett steg på vägen att förändra den inifrån och att därmed äga själva processen. AI, digitalisering och rätten ger dig verktyg att tänka klarare om AI- teknikens potentiella återverkningar på rättens olika delar. Boken vänder sig i första hand till studenter på landets juristutbildningar, men är också skriven så att läsare med olika bakgrund och kunskapsnivåer kan tillgodogöra sig innehållet.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Carl Schmitt (1888-1985) har kallats inte bara den mest kände, utan även den mest ökände tyske juristen under 1900-talet. Han gjorde sig ett namn som en framstående författningsexpert under Weimarrepubliken, för att därefter kompromettera sig genom att efter Hitlers makttillträde inte bara gå med i NSDAP, utan även aktivt verka i den nya regimens tjänst. Efter andra världskrigets slut fråntogs Schmitt rätten att verka vid västtyska universitet och han förhördes som misstänkt för krigsförbrytelser i samband med Nürnbergrättegångarna.Trots detta kom Schmitt att även fortsättningsvis utöva ett stort inflytande inte bara inom den västtyska universitetsvärlden, utan även i Europa i stort, också i samband med tankar kring Europas enande, samt i USA. Och idag, decennier efter hans död, är Schmitts inflytande kanske större än någonsin. Litteraturen kring honom börjar bli allt mer svåröverskådlig och hans tänkande gör sig allt mer gällande inom den politiska teorin, inte minst under tiden efter den 11 september 2001. Schmitts försök att finna en grundläggning för det politiska i relationen mellan vän och fiende samt hans definition av suveräniteten som makten över undantagstillståndet har funnit en oroande resonansbotten i den politiska situation som kallats "kriget mot terrorismen". Men även andra aspekter av Schmitts tänkande förefaller märkvärdigt aktuella, inte minst hans mångtydiga diskussion av förhållandet mellan religiös och politisk auktoritet samt hans dunkla utsaga om att alla betydelsebärande begrepp inom statsrätten skulle vara sekulariserade teologiska begrepp. Kort sagt, hos denne "Tredje rikets kronjurist" finns det frågor som i den internationella debatten och inom alla politiska läger upplevs som i högsta grad relevanta för vår samtid.